Världen är full av sociala konstruktioner, men detta betyder inte att vi bör överge sanningsbegreppet. Distinktionen mellan konstruktivism och relativism är knappast avancerad vetenskapsteori - detta lärs ut på universitetens grundkurser i filosofi. Likställandet mellan tankeskolorna riskerar dessutom att ge bränsle åt just de idéer som artikelförfattarna varnar för. Därför är det både olyckligt och anmärkningsvärt att de själva inte förmår hålla isär begreppen.Det är verkligen både obegripligt och väldigt olyckligt att två professorer inte lägger sig mer vinn om sin egen vetenskaplighet än vad Ingvar och Wikforss gör i debattartikeln. Artikeln är ju uttalat skriven av sanningens och ljusets riddare, som kämpar mot mörkrets makter. Vad vinner man på att slå in öppna dörrar, eller att ge sig på tankar som alla vetenskapsutövare med självaktning är kritiska till? Ingenting, i ljuset av replikerna framstår Ingvar/Sturmark/Wikforss som mer ovetenskapliga än det finns fog för, helt på egen hand och med egna ord. Ju mer jag tänker på det desto mer obegriplig framstår debattartikeln som. Sylvan, som är student, visar sig vara intellektuellt överlägsen två "framstående" professorer.
Jonas Larsson, som är gymnasielärare, svarar också på debattartikeln. Han visar klokt och effektivt hur problematisk debattartikelförfattarnas ståndpunkt är, och argumenterar övertygande för att deras radikala objektivism är precis lika farlig som det fantasifoster de går till storms mot.
Ingvar, Sturmark och Wikforss vill hjälpa oss att navigera bort från kunskapsmässigt "grumliga vatten". Det låter ytterst rimligt. De slår även fast att det faktiskt existerar "sanna och falska utsagor om verkligheten". Inte heller det känner jag något större behov av att invända emot. Problemet är att det inte alltid är alldeles enkelt att avgöra vilka utsagor som verkligen är sanna!Sociologen Henrik Lundberg skriver i sin replik med all önskvärd tydlighet i argumentationen att, det inte stämmer det som författarna påstår, att postmodernismen genomsyrar allt och alla. Det är intellektuellt ohederligt att klumpa ihop allt man inte gillar och allt som bör kritiseras i en och samma misshagliga grupp.
Själva grunden i den vetenskapliga metoden innebär att vi kontinuerligt måste testa, granska och ifrågasätta våra teorier. Om nya experiment och observationer pekar i en ny riktning måste vi vara redo att ompröva tidigare ståndpunkter. Vad som egentligen är att betrakta som ”sanning” måste därför alltid diskuteras.
Med anledning av detta bör man, speciellt som företrädare för vetenskapen, vara mycket försiktig med att svänga sig med ord som "fakta" och "sanning". Denna försiktighet innebär inte att allt skulle vara lika sant eller trovärdigt, bara att vi i det allra längsta bör använda formuleringar som "hittills tyder alla resultat på att...", eller "det finns för närvarande inga observationer som motsäger...", i stället för att hävda att vi en gång för alla bevisat vad som är sant.
Evolutionsteorin är ett exempel på en teori som tills vidare, tack vare ett mycket starkt empiriskt stöd, måste anses vara extremt sannolik. Likväl är det möjligt att nya upptäckter i framtiden kommer att leda till att den ersätts av en annan teori, som beskriver mekanismerna bakom arternas utveckling på ett annorlunda, men ännu effektivare, sätt.
Jag känner en stark skepsis gentemot alla discipliner som inte godtar vetenskaplig granskning. Jag tycker emellertid inte att modern undervisning bör byggas på ett gammeldags förmedlande av påstått självklara fakta. En sådan radikal objektivism är precis lika farlig som den relativism Ingvar, Sturmark och Wikforss varnar för.
Kritiken av postmodernismen har i dag i det närmaste blivit en egen litterär genre. Varje år utkommer flera böcker som vill göra upp med postmodernismen och allsköns påstått humbug. Ett av denna genres stående inslag är den folkbildande upplysningen att man slår ihjäl sig om man hoppar från femte våningen.Egentligen borde jag inte skriva detta, för debattartikeln framstår allt mer som en pinsamt tafflig reklamartikel för Sturmarks nya bok, vilket även smetar på DN-Debatt, som allt mer framstår som en arena för sensationslystnad. Men jag kan inte låta bli att citera Lundberg.
I sin kritik av postmodernismen på DN-debatt 22/3 underlåter naturligtvis inte Ingvar, Sturmark och Wikforss att påpeka detta. Jag håller med dem om att det finns ett problem med antiintellektualism i dagens samhälle och i akademin. Mycket som skrivs och sägs kunde vara bra mycket bättre än vad det är. Jag är däremot obenägen att skriva detta missförhållande på postmodernismens konto. Ingvar, Sturmark och Wikforss begår samma fel som de flesta kritiker av postmodernismen: De ser postmodernism överallt. Allt som man inte gillar blir till postmodernism. Jag vill framför allt anföra två saker mot deras inlägg. Debattörernas uppfattning om Foucaults syn på förhållandet makt/vetande väljer jag dock att förbigå med tystnad.Många äro kallade att ge sin syn på det undermåliga inlägget. Och jag fortsätter citera, här några ord från Johan Eddebo, doktorand i religionsfilosofi.
En vanlig missuppfattning är att postmodernismen innebär relativism, att denna kritiska rörelse inom västerländsk filosofi och kultur kan sammanfattas med devisen anything goes. Så är inte fallet. Den grundläggande drivkraften för postmodernt tänkande alltsedan dess rötter hos Nietzsche och Kirkegaard har varit att avslöja och utmana förtryck, att identifiera och göra upp med skadliga maktstrukturer. Ett av de bestående resultaten av denna tendens är postmodernismens avståndstagande från upplysningsfilosofins idé om en sant objektiv kunskap, och den motsvarande insikten att all kunskap är politisk. Detta är inte relativism.En anledning till att förhålla sig kritiskt till postmodernismen, eller i alla fall en del av dess uttolkningar, är att den liksom Ingvar/Sturmark/Wikforss, inte är öppen för någon annan syn på sanningen än den absoluta. Postmodernismen avfärdades just av det skälet redan på 1990-talet av Bruno Latour i boken We have never been modern.
Dessvärre verkar det som att Ingvar, Sturmark och Wikforss inte är öppna för den distinktionen. De har dammat av den positivistiska ståndpunkten att vetenskapligt tänkande är universellt, att vetenskaplig metod helt enkelt utgör en mer förfinad och effektiv variant av vårt gemensamma mänskliga förnuft. Problemen med det här perspektivet är många, inte minst de allvarliga gränsdragningsproblem som uppstår. Om spädbarnets empiriska kunskapsinhämtning verkligen är vetenskaplig, blir det svårt att se hur vi inte också måste kalla all systematisk inhämtning av användbar kunskap genom historien för vetenskap.
Mest svidande kritik och den allvarligaste invändningen mot debattartikeln kommer emellertid Michael Tholander, som är biträdande professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet, med. Han visar tydligt i vilka grumliga vatten som det fiskas i, och hur artikelförfattarna lyckas bryta inte bara mot kraven på vetenskaplighet som de själva ställer sig bakom, utan dessutom kraven på objektivitet och opartiskhet.
Debattartikeln är långt ifrån glasklar i sin argumentation, men helt klart är att relativismen utpekas som ”en fara för statsmaktens legitimitet.” Den verkliga faran skulle dock kunna vara att Martin Ingvar sitter som styrelseordförande i Forte, ett av de viktigare forskningsråden i Sverige. Som en Don Quijote, flankerad av två vapendragare, fäktar han vilt mot en inbillad jätte, trots att han borde veta att de flesta forskningsmiljonerna går till andra fält än just det postmoderna.Jag hittar även en artikel på nätet, i Scandia. Tidskrift för historisk forskning där Björn Lundberg klokt och pregnant dekonstruerar Ingvar/Sturmark/Wikforss resonemang.
Postmodernismens relativism är heller inte så farlig som man av Ingvar, Sturmark och Wikforss kan förledas tro. De flesta aktörer inom postmodernismens fält sätter på sin höjd sanningen inom parantes, detta för att försöka begränsa inflytandet från invanda och föregivettagna föreställningar. Denna metodprincip skapar i sin tur grunden för ett kreativt och kritiskt tänkande, som kan användas i skärskådandet av själva produktionen av fakta och sanningar. Det var just det Michel Foucault ofta ägnade sig åt i sina studier, och här var en central tanke att makt och kunskap är svåra, för att inte säga omöjliga, att skilja åt. Att debattörerna istället, i anti-foucauldiansk anda, slår fast att makt inte är kunskap, visar att de inte ens förstått det mest grundläggande i Foucaults tänkande.
Sanningsrelativismen må ha smittat den pedagogiska disciplinen och infekterat det offentliga samtalet, som Ingvar, Sturmark och Wikforss hävdar, men det kanske i så fall paradoxalt nog har gjort dem både friskare och starkare. Hursomhelst, de unga som längtar efter ”verklig bildning och kunskap,” och som debattörerna i slutet av sin artikel månar om, får förhoppningsvis lära känna både postmodernismen och positivismen genom deltagande i utbildning och samhällsdebatt. Vi har i så fall all anledning att tro att deras vetande inte blir lika grunt som hos dem som tycks vilja rensa ut den ena tankeströmningen.
Att historikern och filosofen Michel Foucault regelmässigt får sig en släng av sleven i den slentrianmässiga kritiken av postmodernismen är egentligen ganska märkligt. Som historiker var han kanske mer filosof än empiriker. Men som filosof var han helt och hållet inriktad på historiska kartläggningar. Frågan är om någon annan av alla 1900-talets stora filosofer var lika intresserad av empiri?Betänk att det är en av Sveriges mest välrenommerade forskare, och där till styrelseordföranden i Forte, som på dessa sätt avfärdas. Det om något borde sända signaler till ansvariga för forskning och högre utbildning i Sverige om att något inte är som det ska i akademin.
Foucault var därför inte heller någon fullfjädrad relativist. Tvärtom menade han att de diskurser han studerade faktiskt existerade. Han ansåg sig också kunna nå kunskap om dem genom sin metod – annars hade hans företag varit meningslöst. Själv beskrev han sig också vid ett tillfälle som ”glad positivist”.
Lika märkligt är påståendet att postmodernismen skulle leda till förnekelse av Förintelsen. Tankefiguren är förvisso enkel att förklara. Eftersom Förintelsen är den enskilda historiska händelse som starkast associeras med renodlad ondska och hänsynslös brutalitet är det ett frestande exempel att ta till när vi diskuterar fenomen som historiska sanningar. Saken blir ännu mer laddad eftersom det faktiskt finns människor som förnekar att den ägt rum.
Postmodernismen får alltså stå på de anklagades bänk, som anstiftare till förnekelsen. Vi kan verkligen fråga oss varför. Saken är ju nämligen den att förintelseförnekarna inte är postmodernister. Tvärtom. De vill i stället på traditionell empirisk väg slå fast att gaskamrarna är en myt, att dokument förfalskats, att högarna av skosulor har en annan förklaring, etc etc. Förintelseförnekelsen är i den meningen ett modernistiskt fenomen, som helt rör sig inom en diskussion som gör anspråk på fakta. Förnekarna nöjer sig inte med några vaga påståenden om att vår förmåga att nå absolut kunskap om historiska händelser är begränsad. De vill ju i stället slå fast något absolut: att förintelsen inte ägt rum (En av mina doktorandkollegor, Maria Karlsson, disputerar för övrigt på en avhandling om folkmordsförnekelse senare denna vecka. Hennes avhandling Cultures of Denial rekommenderas varmt)
Jag är som bekant en anhängare av postmodernismen, man jag är på inget sätt en sanningsförnekare. Tvärtom vill jag se mer av vetenskaplighet, mer av bildning och kunskapsfokus i både akademin och samhället i övrigt. Det finns emellertid inga genvägar till en bra vetenskap, av det enkla skälet och uppenbara att det är en mänsklig verksamhet. Tyvärr glömmer vi allt för enkelt bort det, eller om det är en psykologisk bortträngningsmekanism? Det ser ut som en tanke, men jag tänkte faktiskt inte inleda bloggposten om Nietzsche på detta sätt, fast han berör i dagens citat faktiskt det mesta av det som tagits upp ovan. Han försvarar människan och pekar på kulturens roll för all kunskapsproduktion.
-- Och vilka fina verktyg att observera med vi har i våra sinnen! Näsan, till exempel, om vilken ännu ingen filosof har talat med vördnad och tacksamhet, är tills vidare rent av det mest delikata instrument som står oss till buds: den förmår konstatera så små skillnader i rörelse att inte ens spektroskopet klarar det. Vi besitter idag vetenskap precis till den grad som vi har beslutat oss för att acceptera sinnenas vittnesbörd -- till den grad som vi ytterligare skärper, beväpnar, lär oss att dra konsekvenser ur dem.Det Ingvar/Sturmark/Wikforss gör är att förneka sinnenas vittnesbörd, till förmån för en förment objektivitet. Och de sällar sig därmed till en tanketradition med gamla rötter, som Nietzsche i fortsättningen går till hårt angrepp mot.
Resten är missfoster och ännu-inte-vetenskap: det vill säga metafysik, teologi, psykologi, kunskapsteori. Eller formalvetenskap, teckenlära: som logiken och denna tillämpade logik, matematiken. I dessa förekommer verkligheten inte alls, inte ens som problem; lika lite som frågan vilket värde en sådan tecken-konvention som logiken överhuvudtaget har. --En vetenskap som förnekar verklighetens mångfacetterade bredd, dess subjektiva vidd och sinnenas påverkan på intrycken som i den vetenskapliga processen omvandlas till fakta, är ovetenskaplig. Vi klarar oss med andra ord inte med bara en positivistisk naturvetenskap, vi behöver humaniora (och postmodernism) också. Det är i samspelet mellan som viktig och användbar kunskap uppstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar