Jag antogs ju på en plan som var ofinansierad och
uppdraget för Volvo kom oväntat. Nu hade jag på kort tid samlat en massa
material och det kändes allt mer som avhandlingen skulle komma att handla om
maskulinitet och förutsättningar för jämställdhetsarbete i den svenska
åkerinäringen. Fast det stod och föll med finansieringen, som var en öppen
fråga. Jag kunde ta studiemedel ett halvår till, efter våren. Jag hade räknat
ut att jag skulle tjäna precis så mycket som man fick och var inskriven på en
halvfartskurs för poängens skull. Till sommaren skulle jag jobba lite i
bageriet igen. Ekonomiskt hankade jag mig alltså fram, men det var osäkert på
sikt. Jag ville bort från bageriet men skrämdes av osäkerheten. Där stod jag,
mitt emellan och våndades. Och mötet på Volvo, som skulle kunna innebära
försörjning i drygt ett år kändes som det mest avgörande möte jag någonsin
förberett mig på. Jag var skräckslagen av stundens allvar.
Dagarna de där två veckorna kröp fram och jag hade ingen aning om vad jag skulle tala om eller ta upp. Det enda jag hade var ju en massa olika minnen och intryck. Hur skulle empirin ordnas och presenteras på ett sätt som både gav Volvo tillräckligt mycket för att bli nöjda och tillräckligt lite för att vilja ha mer. Fram och tillbaka tänkte jag de fyra veckornas olikhet och likhet, men någon riktig plan ville inte ta form. Jag hade aldrig tidigare presenterat något utanför kurserna jag gått. Aldrig träffat en uppdragsgivare i rollen som forskare förut. För varje dag som gick växte oron i kroppen och nervositeten gjorde det svårare och svårare att koncentrera mig på uppdraget. Jag satt fast i en ond cirkel. Jag vet ärligt talat inte hur jag tänkte eller vad jag bestämde mig för, men till slut hade jag en plan. Det gjorde oron lite lättare att bära, men de där sista dagarna innan presentationen gick jag ändå som i trance, utan riktig kontakt med omvärlden.
Så kom den oundvikliga dagen. Jag sov dåligt natten innan, men kände mig ändå laddad och inte riktigt lika nervös när dagen äntligen var inne. Nu var det allvar. Det kändes bättre än jag trodde. Magnus och jag träffades på stationen innan och tog vagnen till Hisingen tillsammans. Väl där hälsade vi på övriga, som alla gjort olika saker. Volvofolket var förväntansfulla och en fin stämning spred sig i rummet. Och när jag såg förslaget på upplägg och insåg att jag skulle vara sist ut kändes det bra. Solen sken. Det var vår i luften och kanske, kanske att det skulle gå vägen. Tänk om det jag har att säga faller i god jord. Tänk om jag får fortsätta. Det pirrade i magen och jag kunde inte riktig koncentrera mig på vad de övriga sa. I tanken var jag bara fokuserad på det jag skulle säga.
Först ut var Designhögskolan, som höll en mycket proffsig presentation. Fast de hade valt att tala om vad man hade gjort, inte vad man skulle göra som jag uppfattat var vad Volvo önskade sig och som därför var det upplägg jag valt. Men de verkade glada och nöjda med vad de fick, även om planen inte följdes. Och samma gällde nästa grupp. Även de talade om vad de hade gjort. Inte lika proffsigt, och utan verkligt engagemang. De avslutade med en kravlista för att delta i fortsättningen och jag insåg att jag inte hade tänkt alls i några sådana banor. Jag var så överrumplande tacksam att jag inte ens tänkt att man skulle kunna ställa krav, men å andra sidan verkade den forskargruppen inte särskilt intresserade av att vara med på någon fortsättning.
När jag satt där och lyssnade började jag allt mer överväga att ändra min plan, och mer berätta vad jag hade varit med om. Det borde inte vara några problem. Stämningen i rummet var lättsam och jag hade lunchen och ett anförande till efter det att fundera på saken och utforma en skiss i huvudet att utgå från. Jag ville göra som de andra, för att inte verka konstig, även om jag utgått från de instruktioner vi faktiskt fått.
Nu var det dags för lunch, och jag fylldes av förväntan. Snart var det min tur. Det skulle gå bra detta. Först lite mat. Vi gick i samlad tropp ner till Volvos representationsmatsal. Där var det uppdukat en buffé. Jag och Magnus var hungriga, så vi tog för oss. Nu när en del av nervositeten släppt och när jag stod där framför det generösa utbudet var det som om tallriken inte riktigt ville räcka till. Vi var först ut, och att övriga inte tog så mycket tänkta jag inte på, inte då i alla fall. Efter en stund, när serveringspersonalen kom in med faten med dagens huvudrätt, insåg jag mitt misstag. Magnus och jag utbytte utblickar, men höll god min och pressade i oss all mat vi tagit och det som serverades. Ännu en gång hade vi avslöjat oss. Kulturvetarna som tala med de lärde på latin och med bönder på bönders vis, jo, tjena.
Proppmätta tog vi oss efter kaffet tillbaka till rummet. Och där slog nervositeten till. Jag minns idag inte riktigt vad de före mig talade om eller hur länge de höll på. Jag minns bara min egen växande panik, och mitt eget mantra som gick ut på att detta kommer att gå vägen. När det blev min tur samlade jag ihop mig. Tog ett djupt andetag. Och började prata utifrån det improviserade manuset. Redan efter någon minut var det dock som om någon drog undan golvet under mig. Jag fann mig själv svävande över ett bråddjupt stup. Det svartnade för ögonen och jag fick bara ur mig lösryckta fragment. Jag stammade och hummade. Svettades under armarna. Och kände paniken ta mig i besittning. På avstånd hörde jag en röst. det var Magnus, som sa: Berätta om ... Och det gjorde jag. Sedan sa han: Berätta om ... Och så gjorde jag det. Men det var som om jag satt i en mörk garderob. Jag var tillintetgjord. Kände mig mindre än någonsin. Skakade i hela kroppen. Efter en stund var det någon som sa: Det kanske räcker så. Mötet avslutades. Alla tackade och jag spelade med. Vi hör av oss sa Volvofolket och jag ville bara sjuka genom jorden. Tvingade mig dock att hålla god min. Småpratade med de andra på vägen mot spårvagnen.
När jag äntligen blev ensam var det som all luft gick ur mig. Det var som åren av osäkerhet och vånda kom ikapp mig. Jag var fullkomligt tom och behövde en rejäl långpromenad i ensamhet innan jag kunde möta familjen där hemma. Jag lät tankarna bara välla in, utan att sortera dem. Ännu ett fiasko. Fast å andra sidan hade ju det förra, på Tromörja i Norge lett till något positivt. Och jag var faktiskt antagen som doktorand. Kanske, kanske att allt ändå inte var kört. Även om Volvo inte ville sponsra någon fortsättning, och varför skulle de vilja göra det, så hade jag skaffat mig enormt mycket erfarenhet och en hel del material. Och som sagt, kollegorna i Umeå fanns ju kvar. Efter en timme av tankar fram och tillbaka tog jag tåget hem.
På kvällen ringde Magnus och ville eftersnacka lite. Han verkade upprymd. "Det gick ju bra det där", sa han. "Hur kan du säga så, jag fick ju världens black out. Tack förresten för att du räddade mig. Jag måste sett ut som en idiot", sa jag. "Nej då, eller ja kanske det, när jag tänker efter. Men det tror jag inte att Volvofolket tänkte på. De satt med öppen mun och bara lapade i sig av intrycken som du förmedlade. Det verkade inte som de hade en aning om hur det ser ut på vägarna, där och när förarna jobbade. Jag tror de var supernöjda och är helt säker på att du får fortsätta". De orden värmde inombords och även om jag inte trodde att det skulle kunna bli så var det ändå med ett lättat leende på läpparna jag somnade den kvällen.
När jag satt där och lyssnade började jag allt mer överväga att ändra min plan, och mer berätta vad jag hade varit med om. Det borde inte vara några problem. Stämningen i rummet var lättsam och jag hade lunchen och ett anförande till efter det att fundera på saken och utforma en skiss i huvudet att utgå från. Jag ville göra som de andra, för att inte verka konstig, även om jag utgått från de instruktioner vi faktiskt fått.
Nu var det dags för lunch, och jag fylldes av förväntan. Snart var det min tur. Det skulle gå bra detta. Först lite mat. Vi gick i samlad tropp ner till Volvos representationsmatsal. Där var det uppdukat en buffé. Jag och Magnus var hungriga, så vi tog för oss. Nu när en del av nervositeten släppt och när jag stod där framför det generösa utbudet var det som om tallriken inte riktigt ville räcka till. Vi var först ut, och att övriga inte tog så mycket tänkta jag inte på, inte då i alla fall. Efter en stund, när serveringspersonalen kom in med faten med dagens huvudrätt, insåg jag mitt misstag. Magnus och jag utbytte utblickar, men höll god min och pressade i oss all mat vi tagit och det som serverades. Ännu en gång hade vi avslöjat oss. Kulturvetarna som tala med de lärde på latin och med bönder på bönders vis, jo, tjena.
Proppmätta tog vi oss efter kaffet tillbaka till rummet. Och där slog nervositeten till. Jag minns idag inte riktigt vad de före mig talade om eller hur länge de höll på. Jag minns bara min egen växande panik, och mitt eget mantra som gick ut på att detta kommer att gå vägen. När det blev min tur samlade jag ihop mig. Tog ett djupt andetag. Och började prata utifrån det improviserade manuset. Redan efter någon minut var det dock som om någon drog undan golvet under mig. Jag fann mig själv svävande över ett bråddjupt stup. Det svartnade för ögonen och jag fick bara ur mig lösryckta fragment. Jag stammade och hummade. Svettades under armarna. Och kände paniken ta mig i besittning. På avstånd hörde jag en röst. det var Magnus, som sa: Berätta om ... Och det gjorde jag. Sedan sa han: Berätta om ... Och så gjorde jag det. Men det var som om jag satt i en mörk garderob. Jag var tillintetgjord. Kände mig mindre än någonsin. Skakade i hela kroppen. Efter en stund var det någon som sa: Det kanske räcker så. Mötet avslutades. Alla tackade och jag spelade med. Vi hör av oss sa Volvofolket och jag ville bara sjuka genom jorden. Tvingade mig dock att hålla god min. Småpratade med de andra på vägen mot spårvagnen.
När jag äntligen blev ensam var det som all luft gick ur mig. Det var som åren av osäkerhet och vånda kom ikapp mig. Jag var fullkomligt tom och behövde en rejäl långpromenad i ensamhet innan jag kunde möta familjen där hemma. Jag lät tankarna bara välla in, utan att sortera dem. Ännu ett fiasko. Fast å andra sidan hade ju det förra, på Tromörja i Norge lett till något positivt. Och jag var faktiskt antagen som doktorand. Kanske, kanske att allt ändå inte var kört. Även om Volvo inte ville sponsra någon fortsättning, och varför skulle de vilja göra det, så hade jag skaffat mig enormt mycket erfarenhet och en hel del material. Och som sagt, kollegorna i Umeå fanns ju kvar. Efter en timme av tankar fram och tillbaka tog jag tåget hem.
På kvällen ringde Magnus och ville eftersnacka lite. Han verkade upprymd. "Det gick ju bra det där", sa han. "Hur kan du säga så, jag fick ju världens black out. Tack förresten för att du räddade mig. Jag måste sett ut som en idiot", sa jag. "Nej då, eller ja kanske det, när jag tänker efter. Men det tror jag inte att Volvofolket tänkte på. De satt med öppen mun och bara lapade i sig av intrycken som du förmedlade. Det verkade inte som de hade en aning om hur det ser ut på vägarna, där och när förarna jobbade. Jag tror de var supernöjda och är helt säker på att du får fortsätta". De orden värmde inombords och även om jag inte trodde att det skulle kunna bli så var det ändå med ett lättat leende på läpparna jag somnade den kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar