söndag 18 januari 2015

Mina år i akademin 12

Väl hemma igen, efter den omtumlande veckan i Norge, påbörjade jag studierna i Idé- och Lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Det var ett ämne jag länge varit nyfiken på, men först kom jag inte in och sedan var det annat som kom i vägen. Nu detta det sista året med studiemedel såg jag dock fram emot kurserna och dess innehåll. Samtidigt hade jag ju fått annat att tänka på. I valet mellan forskarstudier i Etnologi och grundkursen i Idéhistoria var det enkelt. Jag ville verkligen forska, men i väntan på det hade jag svårt att tänka mig något bättre att äga dagarna (då jag inte arbetade i bageriet) åt.  Och det gjorde jag, med nyväckt inspiration och upptäckarglädje.

Jag hade fått smaka på akademin och det smakade mera. Därför arbetade jag parallellt med studierna på en avhandlingsplan inriktad mot männen i AA och Länken och deras arbete med att hålla sig nyktra genom att bekänna sina svagheter för varandra. Det fanns något där kände jag. Jag hade studerat fenomenet i min C-uppsats, men då utifrån ett klassperspektiv. AA, märkte jag omgående, lockade framförallt medelklass, och Länken samlade huvudsakligen män från arbetarklass. Ett genusperspektiv kändes mycket mer intressant, och det passade också väl in i det arbete som bedrevs av maskulinitetsforskarna som just under de där åren höll på att formera sig. Jag var definitivt något på spåren.

Två brev skrev jag, ett till min gamla lärare på Kvinnokursen, där jag bad om tips på litteratur som rörde maskulinitet. Det andra skrev jag till en annan av lärarna i Etnologi, som nu hade en post-dok-tjänst vid etnologiska institutionen vid Umeå universitet. Jag frågade honom hur det såg ut där uppe, om det fanns någon möjlighet att bli doktorand där? Och jag fick omgående svar från båda. Dels en lång litteraturlista från Pia Götebo Johannesson, som avslutades med hjärtliga lyckönskningar, dels ett överraskande hoppfullt svar från Magnus Berg. Det visade sig att man talat om att han skulle kunna handleda någon student från Göteborg inom ramen för sin tjänst i Umeå. Kanske att den studenten skulle kunna vara jag. Vi borde ses, inom kort. Äntligen! Jag fylldes av hopp och tillförsikt. Plötsligt händer det, och nu var jag dessutom redo.

Jag letade upp böckerna på listan jag fått och började skissa på en plan. Mötet med Magnus, på fiket i Valhallabadet avlöpte bättre än jag hoppats. "Vi kör", sa han, "Men jag kan naturligtvis inte ge några garantier för att det går vägen". Så klart inte, men detta var de bästa besked jag kunde få. Det är nu eller aldrig tänkte jag, och kastade mig ut. Om jag arbetat intensivt tidigare var det inget mot hur jag nu kämpade. Jag läste Idéhistoria på heltid, och på kvällarna läste jag en populärvetenskaplig kurs i fysik. På dagarna när jag inte arbetade i bageriet eller var på föreläsning skrev jag på min ansökan till forskarutbildningen. Den hösten minns jag som i en dimma. Jag arbetade febrigt intensivt och högarna med böcker växte. Samtidigt var jag pappa åt två barn och make. Så här i efterhand ser jag att det var här någonstans jag och barnens mor på allvar började växa isär. Det blev så oerhört tydligt att det vi önskade få ut av livet var väldigt olika saker. För mig handlade lycka om att få möjlighet att lära och utvecklas intellektuellt, och för henne var drömmen ett hus på landet. Vi kämpade dock på och försökte stötta varandra så gott vi kunde, för en sak var vi i alla fall överens om. Barnen skulle få den bästa uppfostran som kunde ge dem.

När jag nu läste Idéhistoria var det med ett helt annat självförtroende än på tidigare kurser. Jag kände mig tvingad att flytta in i känslan av att vara doktorand redan där på hösten, för hur skulle jag annars kunna fixa att, om det nu gick vägen, presentera mig där uppe. Det får jag ta tag i då, för om jag oroar mig över det nu går det ut över ansökan. Försökte tänka så, och det fungerade oftast. Att läsa och skriva om idéhistoria hjälpte. Och som jag skrev. Orden fullkomligen sprutade ur mig. När jag läser det jag skrev då har jag svårt att idag minnas hur jag tänkte och vad jag egentligen förstod, men även om jag idag delvis har en annan uppfattning om delar av innehållet är det förvånansvärt mycket jag kan ställa upp på fortfarande. Jag skrev med en säkerhet och en självklarhet som det skulle ta mig många år att hitta tillbaka till. Så här formulerade jag mig i min första uppgift ...

Dialektiken mellan tro och vetande under antiken och medeltiden.

Hemtentamensuppgift 1, A-B kursen Idé- Lärdomshistoria hösten 1996.
Eddy Nehls.

"Vetenskap utan religion är lam. Religion utan vetenskap är blind", sa Albert Einstein enligt en citatbok som jag har hemma. Tentamensuppgiftens frågeställning har givit upphov till många intressanta funderingar. Även om få idag skulle hävda att religionen kan ge oss hållbara förklaringar av verkligheten så tror jag inte det går att helt avfärda det religiösa tänkandet. Det kommer alltid att finna saker som man inte kan förklara. Livet skulle förmodligen vara oändligt tråkigt om alla fenomen och hela verkligheten passade in i en allomfattande förklaringsmodell. För att bevara hoppet om att tillvaron skulle kunna vara bättre än den ter sig just nu, behöver vi och vår kultur / samhälle hålla det oförklarliga levande som en sista möjlighet, det är jag fullkomligt övertygad om. Utan en tro på något kan jag inte förstå varför någon människa skulle vilja ägna sig åt något som inte ger omedelbar utdelning. Utan tro skulle många vetenskaper falla. Finns det någon vetenskap vars kunskapsobjekt är utredd och förstådd till 100%, det skulle väl innebära att det inte är någon vetenskap längre. Tänk på medicinen, utan patientens tro på preparatens verkan och läkarens kompetens skulle många mediciner vara ganska verkningslösa. 
Den som sysslar med humaniora blir ofta beskylld för att inte kunna komma med några säkra resultat. Det går nästan alltid att komma fram till alternativa tolkningar. Det känns skönt att kunna konstatera att det inte är ett modernt fenomen. Redan de gamla grekerna, som man ibland hänvisar till och hämtar stöd ifrån i de mest skiftande sammanhang, tvistade om samma teman som än idag är aktuella. Genom historien och i vårt textmaterial går det att hitta många exempel på den dikotomi som utgår från motsatsparet Tro - Vetande. Med en vid definition av begreppen kan man till de båda knyta även: Religion - Vetenskap, Mythos - Logos, Själ - Kropp, Franciskanerorden - Dominikanerorden, Platon - Aristoteles och vid vissa tillfällen också Kvinna - Man. Det som gör saken spännande och givande är att ännu idag pågår debatten och ingen har, enligt mig någonsin kommit fram till ett tillfredsställande svar på frågan om vad som är sann kunskap. Under några få perioder eller epoker i historien finns det ansatser till att skapa en riktig syntes eller enhet av dikotomin. Aristoteles och Thomas av Aquino fungerar bra som exempel på sådana ansatser. Båda dessa tänkare är också, om man ska gå händelserna i förväg, exempel på något som Hegel senare utvecklar i sin teori om världsanden. Det vill säga att kunskapen växer i dialektiska språng Tes - Antites - Syntes. Jag menar nu inte att kunskapen skulle växa till och bli bättre under historiens gång. Att det inte är så tycker jag visas bra genom att vi än idag kan få ut något av att läsa till exempel Platon. Jag menar istället att man ofta når fram till bra och hållbara kunskaper genom att gå den gyllene medelvägen mitt emellan två ytterligheter. Under de perioder i historien då man har låtit tankar fritt födas, utvecklas och debatteras, så har man också nått längst. Athen efter och under de Peleponesiska krigen och den skolastiska perioden är utmärkta exempel på detta. Då tilläts tankar av alla slag att flyta fritt och då kommer man också fram till viktiga och nya slutsatser. I avsaknaden av fasta dogmer vågar man ställa dom viktiga och nödvändiga utmanande existentiella frågorna och sedan söka svaren helt förutsättningslöst. Att tillåta, våga och vilja använda den mänskliga hjärnans kapacitet för att söka svaret på livets frågor är en mycket viktig förutsättning för all relevant kunskapsproduktion. Det kanske är den viktigaste saken som man kan lära sig av historien! 
Varför uppstår det ett fritänkande just i Grekland vid 300 - 400 Fk? Det är en fråga som jag gärna vill uppehålla mig lite vid. Mina tankar kring detta går ut på att om det nu var så, vilket jag inte är helt säker på, att man under tidigare epoker helt och fullt var utelämnade till gudarna och tänkte på dom som verkliga, så kan det i så fall bero på att gudasagorna under den tidigare historien varit muntligt traderade. Jag tror nämligen att en muntligt berättad historia kan hållas mer levande och mer direkt relevant för människorna som lever i en sådan kultur, än den skriftligt bevarade mytologin. Om det stämmer som jag tror, har själva nedtecknandet av myterna i Hesiodos och Homeros texter en stor skuld i att dessa stelnade i sin form och en del av inlevelsen gick förlorad. En känsla av att historierna hörde till gårdagen kan ha uppstått, jag tror inte det är omöjligt. Det kan vara en förklaring till att man som individ vågade ifrågasätta gudarna eller åtminstone tona ner deras inflytande. Naturligtvis är detta inte den enda förklaringen. Det ökande resandet och kontakterna med andra kulturer och andra sätt att tänka på har säkerligen påverkat, liksom de tämligen välordnade och välfungerande städerna där en aristokratisk elit helt friställdes från kroppsarbete och därigenom fick tid att tänka över livets stora frågor.

Redan i de äldsta textfragmenten finner man spår av motsättningen mellan tro och vetande. Parmenides representerar här en tanketradition som utgår från något evigt och Platon ser jag som en annan representant för denna inriktning. Herakleitos är en föregångare för den andra skolan som betonar alltings föränderlighet och hit vill jag föra Aristoteles, som tagit upp och utvecklat samma lära om de fyra elementen. Demokritos är en personlig favorit som känns väldigt aktuell än idag. En sak som förenar dem alla är att dom skiljer mellan kropp och själ. Demokritos formulerar det bra i fragment B11 där han också hierarkiserar dessa genom att placera den högsta tankeformen hos själen. Kroppen förpassas till ett lägre stadium och själens, förnuftets och tankens överlägsenhet formuleras i fragment B 40. Hos Demokritos finner jag flera spår och tecken på saker som Aristoteles senare utvecklar. Hans gyllene medelväg beskrivs tex av Demokritos i fragment B 233. 
Även om Aristoteles inte förnekar att det finns en gud så är han dock övertygad om att denna gud inte ingriper i människornas liv. Han skiljer ju mellan de sub- och supralunära sfärerna. Gud och gudomligheter har därmed inget att göra med människorna och ett fritt tänkande kan aldrig konkurrera med eller vara en fara för det gudomliga. Platon däremot är mer inne i en religiös eller andlig tradition och jag tänker närmast på hans influenser av Hesiodos Erosgud. Parmenides tankar om två slags filosofi där den ena är sanningens och den andra är skenets har många likheter med Platons idévärld och sinnevärld. Bara det faktum att Platon hävdar att det finns två verkligheter tycker jag är ett tecken på att han inte riktigt kunnat lösgöra sig från det gamla tänkandet. Även om Platon inte talar om en dömande gud som ingriper i vardagen, så kan han inte avfärda tanken på att människan har kontakt på något sätt med ett högre väsen av något slag. Jag tänker på erostanken och Platons syn på solen. Aristoteles är på det sättet djärv genom att han hävdar att människan och själen båda dör när kroppen slutar att andas. Det är ju det totala utlämnandet. Människan står därmed helt ensam och det är helt upp till henne att leva som det behagar henne, hon har inget annat än sig själv att frukta. Ändå tror han på människans inneboende drift till att leva som sociala varelser. 
Om jag gör ett litet hopp i tiden och tittar på den Hellenistiska perioden så håller jag med kursboken och det som sagts på föreläsningarna om att det är en period av stor turbulens då gamla former bryts upp och folken sluts samman i större stater. Att tänkandet då mer går åt det religiöst troende hållet är inte så konstigt tycker jag. När tryggheten rubbas och verkligheten blir större och svårare att greppa, skulle nog även sådana briljanta hjärnor som Sokrates, Platon och Aristoteles ha svårt att skapa enhet och utveckla kunskap om allt. Sådana hjärnor är mycket ovanliga undantag i historien. Även om dom levat under hellenismens blomstringstid tror jag att dom svårligen skulle kunna hålla kvar vid sina ansatser att förstå allt. Under sådana oroliga tider när influenser från alla håll sköljer över människorna, tror jag det är naturligt att ta till religiösa förklaringar. Det är förmodligen ingen slump att kristendomen uppstår vid denna tid och i detta kulturella klimat. Platons lära tas upp igen av Plotinus som förstärker de religiösa inslagen i Platons idélära och därmed har han skapat en mer individuell frälsningslära. 
En annan tanketradition eller skola som jag vill föra till kategorin tro är Stoicismen, som visserligen bär på och för vidare tankar från Aristoteles, (som jag hänför till kategorin vetande) läran om de fyra elementen tex, men jag finner också tecken på nyplatonism i Senecas brev. Gud nämns (på sidan 65 i Läseboken) som det skapande förnuftet och alltings i världen yttersta orsak. Kroppen som något ont som själen bör befrias från för att lyftas upp till sin skapare, tas också upp (lite längre ner på samma sida) och filosofin uppfattar Seneca som en väg själen kan begagna sig av för att inte dras ner av den onda kroppen. Epikuros däremot lutar mer åt vetandehållet och jag tolkar följande citat som ett avfärdande av någon som helst existens av gudomligheter "Utöver dessa två ting (kroppar och det tomma) kan vi varken medelst begrepp eller i analogi med det som kan begreppsligt fattas tänka oss något, som kan uppfattas som en självständig existens och inte är blott symptom eller tillfälliga egenskaper". När han lite längre ner på sidan 59 i Läseboken hävdar att universum är obegränsat, då blir åtminstone jag förvånad och tycker att det är otroligt moderna tankar.  
Naturfilosofin som Epikureerna är anhängare av befriar människan från alla gudomligheter som man var tvungen att hålla sig väl med. Människorna är utlämnade till sig själva, säger Epikureerna. Det är upp till individerna själva att göra det dom vill med sina liv under tiden på jorden. Lucretius hävdar att livet är begränsat till den tid då människan har en fungerande kropp som själen är en del av (sid 60 i läseboken). När själen sedan dör med kroppen och man inte kan hoppas på någon återuppståndelse, då gäller det att ta tillvara på det tid man har tillgodo av livet här och nu. Avslutningen av Lucretius brev får mig osökt att tänka på ett bevingat ord som jag själv försöker leva efter, nämligen Carpe diem, fånga dagen. Genom att Epikureismen är gudsförnekande och livsbejakande så känns den ganska modern och det kanske beror på att vår tid liknar den hellenistiska perioden. Sekulariseringen är långt genomdriven och ändå finns det starka andliga behov som man tydligen aldrig kan bortse ifrån. New Age heter det idag. Där precis som i den Hellenistiska andligheten är det den personliga lyckan man söker.
Augustinus levde i det sönderfallande romerska imperiets sista dagar och om det stämmer som jag tror så är hans tänkande mer präglat av tro än av vetande. Visserligen är han en stor tänkare som inte är rädd att använda sitt förnuft, men han placerar ändå människans förnuft under gud och ger det lägre status än det gudomliga. Människan kan aldrig fatta gud i sin helhet med förnuftet. Platon och Nyplatonismen är hans främsta influenser. Augustinus lösning på problemet, hur man ska slippa förneka det mänskliga förnuftet, hittar jag i hans tanke om predestinationen. Jag ser den tanken som genialisk eftersom den ger utrymme för en fri vilja samtidigt som den bejakar existensen av en allsmäktig gud. Han förklarar och uppmuntrar därmed det mänskliga förnuftet, samtidigt som man i tron kan finna trygghet och stabilitet under en i övrigt orolig tid. Han finner ingen motsättning i detta. Den fria viljan och ett bejakande av den skulle kunna formas till något liknande Epikureismen, men eftersom Augusinus är troende så måste han i denna uppfattning infoga gud, och genom att tänka sig honom som allsmäktig så är steget inte långt borta att tänka sig honom som allvetande både om nuet och framtiden. Dessa tankar har jag inte så svårt att förstå tycker jag. Det svåra är att förstå hur tron och förståelsen av gud hänger samman. Jag tror för att kunna förstå säger Augustinus och förståelsen är trons belöning säger han också. Jag tolkar hans ord som att gud finns vare sig vi tror på honom eller inte och det är upp till den som vill att tro på honom. Vissa människor kommer att följa sin fria vilja och på den vägen komma fram till andra svar och leva efter andra regler och tankar. Den som däremot har den sanna tron han eller hon kommer att som en belöning för sina goda gärningar och sitt rättrådiga leverne att nå fram till den gudomliga förståelsen som ligger bortom det mänskliga förnuftet. Hur man än lever och vad man än kommer fram till så är det dock gud som till sist bestämmer vem som ska få komma att bo i Gudsstaden. Att tro är inte nog men det är det enda man som människa kan göra. Nåden kommer människorna tillgodo helt oförtjänt ty hon är helt igenom syndig genom syndafallet som är en konsekvens av och ett bevis på människans fria vilja, säger Augustinus i tex 23 (14:1) i läseboken.

Därmed beger vi oss in i den "mörka" medeltiden, som tydligen inte var så mörk. Thomas av Aquino är nästa tänkare som jag vill tala om. Även han inser att människan har ett förnuft som man inte kan bortse ifrån. Hans främsta influens förutom gud är Aristoteles och jag måste då hänföra honom till kategorin vetande om mitt indelningsschema ska stämma. Nu är det naturligtvis inte så enkelt eftersom Thomas är en djupt troende människa. Men jag tycker ändå att han värderar det mänskliga förnuftet högre än Augustinus. Han vågar resonera sig fram till sina svar och han vågar använda sig av utomkyrkliga auktoriteter. Thomas är övertygad om att det mänskliga förnuftet aldrig kan komma fram till något som strider mot guds ord. En sanning är alltid sann. Två sanningar kan inte strida mot varandra. Människan kan komma fram till en hög grad av vetande, men det mänskliga förnuftet kan inte nå ända fram till att fatta hela skapelsen. Där tar tron vid och det är endast genom tron som vi kommer fram till det fullkomliga vetandet om världens utseende. Det som jag tycker är mest paradoxalt med Thomas lära är att han kommer fram till sina teorier och utvecklar sin teologi med hjälp av ett tankegods som bevarats och utgår från den arabiska och islamska världen. Det är på samma gång ett mycket sympatiskt drag och i grund och botten är det bara ett bevis på att Thomas är fullt övertygad om sina tankar. Oavsett var tankarna kommer ifrån så är dom mänskliga och kan således användas för att förstå mänskliga fenomen, dom kan aldrig vara ett hot mot guds sanningar.

En sak slår mig och det är det att alla texter och tänkare hittills med undantag endast för Epikureerna och Demokritos, och där är det högst osäkert, är att alla på något sätt har en uppfattning eller övertygelse om att det existerar någon form av gudomligheter. Oavsett om dessa ingriper eller inte i människornas värld så finner man tecken på dom i så gott som alla texter. Platon förnekar inte förekomsten av gudar. Aristoteles talar om en första orörlig rörare. Hippokrates svär vid Apollon osv, ända fram till Jean Buridan och även om han inte förnekar gud så är den tanketradition han representerar ändå ett steg bort från den världsuppfattning som helt är uppfylld av gud. Som jag sagt ovan skulle detta kunna förklaras med att verkligheten innehåller allt för många vita fläckar som man inte kan förklara på något annat sätt.

Via moderna är ändå ett tecken på att något håller på att förändras, tycker jag och Buridan är en bra företrädare för detta. Occham var inriktningens grundare om jag fattat det rätt och jag tycker mig se influenser från hans tanke om rakkniven i följande citat från Buridan: "Och eftersom det inte heller framgår ur bibeln att det skulle vara intelligenser som speciellt rör himlakropparna, så kan det sägas att det inte förefaller nödvändigt att anta sådana intelligenser." (sid 111 i läseboken). På samma gång kan orden tolkas som en Aristotelesinfluens (den orörliga röraren), även om Buridan förkastar delar av hans teori i fortsättningen av citatet: "Eftersom det må sägas att när Gud skapade världen satte han var och en av himlakropparna i rörelse såsom det behagade honom och genom att röra dem inpräglade han impetus i dem,...." . Fortfarande är det många hinder som måste övervinnas innan människan kan bli myndig och helt våga förkasta gud. Fortfarande är det många saker som det inte går att förklara och så länge som dessa oklarheter finns kvar kommer det att vara omöjligt att få många med sig i ett hävdande av guds icke-existens. Darwin var väl en av de första men det är ju på 1800- talet och följaktligen en sak vi kommer till. Därmed anser jag mig klar och ser med glädje fram mot att få fortsätta kursen och lära känna tankevärlden som utvecklas i den nya tiden.

Inga kommentarer: