Skolan är en integrerad del av samhället. Det som händer där händer samtidigt över hela linjen, det tar sig bara olika uttryck. Skolan är hanterbar, och alla har en åsikt om den. Alla har gått i skolan och vet hur den ser ut och fungerar, eller är i alla fall tillräckligt insatta för att ha en åsikt. Därför är det inte förvånande att debatten om skolan är så hetsig, för så har det varit väldigt länge. Jag minns hur det lät på bageriet där jag arbetade på 1990-talet, hur många av mina kollegor hade åsikter om lärarnas semester, som debatterades då. "Varför ska lärarna få vara lediga hela sommaren och på alla lov", muttrades det medan vi bakade. Var kommer intresset och missunnsamheten från, tänkte jag. Varför detta engagemang för att försämra för någon annan, som dessutom arbetar i med ett av de mest ansvarsfull arbetena som finns i ett samhälle? Idag är skolan mer i fokus än någonsin, och det handlar fortfarande om lärarna. Statusen måste höjas på läraryrket, sägs det. Även om jag har lättare att hålla med om det, är jag ändå inte säker på om det är rätt väg att gå. För hur höjer man statusen på ett yrke? Problemet är, som jag ser på det, att man sänkte statusen på läraryrket i och med kommunaliseringen och debatten om lärarnas "ledighet". Status är inget som någon kan höja eller sänka, den växer ur djupet av samhället och är en en aspekt av helheten, är en integrerad del av kulturen. Status kan öka och sjunka, men inte höjas eller sänkas. Det är andra faktorer som spelar roll, menar jag.
Igår roade jag mig med att titta på finalen i Vi i femman, från 1972. Det var samma år som jag började skolan. Jag valde det programmet för att jag inte står ut med Smartare än en femteklassare, som är ett vidrigt program. För mig är dessa båda program själva sinnebilden av skolan, ett slags samhällelig kunskapsbarometer, och där finns också förklaringen till krisen i skolan. Låt mig förklara vad jag menar.
Båda programmen handlar om just femteklassare, men där slutar också likheterna. För Vi i femman är ett allvarligt program med viss humor, medan Smartare än en femteklassare är ett flamsigt underhållningsprogram med visst allvar. I båda programmen ställs frågor, och i båda svarar elever. Skillnaden är att vuxenvärlden på 1970-talet engagerade sig i barnens kunskaper, hejade fram sitt lag och följde kampen i TV ända fram till finalen som lockade massor av tittare. Barnen då bemöttes med respekt och det var kunskapen som stod i centrum. Barnen idag agerar mest som statister, som den fond mot vilken de vuxna deltagarna förnedras och tvingas säga in i kameran: Jag är inte smartare än en femteklassare. Och det där ordet är det jag stör mig mest på. Kunskap har inget med intelligens att göra, man blir inte smart av att gå i skolan, intelligens har ingenting med utbildning att göra.
Vi i femman engagerade hela Sverige, för alla skolor deltog i uttagningarna, och de klasser som visade bäst resultat gick vidare till lokala uttagningar, regionala och slutligen till den nationella uttagningen som visades på bästa sändningstid, på helgen. Jag minns hur vi satt där hemma och tittade och hur det för varje år som gick blev mer spännande, för snart skulle ju jag gå i femman. Jag minns också när vår klass skrev provet. Vi gick inte vidare, men TV-programmet engagerade fortfarande. Och det är poängen här, att Vi i femman var en nationell angelägenhet, som engagerade vuxenvärlden. Samma vuxenvärld som idag flamsar och gör bort sig genom att visa hur lite de kan i TV, på samma sändningstid och tillsammans med samma årskull elever. Kunskap är en kulturell angelägenhet och skolan kan aldrig bli bättre än vi som medborgare tillåter den att bli genom vilka förväntningar vi har, hur vi ser på kunskap och genom hur vi faktiskt agerar med eller mot barnen.
Smartare än en femteklassare går ut på att den vuxne tävlanden ska säga att hen inte är smartare än en femteklassare, för det är detta som är programmets idé. För att uppnå den effekten lockas med storvinster som gör att deltagarna tar risker. Barnen som deltar får säkert betalt för sin insats, men pengarna handlar här annars bara om att skapa den eftertraktade effekten som programmet bygger på. 1972 fick laget som vann, det vill säga hela klassen, dela på 10000:- och laget som kom tvåa fick dela på 7500:-. Vinnarlaget säger att de ska åka till England, för "hela klassen har ju nytta av det." Den som delade ut priset var radiochefen Otto Nordenskiöld. Andra priser delades också ut, bland annat böcker. Som sagt, Vi i femman var en NATIONELL angelägenhet och ett program som togs på allvar. Domaren Lennart Edberg, som medverkade i programmet fram till 1997, arbetade först på Skolöverstyrelsen och vid sidan av programledarskapet översatte han över 100 böcker. Vi i femman var med andra ord ett program med mycket hög bildningsfaktor och även om det inte var poängen engagerade det hela befolkningen. Smartare än en femteklassare är på punkt efter punkt Vi i femmans motsats. Båda programmen är ett slags spegelbild av sin tid.
Det går så klart inte att upprepa historien. Vi i femman finns dessutom kvar, i barnradion. Det sändes som sagt med Edberg som domare fram till 1997, men redan då hade programmet tappat sin magiska status, liksom skolan slutat vara en angelägenhet för hela landet. Vi i femman kan med andra ord sägas vara ett slags barometer på kunskapens och bildningens status i samhället. Det är detta jag vill säga med resonemanget och kopplingarna mellan då och nu. Problemen i skolan är inga skolproblem, det är vi som har problem, vi som samhälle betraktat. Och att lägga ansvaret för problemen på lärarna riskerar att än mer förvärra problemen, för det leder till att ingen vill bli lärare. Idag vill unga bli kändisar, eller mäklarekonomer som är det program på min högskola som har ett av de högsta söktrycken. Idag vill unga kränga lägenheter och hålla i budgivningar liksom Sigge Eklund i New York. Att vara bildad är närmast en belastning idag ... Hejdar mig där, innan jag tappar kontrollen över min ilska och besvikelse.
Det är sorgligt att titta på finalen i Vi i femman från 1972, för det blir smärtsamt tydligt med vilket allvar och vilken respekt man ägnar sig åt kunskap. Och ställer man det i kontrast till Smartare än en femteklassare råder det ingen tvekan om vad som är problemet, eller att krisen i skolan inte kan lösas med några enkla åtgärder som högre lön, mer pedagogik, mindre klasser eller ökad lärarauktoritet. Kunskap är ett alldeles för komplext ämne för att det ska gå att fixa till problemen genom externa åtgärder. Så länge synen på kunskap inte ändras i samhället kommer skolans problem att leva kvar och troligen förändras, medan vuxenvärlden skrattar åt och tjänar pengar på sin egen okunskap.
Vad drömmer du om att bli när du blir stor? I den frågan finns svaret på frågorna som rör skolan, dess status och kunskapsutvecklingen i landet. Man ska vara noga med vad man önskar sig, för det kan mycket väl bli så att önskan slår in. Samhällets syn på lärare och på kunskapens värde säger också en massa och detta är saker som inte kan tvingas eller lockas fram, det är saker som växer upp mellan människor, i samhället. Eller för att sammanfatta vad jag vill säga här: Vi får den skola vi förtjänar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar