tisdag 13 januari 2015

Kundnöjdhet, eller livslångt lärande?

En mig närstående person, också lärare, kallades härförleden till möte med chefen. Anledningen till mötet var att det inkommit klagomål från en student som blivit underkänd på en tenta. Det var dock (som tur är) inte därför det kallades till möte, orsaken var att studenten inte förstod varför hen blivit underkänd, inte ens efter att hen fått detta förtydligat för sig. Därmed stod studenten inför ett val, antingen gå hem och plugga vidare till omtentan, eller vända sig till den underkännande lärarens chef. Studenten valde i detta fall det senare. Och min kollega gick från mötet med känslan av att studenten alltid har rätt, att ALLA klagomål och synpunkter som kommer från studenter tas på största allvar, oavsett om invändningarna är rimliga eller ej, och att läraren MÅSTE underordna sig. Och det spelar ingen roll att detta är en omtyckt lärare, vilket påpekades under mötet, för INGEN student får vara missnöjd.

Kunskapen i centrum, eller kunden i centrum? När en erfaren, disputerad samt omvittnat kompetent och av högpresterande studenter mycket omtyckt lärare kallas till möte med chefen på grund av klagomål från EN underkänd student som säger sig inte förstå varför hen är underkänd, kan jag inte se annat än en oroande tendens till att svensk högre utbildning tagit ett stort kliv i riktning mot en kunskapsvidrig kundorientering. Har alla studenter alltid rätt, eller finns det en gräns för när en invändning eller ett klagomål riktat mot en lärare kan anses irrelevant? Med stöd i egna erfarenheter och med hänvisning till ovanstående och andra lärares berättelser kan jag inte se annat än att studenten, det vill säga kunden, alltid har rätt och att kunskapen kommer i andra hand.

Att kalla en medarbetare till chefen är en markering och när lärare går från sådana möten med en känsla av att vara besvärlig för organisationen och med budskapet att ingen student får vara missnöjd med något på detta lärosäte, då har något hänt. Om vi på fullaste allvar menar att STUDENTER är kompetenta att bedöma om en lärare har gjort en korrekt bedömning av deras insats/inlämning/svar, vad ska vi då ha disputerade lärare till? Administration av det praktiska? Så klart inte, säger ansvariga. Den officiella hållningen är den att läraren är auktoriteten och den ende som kan avgöra vad som är godkänt och vad som inte är det, annars skulle titlar aldrig tas med i bedömningen av utbildningars kvalitet. Fast i praktiken tvingas lärare allt oftare hantera dubbla budskap.

Jag kan bara se ett enda skäl till att det blivit så här och det är den modell för ekonomisk ersättning som landets högskolor slavar under och där genomströmningen är en viktig parameter. Alla vet att det påverkar kvaliteten, men för att ge sken av att det inte är så inför man rigida kvalitets- och utvärderingssystem.

Konsekvensen av detta blir, liksom i vården, att den yrkesgrupp som har att hantera "kunden" (det vill säga patienten eller studenten) kommer att utsättas för enorm press. Alla förstår att en ambitiös och noggrann lärare som sätter en ära i att ge studenterna den bästa undervisningen och kunskapen som kallas till ett möte med chefen där hen tydligt betraktas som problemet, känner sig pressad från alla håll. Vi ser allt oftare hur sjuksköterskor säger upp sig för att det är enda utvägen ur en orimlig och hopplös situation. I vården står liv på spel. På högskolan är det kunskapen, och den kan mycket lättare offras. Betänk att den lärare som är generös med hjälp och godkända betyg aldrig kritiseras, för högpresterande studenter klarar sig alltid ändå och de koncentrerar sig på sina studier och är aldrig till besvär för någon. Klart att kunskapen får stryka på foten i en organisation som drivs på det sättet. Processen är dock långsam, men sakta förskjuts gränsen för vad som kan anses vara bra, nedåt. Kunskapen utarmas och för varje år som går blir det svårare att upprätthålla kraven.

Om genomströmningen inte påverkade ersättningen, om högskolans uppdrag var att erbjuda ett visst antal studenter möjligheten att studera och bli bedömda av kompetenta lärare och om kunskapen stod i centrum, skulle grunden för problemen som jag försökt reflektera kring (utan att peka ut någon särskild, för detta är ett generellt problem) elimineras. Om lärosätena konkurrerade med kunskapen, istället för med betyg och pengar, och om kvaliteten utvärderades genom uppföljningar några år efter avslutad utbildning (när studenterna arbetat lite och insett vad som krävs för att klara av arbetslivets och vuxensamhällets krav) skulle bilden bli en annan än om man gör som idag. Andra typer av lärare skulle framstå som duktiga, än dem som idag får priser och positiva omdömen i utvärderingar som görs i direkt anslutning till att kurserna ges. Andra studenters omdömen skulle dessutom räknas, högpresterande studenter som ser värdet av kompetenta och kunskapsvärnande lärare.

Sensmoralen här är att alla, både elever, studenter, skolor och samhället, får det man betalar för. Och idag är det kundnöjdhet (i det korta perspektivet), vilket är väsensskilt från kunskap livslångt lärande!

Inga kommentarer: