torsdag 28 maj 2015

Dialektiken i praktiken



Dialektik är ett slags jonglerande av olika aspekter. En rörelse mellan, som handlar om upprätthållande av ... vad det nu är det handlar om. Dialektik är inte antingen eller, utan både och. Kultur är ett dialektiskt förhållande där delarna OCH deras relationer är LIKA viktiga för förståelsen av helheten. Kultur är inte du eller jag utan vi och de sammanhang vi ingår i. Så känns det kanske inte, men det är så det är. Det går inte att säga att forskning visar detta, för det sättet att se på kunskap handlar om antingen eller. Kulturen vi lever i och med har svårt för dialektik. Därför tenderar kulturen att förneka sig själv, för att rådande ontologi bygger på tanken om renhet, att delarna rymmer all kunskap som behövs för att förklara helheten. Kulturen bryr sig dock föga om människans ontologier, den är som den är och fungerar som den gör. Och vill vi på allvar förstå kulturen måste vi acceptera den på sina egna premisser. Det är svårt, liksom det är svårt att hantera dialektik. Men, som jag brukar säga till studenterna, att det är svårt varken kan eller får hindra oss försöka. Vore det inte svårt behövdes ingen högre utbildning, ingen forskning.

Ett begreppspar som jag använder för att förstå dialektik/kultur är frekvens och resonans. Och det kan också användas för att förstå kunskap och pedagogik på ett bättre sätt, det vill säga ett sätt som harmonierar mer med hur det är, än med hur människor vill att det ska vara. Frekvens är det sätt som radion använder för att överföra information. Frekvens handlar om överföring från en till en annan utan förvanskning eller förlust. Resonans är det som händer när till exempel en gitarrsträng slås an, är svängningarna som uppstår mellan lådan och strängen, är skapande av information i mellanrummet och överföringen. Resonans går inte fullt ut att kontrollera. Fin akustik kan man planera för och hoppas på, men den går inte att beställa fram. Frekvenser bär dock budskapet oförvanskat från sändare till mottagare. Håll kvar den bilden, och tänk på dagens skola och högre utbildning. Tänk på politikernas tal om och syn på skolan som verksamhet.

Dagens skola tvingas på en syn på kunskap och pedagogik som är allt annat än dialektisk. Alla som uttalar sig om och bestämmer över skolan, utom läraren i skolsalen och undervisningssituationen eller forskaren i sökandet efter ny kunskap, kan upprätthålla den fatala illusionen om att kunskapsutveckling är en linjär process och att lärande handlar om rak överföring av information. Politikens ekonomiska fokus tvingar fram en retorik, som när den framförs av den som har makt påverkar synen på kulturen, skolan, kunskapen. Makt korrumperar allt och alla, som bekant, och detta påverkar den kollektiva uppfattningen, vad som är möjligt att säga och tänka offentligt om kultur, skola och kunskap. Eftersom kultur är delad, eftersom kulturen uppstår mellan och eftersom den aldrig är entydig utan vag, till sin natur, kommer kulturen alltid att gå att manipulera (det behöver inte och är sällan medvetet). Det är vad jag ser när jag studerar dagens skola och samhälle. Överallt en ontologi som påverkar synen på vad som är möjligt att göra och hur det ska förstås. Och hur olyckligt det än är vore det märkligt om skolan gick fri från påverkan. Det har bestämts, eller det är den rådande uppfattningen, att kunskap är information och att pedagogik handlar om att så snabbt och effektivt som möjligt och med minimal informationsförlust överföra den av systemet påbjudna kunskapen.

Forskning visar, är ett uttalande som bara blir meningsfullt inom rådande paradigm, är en tanke som utgår från en antingen-eller-ontologi. Det går så länge det går skulle man kunna säga, så länge ontologin accepteras utan ifrågasättande. Så länge det finns ett sammanhang som överbryggar problemen som hela tiden uppstår när tankar ska överföras till verkligheten och livets komplexitet. Forskning visar är maktens sätt att platta till allt motstånd och forskningen som visar det makten vill eller som kan användas för att legitimera beslut, till exempel om skolan, blir verktyg i det (kulturförnekande) spelet som upprätthåller rådande ontologi. Verkligheten visar, säger vi aldrig. Av det enkla skälet att verkligheten är allt för komplex för att hämta stöd från. Min verklighet är inte din, inte nödvändigtvis. Det måste man förstå för att kunna hantera en dialektisk syn på kunskap och för att kunna arbeta med en pedagogik som insett att lärande inte handlar om överföring av information och som accepterar resonans i systemet.

Kultur är dialektik, oavsett vad människorna som lever i och med kulturen tänker om den och ser den som. Kulturen går att förneka, men den går aldrig att undfly. Därför får vi inte den skola vi vill ha eller bestämmer oss för, utan den skola vi förtjänar. Det är fullt möjligt att effektivisera skolan och implementera system för effektiv informationsöverföring. Beslut om obligatorisk skolgång, kortare lov för att snabba på processen, genomströmningskrav och prestationspengar. Det är en smal sak att lotsa ett beslut genom riksdagen, lite svårare är det att genomföra reformerna i praktiken (men det går, det bevisade Björklund). Dock är det omöjligt att kontrollera UTFALLET, KUNSKAPEN och LÄRANDET. Kulturen bryr sig inte om människornas syn på den, kulturen blir till i samspel mellan delarna som bygger den och är ett resultat av kontexten som helhet.

Dialektik är en praktik som är medveten om sina egna begränsningar. Ett sätt att se på lärande och kunskapsutveckling som bygger på erfarenhet och kritiskt tänkande kring det som är, snarare än på noga utvalda forskningsresultat som stödjer den tes man bestämt sig för på förhand. Livet kan inte kontrolleras, det kan bara hanteras. Först när den synen, den ontologin får genomslag i skolan är en annan pedagogik än den rådande möjlig, först då kan en annan syn på kunskap växa fram. Först när vi lärt oss hantera dialektiken i praktiken och när den omsätts i politik är en annan skola, ett annat samhälle möjligt. Först när kulturen accepteras och fler börjar intressera sig för den, istället för att förneka den, kommer ett mer hållbart samhälle kunna byggas.

Inga kommentarer: