tisdag 28 april 2015

Dagens Nietzsche, om Gud och kunskap

Vad är kunskap, hur nås kunskap, och kanske viktigast av allt, hur avgörs vad som är bra och användbar kunskap? Vem får yttra sig i kunskapsfrågan och vilka krav måste den som hävdar något om något, den som säger sig veta, uppfylla för att bli tagen på allvar? I dessa uppsatstider är det denna typen av frågor som upptar en stor del av min vakna tid. Och eftersom det är en fråga som intresserar mig och som jag inte riktigt kan värja mig från är kunskapsteori ett ämne som ständigt pockar på uppmärksamhet. Just nu är det gränsen mellan tro och vetande som fascinerar och pockar på uppmärksamhet. Vetande, tro och gränsen däremellan skrev jag om igår och det väckte reaktioner, olika reaktioner, på olika håll. Uppenbarligen är jag inte ensam om att ägna dessa aspekter av tillvaron uppmärksamhet. Vi behöver alla både något att tro på och kunskap, men det är långt ifrån självklart var gränsen mellan vad som är vad går. Snart ska jag föreläsa om vetenskaplig metod för B-kursen i Företagsekonomi, och jag laddar för det genom att tänka vidare på det jag bloggade om igår, utifrån ännu en text av Friedrich Nietzsche.

Vad är vetbart? Vet vi det, går det att veta var gränsen går för det som är möjligt att veta? Eller är det kanske så att människan är fånge i sina tankars universum, att gränsen skapas av oss genom vad vi anser är möjligt? Handlar kanske kunskapssökande om regelföljande mer än något annat? Inga enkla frågor, men just därför viktiga och fascinerande för alla som sysslar med vetenskap. Tyvärr tycker jag mig se väl mycket tecken på att vetenskapen håller på att bli lika kontrollerad och genomreglerad som resten av samhället, att utrymmet för överraskningar och nytänkande allt mer kringskärs. Och det i sin tur leder till att risken ökar att vi fastnar i solipsismer, att det skapas självrefererande bubblor av "kunskap" där den som däri träder in och finner sig tillrätta, där den som accepterar kulturen och inte ifrågasätter allt för mycket, kan finna ro bland likatänkande. Vetenskapen är inte en från religionen väsensskild verksamhet på det sättet. Både tro och vetenskap kan kontrolleras, fast på olika sätt. Har inga problem att förstå att det blir så. Genetiskt har människan inte förändrats under de senaste 10000 åren, men kulturen vi lever i har genomgått en rad revolutionerande förändringar, inte minst genom skapande av ny teknik. Och förändringstakten tenderar att ständigt öka. Även om gränsen för kunskapen det mänskliga vetandets universum ständigt expanderar finns det fortfarande massor som vi inte vet, och en hel del som troligen inte går att veta. För mig handlar tro inte om något annat än att acceptera det, inte som en brist eller ett problem, utan som en förutsättning för livet.

Existentiella grubblerier är sällan konstruktiva och att fastna där är förenat med risker. Tycker inte att jag fastnat, tycker tvärtom att jag är ganska bra på att släppa taget och följa olika flyktlinjer ut och bort från onda cirklar som inte leder någon vart. Uppslag att tänka om och med finns verkligen överallt och eftersom människans värld och kultur inte är riktigt så mångfacetterad som den verkar vid en hastig, oreflekterad anblick, handlar det mesta om varianter på en begränsad uppsättning teman. Det är helt enkelt så det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Våra respektive liv uppvisar fler likheter än skillnader även om det kan vara svårt att förstå det. Vill minnas att Sting skrivit en låt på det temat under det kalla krigets dagar, The Russian loves there children too. Lätt att göra sig bilder av de andra, de som tänker och lever andra liv, avskilda från oss, lätt att skapa skillnad, men i grund och botten är vi alla väldigt lika. Därför är det inte riktigt så fantastiskt och förvånande när saker inträffar som ser ut som vidunderliga sammanträffanden, när det verkar som tillvaron följer ett mönster där bitarna hakar i varandra enligt en dold plan. Slumpens möjlighetshorisont är helt enkelt högst begränsad. Slumpen som finns och verkar överallt liknas bäst vid en tärning, det är en tanke hämtad från Deleuze som verkar allt mer rimlig ju fler sammanträffanden jag råkar ut för. Och jag väljer att förstå det som sker på det sättet, istället för att betrakta det som ett tecken på Gud, som jag inte tror på. Jag sysslar med vetenskap och det tänker jag fortsätta med. Problemet är bara att vetenskapen inte har svar på allt, vissa svar på vissa frågor och somliga djupt kända behov finns inte att upptäcka i världen, de måste skapas av oss människor (om inte annat så i väntan på svar från vetenskapen).

Det ser ut som en tanke, som om det var planerat att denna bloggpost skulle följa på gårdagens, men jag har verkligen ingen plan med Flyktlinjer, jag är en följare eller medskapare mer än något annat. Det som kommer i min väg och som hjälper mig att nå fördjupad insikt och ny kunskap eller alternativa perspektiv på det jag redan visste, allt som händer runtomkring mig, används här enligt lustprincipen och minsta motståndets lag. Ökad förståelse för kultur och levt liv är målet. På väg till stationen tänkte jag att det var ett tag sedan jag skrev om Nietzsche, så det var detta jag förberedde mig på under promenaden och bussresan. Nästa aforism av Nietzsche. Och så blev det. Ibland får jag leta innan jag hittar något som inspirerar och väcker tankar, men idag insåg jag omgående att redan den första aforismen som jag la ögonen på, den som kommer efter den jag skrev om senast jag skrev om Nietzsche, nästan kusligt hakar i gårdagens tankar. Det är dock inget mirakel, det är så kultur fungerar, om man bara lär sig se och förstå komplexiteten och mångfalden av uttryck och intryck. Vem behöver en extern Gud när redan tillvaron här och nu är fylld av förunderliga sammanträffanden och fantastiska möjligheter?
8.
Vad kan vår lära vara? -- Att ingen ger människan hennes egenskaper, varken Gud eller samhället eller hennes föräldrar och förfäder, eller hon själv ( -- den här sist avvisade, orimliga föreställningen förkunnades som "intelligibel frihet" av Kant och kanske också redan av Platon). Ingen är ansvarig för att han överhuvudtaget existerar, att han är så eller så beskaffad, att han befinner sig i dessa omständigheter, i denna omgivning. Hans väsens öde kan inte frigöras från ödet av allt som har varit och som kommer att bli.
Det spelar ingen roll vad vi vill eller vad vi tror, det är som det är. Blind tro är lika farlig som att bara acceptera vetenskapens svar på alla frågor. Människan är ett resultat av evolutionen och vi är dem vi är och fungerar som vi gör just av det skälet och för att vi lever och verkar där och på de sätt vi gör. Inget är givet eller avgjort på förhand, att leva är att skapa. Svaren finns inte där ute någonstans för oss att upptäcka, svaren skapas av oss. Både vetenskapens svar och det vi tror är resultatet av kommunikation mellan människor ock tankemöda. Därför håller jag mig med ett pragmatiskt sanningsbegrepp som säger att det som fungerar är sant, men bara så länge det fungerar. Det är därför viktigare att överge kunskaper än att hålla fast vid dem, och av samma skäl är det bättre att ibland prova nya förklaringar än att använda beprövad kunskap. För jag förändras med åren, liksom omgivningen jag lever i, och det gäller för allt och alla andra också. Livet är inte, det blir och människan är en del av den helhet vi försöker förstå inifrån och i realtid.
Han är inte följden av en speciell avsikt, en vilja, ett syfte, med honom görs inte ett försök att uppnå ett "människoideal" eller ett "lyckoideal" eller ett "moralideal" -- det är absurt att vilja vältra över sitt väsen på något som helst syfte.
Tron på Gud handlar om det, om att försöka hitta syftet med tillvaron. Men det gör även delar av vetenskapen som söker efter svaret som förväntas ge oss förklaringen. Varför kan vi inte bara acceptera sakernas tillstånd och söka kunskap OCH mening för vår egen skull? Varifrån kommer denna ständiga längtan bort? Allt vi behöver finns ju här, på insidan, inom räckhåll för oss, om vi bara kan lära oss vad som är vad och vilka verktyg som behövs för än det ena än det andra. För mig är det sökandet efter kunskap och förståelse som ger livet mening, det är genom att utmana mig själv intellektuellt, genom att aldrig slå mig till ro med några uppnådda resultat eller det jag hittills trott på, som tillvaron blir begriplig. Jag försöker vara konsekvent i den hållningen och det är där jag finner en etisk hållning som fungerar, genom att ta ansvar för mina handlingar och genom att sträva efter transparens.
Vi har hittat på begreppet "syfte": i verkligheten saknas syftet ... Man är nödvändig, man är ett stycke öde, man tillhör helheten, man är i helheten -- det finns inget som skulle kunna döma, mäta, jämföra, fördöma vårt vara, ty det vore att döma, mäta, jämföra, fördöma helheten ... Men det finns ingenting utanför helheten! --
Allt som sker sker på insidan, den tanken manar till eftertanke och kan sägas innehålla tankefrön till både bildnings- och hållbarhetsarbete. Inget kan förpassas till någon utsida och inget och ingen kommer heller utifrån. Allt som finns och påverkar oss, att vi har att spela med och ta hänsyn till, finns på insidan och är del av samma helhet som du och jag och allt annat. Det är svårt att BEVISA att det är så, det är emellertid något jag väljer att tro, tills någon kan övertyga mig om att jag har fel. Och i väntan på det låter jag den tanken fungera som mitt etiska rättesnöre. Mitt liv har inget syfte eller mening utanför de syften och den mening jag ger det. Samma gäller för samhället och kulturen, som jag ser det. Därför har vi alla ett ansvar för vad vi gör, för vilka sanningar vi håller oss med och vilka handlingar vi väljer att realisera.
Att ingen längre görs ansvarig, att hur varat gestaltar sig inte får föras tillbaka på en casua prima, att världen varken som sensorium eller som "ande" utgör en enhet, först detta är den stora befrielsen -- först därmed är blivandets oskuld återställd ... Begreppet "Gud" var tidigare den största invändningen mot varat ... Vi förnekar Gud, vi förnekar ansvaret hos Gud: först därmed frälser vi världen. --
Gud finns inte, men det betyder inte att vi vet allt och att tron har blivit obsolet. Först genom att befria tanken och sökandet efter svar från alla bojor, både restriktioner som rör tro och vetande, kan vi hoppas på att nå djupare kunskap, bättre vetande och även plausibla förklaringar till sådant som vetenskapen inte kan hjälpa oss med. Livet är för kort och verkligheten för komplex för att strida om vem som vet mest eller vems tro som är bäst. Låt oss öppna upp oss för varandra och lyssna på våra medmänniskor. Vad vet du och vad tror du på? Hur förhåller sig dina kunskaper och dina tankar om livets mening till mina? Mycket talar för att om fler kunde tänka och agera så skulle alla vinna på det, kunskapen skulle öka och tron skulle stärkas. Förutsättningarna att förstå livets vidunderliga mångfald skulle öka dramatiskt.

2 kommentarer:

Joel Kuhlin sa...

Bra.

Uppskattar din "religiösa vändning" i senaste inläggen, tror många på båda sidorna, sas, har nytta av dessa tankegångar. Förhoppningsvis vågar de även följa med dig in i djupet som dessa gångar leder till.

Eddy sa...

Tack Joel! Vi får se vart detta tar vägen. Behövde ett nytt tankespår att följa för att få perspektiv och fördjupning. Mycket inspirerande att vara i upptäckarfasen. På återhörande!