Med erfarenhet och studier kan man komma långt, men det är något helt annat att ha forskat på egen hand. Det vet alla som har fått sin doktorsgrad. Bedrägligt nog är skillnaden inte lika tydlig från andra hållet, vilket märks på högskolan där forskare allt oftare ifrågasätts av adjunkter och andra. Deras erfarenhet är naturligtvis också värdefull och viktig, men de vet inget om vad som krävs för att försvara ett vetenskapligt resultat. Makten över kunskapen handlar dels om det, dels om vem som talar och hur man talar, och om vems röst som väger tyngst.
Samuelsson inleder sin artikel med att nämna några titlar på yrken som nämns i Betänkandet Grundskolan, SOU 1961:30. Ingen arbetar idag som fyrvaktare, lampskärmssömmerna eller rikstelefonist, vilket är några av yrkena som nämns i betänkandet som handlar om vilka kunskaper som krävs för olika yrken. Poängen med inledningen är att påminna om att framtiden står skriven i stjärnorna och att ingen kan veta vilka kunskaper och kompetenser som samhället kommer att behöva i framtiden. Samuelsson påminner också om riskerna med att lägga allt för mycket fokus och energi på att anpassa högre utbildning efter de krav som råder idag, och påpekar samtidigt att man 1961 med högre utbildning menade vissa linjer på högstadiet och gymnasiet. Ett tecken så gott som något på kunskapsinflationen som idag allt mer hotar värdet av kunskapen som odlas på landets högskoleutbildningar.
Förändringens vindar blåste snabbt även på 1960-talet, och än snabbare går det idag. Dagens utredningar om högre utbildning måste i den logikekens namn gå ännu snabbare, för att ligga i takt med en tid som för länge sedan sprungit ifrån kunskapen. Lars Haikola som i april förra året fick i uppdrag att utreda utbudet av utbildningar i Högskolesverige och hur väl dessa svarar mot de behov som finns (läs arbetsmarknadens behov) i samhället. Varför denna brådska, undrar Samuelsson, och jag instämmer. Alla vet att ingen vet något om framtiden, ändå stressar politiker fram "utredningar" som inte kan bli annat än vetenskapliga med sådana förutsättningar, för att ha något att hänvisa till när deras politik presenteras, eller rättare sagt säljs in till allmänheten för att locka till fler väljare. Av kunskapen och den beprövade erfarenheten, som det TALAS varmt och ofta om, syns inget. Kunskap utgår från tänkande och tankar måste få ta tid. Kunskap som inte är värd att vänta på klarar vi oss utan! Jag gråter när jag läser detta, för det är uppenbart att allt det jag kämpat för och tror på här offras för att uppnå den omöjliga drömmen om kontroll över något som alla med erfarenhet vet är omöjligt att kontrollera. Kunskap och kvalitet är komplexa problem och storheter, som måste få ta tid och som bara den med erforderlig utbildning och nödvändig erfarenhet borde få handha och ansvara för.
När högskolan debatteras handlar det allt mer om målstyrning, effektivitet och om att det krävs rätt kompetens för att klara sig i dagens samhälle. Det är det kanske tydligaste tecknet på att det inte är forskare som kommer till tals i debatten, för forskare vet att kunskap inte kan målstyras. Forskare vet också att utbildning är en komplex process som inte kan effektiviseras. Och forskare som ägnat år åt att försöka förstå hur ett samhälle är möjligt och vilka förutsättningar för förändring som finns, skulle aldrig drömma om att våga uttala sig om vad som är nödvändiga kompetenser för att klara sig i framtiden. Därtill förändras samhället allt för fort. Samuelsson påminner till exempel om att det näringsliv som idag kritiserar högskolan för att inte tillgodose deras nuvarande kunskapsbehov, i morgon mycket väl och högst troligen kan vara en helt annan än den som studenterna utbildat sig till. Och i morgon kan komma snabbare än man tror, vilket de 1000 högutbildade medarbetarna på Sony mobile i Lund, fick erfara i veckan. Det spelar ingen roll hur mycket pengar och makt man har. Vissa saker går inte att ändra på, hur mycket man än vill att det ska gå. Anpassar vi högskolan efter något annat än KUNSKAPEN kommer den att utvecklas till något annat.
Det vi borde tala om är inte behovet av fler platser eller högre utbildning, utan det faktum att det idag råder ett enormt överskott på arbetskraft på arbetsmarknaden och att effektiviteten och vinsterna hamnar någon annanstans än i samhällets bas, som allt annat vilar på. Myterna om arbetslivet punkteras effektivt i Roland Paulsens nya bok och även hans forskning. Läser om den i SvD, där den recenseras av Isabelle Ståhl, som skriver.
Vad man än gör finns det någon annan som gör något bättre och mer intressant. Möjligheterna tycks samtidigt tvingande oändliga och helt omöjliga att nå. Söker man ett jobb på McDonald's i grannkommunen är det minst femhundra som sökt samma jobb.
Deras verklighet är ljusår från den efterkrigstidsgeneration som Roland Paulsen skriver om i ”Vi bara lyder”. Tanken på att det efter kriget fanns ”för mycket jobb” är hisnande. 20-åriga arbetssökande kunde ställa krav som ”inte maskinskrivning”, ”arbetstid 10–14” och ”inte för långt från hemmet”.
I dag finns det 400 000 arbetslösa och 40 000 utlysta tjänster. Hur mycket varje anställd kan producera – produktiviteten – har radikalt ökat och fortsätter för varje år att öka, trots det har arbetstiden inte sänkts sedan 1976. Tvärtom håller vi för första gången sedan industrialiseringen på att förlänga arbetstiden genom att höja den ålder som krävs för full pension. De få som har arbeten får behålla dem allt längre.
Trots detta har Arbetsförmedlingen fortfarande full sysselsättning som mål. Förr var den en förmedling av tjänster. Efter en reform 2008 blev den en myndighet, som verkar se det som sin främsta uppgift att skuldbelägga och kontrollera människor som inte arbetar. Arbetslinjens själva essens är att arbetslösa ska må sämre.Det är detta samhälle som dagens unga förbereds för, genom att tvingas utbilda sig, allra minst på gymnasiet, men helst på högskolan. Snacka om RESURSSLÖSERI, av GIGANTISKA mått. Och att jag som forskarutbildad lärare ska tvingas anpassa mig, gå pedagogikkurser och underkasta mig rigorösa utvärderingar och digna under en överjordisk administrativ börda är förnedrande, lika mycket för mig personligen som för det (kunskaps)samhälle jag efter bästa förmåga försöker tjäna. Att unga idag inte får arbete är INTE deras fel och det är INTE högskolans fel, det är arbetslivets fel! Läser idag om att Eriksson varslar 2200 anställda. Det går som sagt snabbt nu. Vem förutsåg detta, för bara några år sedan? Ingen, men det fanns dem liksom jag visste att framtiden inte går att sia om, som varnat för just detta, och idag är det vi som utses som syndabockar, som inte kan tillgodose arbetslivets krav på kunskap. Ett arbetsliv som behandlar kunskap som ett odrägligt, bortskämt barn behandlar sina dyra leksaker.
Det talas alt mer om högskolan, men om detta talas det inte, om arbetslivets ansvar. Om företrädarna för näringslivet som på fullaste allvar vill att Sverige ska samarbeta med regimer som spottar allt vad mänskliga rättigheter heter i ansiktet. Är detta vad högre utbildning, forskningsunderbyggd kunskap och beprövad erfarenhet ska användas till, på allvar? Jag vill skrika: Stopp och belägg! Kunskap tar tid, så låt oss ta en time-out och samtala på riktigt om vart vi vill och vad vi behöver på vägen, för att stå väl rustade för en oviss framtid! Låt oss lyssna på dem med mest och bäst kunskap, istället för på dem med mest makt. Ett kunskapssamhälle kan bara byggas på kunskap!
Kunskapens hållbarhet, om den borde vi samtala. Om förväntningarna på högskolan och om arbetslivets ansvar, eller hellre om allas ansvar. För det är så klart ingens fel, det vi ser och har att hantera är konsekvenser av komplexa och oöverblickbara processer av kollektiv tillblivelse. Och Sverige är så klart inte isolerat, utan en integrerad del av en globaliserad värld. Forskning och all beprövad erfarenhet säger att det inte finns några enkla lösningar. Den kunskapen är den kanske viktigaste vi kan ta till oss.
Avslutar denna bloggpost innan jag tappar fotfästet och i frustration över min egen maktlöshet och känsla av hopplöshet skriver något jag inte kan stå för. Ber om förlåtelse för eventuella brister på nyanser i det ovanstående, men skyller det på känslan av hopplöshet. Jag vill väl, är beredd att ta tillbaka allt, om någon kan övertyga mig om att jag har fel. Jag driver ingen annan linje än kunskapens. Jag kritiserar ingen för sakens skull, utan för kunskapens. Och har jag fel är jag lika klandervärd som alla andra.
Sista ordet går till MarieLouise Samuelsson, som avslutar sin artkel med följande ord: "... om det visar sig att inte ens det räcker för att uppfylla alla förhoppningar om att både avhjälpa (ungdoms)-arbetslösheten och tillgodose arbetsgivarnas behov så återstår ju alltid att göra också det livslånga lärandet obligatoriskt, att i jakten på rätt, samt föränderlig kompetens kollektivansluta oss alla till en livslång skolplikt." Vad är kunskapen värd, idag och i en sådan (hemsk mardröms)värld?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar