Solen väckte mig efter en orolig natt i en smal och obekväm säng. Idag skulle arbetet i kretsarna börja. Seminarier från förmiddag till kväll. Arbetet skulle avslutas med att det visades film. En av kretsledarna var tydligen filmvetare och en del av hans projekt gick ut på att övriga skulle titta på ett antal filmer som han valt ut, på temat bromace, eller buddy movies. Filmer där två män och deras interagerande utgör handlingen. Midnight Cowboy, med Dustin Hoffman och John Voight stod på programmet idag, söndag. Känslorna i kroppen var motstridiga. Jag både ville och ville inte vara med. Jag kände mig inbjuden, men inte hemma. Känslan av att det var detta jag ville utmanades av rädslan för det okända, och jag tvingade mig framåt och vidare. Först till frukosten som jag åt i ensamhet. Sedan tillbaka till rummet för att samla ihop mig och mina saker.
Jag läste i programmet: Mikael Carleheden skulle inleda, med rubriken, Till kritiken av konstruktivistisk genusteori. Nästa anförande var av Anette Dina Sörensen; Könskonstruktioner i reklambilder från 1950-talet och framåt. Ingen av dem hade jag hört talas om innan. Arne Nilsson kände jag dock till; Creating Their own private and public: The male homosexual life space in a Nordic city during high modernity. Sedan film. Jag tog ett djupt andetag. Öppnade dörren och gick genom korrideoren, ut till platsen utanför huset där jag bodde tillsammans med drygt 10 andra deltagare. Där stod en lång kille i min ålder. Han presenterade sig. Christian Kullgren. Han verkade trevlig, men jag hamnade omgående i underläge när han spanade bland folket som samlades på gräsplätten och sa: "Undrar om det är någon man känner här. Även om det är första gången jag deltar, brukar det alltid vara någon." Och mycket riktigt. Han hittade någon. Lämnade mig och jag vandrade ensam mot lokalen där vi skulle vara. Jag tänkte på vad han sagt och på hur ovan, liten och ensam jag kände mig. Att jag skulle träffa någon jag kände här var uteslutet. Jag var på besök i akademin. Jag iakttog och observerade det nya och okända. Jag önskade inget hellre än att bli en del av detta sammanhang, men insåg också att jag hade en lång väg kvar att vandra.
I den solbelysta backen ner mot huset hanns jag ikapp av Philip Lalander som jag talat lite med under middagen. Han var från Norrköping, men var doktorand vid Högskolan i Kalmar. Han skulle tala om sitt projekt senare under veckan. Jag stammade något om att detta var första gången för mig, att det verkade trevligt och att det skulle bli kul. Bad min vana trogen om ursäkt för att jag bara var student, men försökte rädda situationen med att säga att jag sökte forskarutbildningen. Att jag sökt två gånger men inte lyckats komma in berättade jag inte. Det var för plågsamt. Under vår korta promenad luftade dock för första gången, både för mig själv och för någon annan, mina tankar på ämne för avhandlingen. Efter att jag fått beskedet att programmet ändrats hade jag tänkt om. Jag skulle inte tala om Ulf Lundell, utan om nyktra alkoholisters arbete i AA och Länken. Titeln på mitt anförande skulle jag ge till Thomas under dagen: Manligt umgänge som terapeutisk metod: En diskussion om AA och Länken. "Vad kul", sa Philip. "Jag ska också tala om män och alkohol". Inombords jublade jag. Jag var kanske trots allt inte så utanför som jag trodde, som jag allt för lätt och allt som oftast kunde få för mig. Vi talade om detta och Philip berättade om förra årets session, på Island. Han talade till mig som vore jag en del i en gemenskap. Detta börjar bra, tänkte jag. Solen sken och livet lekte. Bageriets grepp runt strupen lossnade lite och oron inför fredagens uppgift gick att släppa lite.
Det fortsatte kännas bra. Carleheden talade väl och jag kände igen mig. Jag hade ju läst en hel del genusteori, trots allt. Jag var ingen nybörjare, även om det var första gången jag träffade dessa människor, i detta sammanhang. Även om jag satt tyst stärktes jag i tron på att jag kanske var något på spåret här. Kanske hade jag äntligen hittat ämnet för en avhandling, den sista pusselbiten för att ta steget in i akademin. Att jag inte kommit in på forskarutbildningen hade till stor del handlat om att jag först inte visste alls vad jag ville skriva om, vilket de tre som antogs hade klara bilder av. Andra gången hade jag tvingat fram ett ämne jag inte riktigt trodde på, vilket så klart lyste igenom i ansökan. Men här fanns något. Genus, maskulinitet och droger/missbruk ringade väl in mina intressen. Ett litet hopp började spira inombords.
Efter lunchen satte jag mig i solen utanför huset. Jag åt snabbt och sökte mig sedan till ensamheten, för att samla kraft och mod. Intrycken var många, liksom alla motstridiga känslor som bubblade inombords. Det tog på krafterna. Ensamhet har för mig alltid varit ett sätt att klara mig genom det okända och svåra. Ensam är inte starkt, det är inte så jag känner, men för mig har det varit ett sätt att klara kraven och lösa problemen, som ofta har varit sociala. Efter en kort promenad runt anläggningen hamnade jag, redo för eftermiddagen, utanför huset där vi höll till. Plötsligt stod hon där framför mig, en av tjejerna i kretsen. Hon presenterade sig som Astrid Hedin och frågade vem jag var. Jag drog den korta versionen. Hon hade varit med tidigare och skulle vara med och arrangera nästa års träff, i Sverige. Hon var världsvan och akademiker. Hon var en del av den värld jag så innerligt gärna ville in i. Hon hade allt det jag saknade. Läste Tyska på Goethe Institut och förde sig som man ska. Att hon sökte upp mig och gläntade på dörren till akademin fick min kropp att reagera. Jag togs på sängen av känslorna som bubblade inombords. Men jag höll det inom mig, för känslan av underlägsenhet förlamade mig. Jag försökte överleva och var tacksam för att hon uppenbarligen tog sig an mig, för att hon varsamt visade vägen. Snart kom de andra och förtrollningen var bruten.
Arne Nilsson ansvarade för eftermiddagens enda presentation, som jag delvis hört innan, men som var lika fascinerande, denna gång drog han den på engelska. Maskulinitet är intressant, tänkte jag. Och förslaget till avhandlingsämne antog allt tydligare former. Nu skulle jag bara få ner tankarna på papper, i form av en presentation som jag kunde delge övriga. Det skulle nog gå bra, tänkte jag. Detta var trevliga människor som ville mig väl och vi var alla intresserade av samma sak. Efter Arne var det dags för film. Vi fick i uppdrag att tänka på och sedan svara på några frågor. Och det släppte lös en flodväg av tankar och analytiska uppslag. Plötsligt såg jag saker jag aldrig tänkt på. Veckans berg-och-dalbane-färd rullade på. Jag var lycklig.
Efter filmen bar det av med buss till en nedlagd bomullsfabrik, som nu huserade ett galleri. I programmet presenterades den som Norges bästa utställningslokal. Det var det säkert också, men nu när jag kände mig mer bekväm tog jag tillfället i akt att tala med de nyvunna bekantskaperna. Jag spelade rollen som akademiker och det gick riktigt bra. Sedan var det fest på kvällen. Jag drack vin. Dansade och njöt av livet och sammanhanget. När jag skulle gå tillbaka till mitt rum kom jag fel. Alla husen såg likadana ut och nyckeln passade inte i dörren. Jag var inte helt nykter. Förbryllad stod jag där och tänkte på vad som var fel. Då hörde jag det omisskännliga av ett älskande par, som gav sig här åt varandras kroppar så hela huset skakade. Det var en av sakerna som jag hört om NSU, att det idkas en hel del könsligt umgänge där. Unga akademiska människor, fria och med hela livet framför sig. Varför inte. Vackert! Men jag var gift, hade barn och detta var min sista chans att ta mig in i akademin. Den dörren var stängd! Det var inte därför jag var där. Jag gick till mitt hus, till mitt rum och min säng. Och jag somnade i ett rus av glädje som inte bara hade med alkoholen att göra. Jag tänkte äntligen! Kanske, kanske!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar