söndag 7 december 2014

Etnologins historia 8

Idag köper allt fler allt färre böcker, det är som om böcker blivit omoderna, som om böcker var en fluga. Det oroar mig, för jag ser böcker som det optimala mediet att bevara tankar till eftervärlden. Jag är omgiven av böcker, här där jag sitter och skrivet. Utan böckerna är det svårt att skriva, för ett svep över ryggarna återkallar och håller minnet av det jag läst intakt. Om avhandlingarna vi läste funnits på nätet är det inte självklart att vi hade kunnat läsa dem, för tekniska system uppdateras allt för ofta och allt för sällan bakåtkompatibla för att det ska fungera. Jag har till exempel massor av disketter med texter jag skrivit, men som jag inte kan läsa idag för jag har ingen diskettstation. Kanske går det att lösa, men i förhållande till hur enkelt det är att bara gå till bokhyllan och slå upp boken för att omgående ta del av innehållet är det ett inte oväsentligt hinder för kunskapsinhämtningen, speciellt om man betänker hur fullt nätet ar av texter, ständigt nya texter. Jag har självklart inget emot nätet, där jag både läser och publicerar texter dagligen. Men det betyder inte att jag menar att böcker inte behövs längre, tvärtom.

När D-kursen i etnologi började såg jag det som en utmaning att köpa alla böckerna vi skulle läsa. Det var en utmaning också och jag satt många timmar i telefon med olika antikvariatsägare runt om i landet. Och jag köpte de flesta, så idag när jag skriver detta kan jag enkelt leta upp, inte alla med de flesta av böckerna. Jag såg det då och gör det fortfarande, som en investering att äga böckerna, som också har ett visst antikvariskt värde. Annat är det med dagens massproducerade läroböcker, som kommit att bli en förbrukningsvara. Det är tråkigt och det gynnar inte kvaliteten i lärandet, menar jag. Böckerna jag har kvar från min studietid är ett slags garant för kunskapen, vilket en datafil inte är, för den drunknar oerhört lätt bland alla andra filer. Jag har många böcker hemma också, så pass många att det ibland är svårt att hitta den jag söker, men jag har inte fler än att alla får plats hemma och genom att svepa med blicken över ryggarna hittar jag allt som oftast böcker som jag glömt att jag läst men vars innehåll jag ögonblickligen kan återkalla, bara genom att se dem stå där.

Resten av D-uppsatsen handlar om några betydelsefulla etnologiska avhandlingar från 1900-talet. Först ut är Årets äring, av Albert Eskeröd.

AVHANDLINGAR

Jag kommer fortsättningsvis att göra djupdykningar i några avhandlingar som jag har fått ett särskilt förhållande till. Urvalet är helt baserat på mina subjektiva känslor och grundar sig dels på fascination men även därför att jag under läsningen av dem funnit att jag har något att lära. Här följer en kort motivering och presentation.  
Årets äring, därför att den är så mäktig och stor. Den har nämnts ett otal gånger under min utbildning men det är först nu jag själv kunnat bilda mig en uppfattning om den.

Från vildmark till bygd, därför att den är så sympatisk och verkar så anspråkslös, trots att den i sig rymmer så mycket nyttig kunskap och förståelse.

Österlen, därför att den skrivits med en ambition som är väl värd att uppmärksammas och därför att den är så komplext svårgripbar och intellektuellt stimulerande.

Kyrktagningsseden i Sverige, därför att den på ett lite oförklarligt sätt, som närmare ska utredas nedan, fascinerar mig.

Sötebrödet, därför att Ehn är den som främst förknippas med deltagande observation i etnologin. En metod jag gillar.

Mamma, Pappa, Barn, därför att den blivit så utskälld och jag vill, om inte ge den upprättelse så åtminstone presentera mina intryck lite mer nyanserat.

Ambitionen på följande sidor är att visa hur jag påverkats av texterna och vad jag kan lära mig av dem, i både positiv och negativ bemärkelse. Jag ska även försöka placera in texterna i sitt sammanhang.

ÅRETS ÄRING av Albert Eskeröd (1947)

Årets äring närmade jag mig med viss vånda. Antalet sidor, det stora formatet, mina förutfattade onda aningar och alla hemska rykten om denna boks bedövande tråkighet gjorde det svårt att känna någon glädje över att få tillfälle att läsa den. Eftersom jag gillar utmaningar var jag dock innerst inne glad att någon tvingade mig till denna läsning, som förmodligen gått mig förbi annars. Nu efteråt är jag tacksam att jag fick tillfälle att titta närmare på boken, som man hört så mycket om under hela tiden, genom A, B och C kurserna. Jag satte mig en vacker höstdag, efter en rejäl frukost med mycket kaffe, tillrätta i köket och slog upp boken som jag nu inte kunde skjuta framför mig längre. På kvällen samma dag kunde jag konstatera att mina onda aningar varit kraftigt överdrivna. Läsningen hade efter ett tag gått in i ett nästan meditativt läge och timmarna rullade iväg, utan att jag tänkte på det. Den gamla etnologin kommer aldrig att bli sig lik i mina ögon, efter denna dag. Sättet som Eskeröd skriver på är visserligen en aning torrt i jämförelse med Billy Ehn och Orvar Löfgren, men den är också skriven i en helt annan tid med helt andra krav. I jämförelse med Sigurd Erixons text: Svenska kulturgränser och kulturprovinser, tycker jag dock att Årets äring är rena skönlitteraturen. Det kanske kan ses som en influens från von Sydow, som var Eskeröds lärare och som jag finner mycket modern i sitt språkbruk. Överlag tycker jag att folkloristernas texter genomgående känns mer verklighetsnära, men det kan säkert hänga samman med att de i högre grad bygger på muntliga berättelser. Det kan ju bli lite konstigt att läsa om slagtypernas vandringar, som om dessa var levande väsen, även om den texten inte saknar inlevelse.

Eskeröd är starkt polemisk och hela avhandlingen igenom går han med jämna mellanrum till attack mot Mannhardt, Frazer och Martin Persson- Nilsson, som tydligen var ett tacksamt objekt att kritisera. M P Nilsson och hans föregångare detroniseras och deras argument smulas sönder och kastas på sophögen. Detta tycker jag är en svaghet i avhandlingen. Var det verkligen nödvändigt att gå så hårt åt gamlingarna. Var inte deras idéer redan överspelade inom andra områden än möjligen religionsforskningen? Litade han inte på styrkan i de egna idéerna och materialet? All den kraft han har ödat på att slå in öppna dörrar (jag vet inte, men kan inte tänka mig att hans idéer kan ha varit så särdeles kontroversiella vid den aktuella tiden. Eventuellt skulle det kunna förklaras med hans influenser från den engelska forskningen, som jag tror att han är tidig att anamma i Sverige. Kanske var majoriteten av det svenska forskarsamhället fortfarande inne i den tyska traditionen.) kunde använts till slipning av de egna argumenten, kan jag tycka.

Årets ärings inledande avsnitt tycker jag är mycket modernt i sin uppläggning, Eskeröd gör en ingående beskrivning av tidigare forskning. Han visar prov på god kunskap om granndiciplinerna och placerar in sig själv i ett vidare perspektiv. Han har förmodligen accepterat att etnologin nu är ett ämne och att folkloristiken ingår i detta, även om han upplever den som stående på motsatta sidan jämfört med Erixons mer materiella etnologi. Han ger sin syn på ämnet och redogör klart för etnologins metod respektive teori, och hur dessa använts i Eskeröds avhandling. Han pekar på vikten av att studera människan i ett sociologiskt perspektiv med hänsyn tagen även till psykologiska faktorer. Dessa discipliners inverkan på den svenska etnologin har, menar Eskeröd i stort sett saknats tidigare. Han nämner Gunnar Granberg som en inspiratör och bygger vidare på hans idéer med större koncentration på psykologin. I Finland har man med framgång en tid producerat en rad arbeten av detta slag. Nu vill Eskeröd att denna metod och dessa teorier ska introduceras i större grad även här.

Malinowski och Radcliff- Brown, som båda skriver på engelska ser han som främsta inspiratörer och jag tror, som sagt att han är en av de första att introducera dessa i den svenska etnologin. Han ger i inledningen tydliga hänvisningar till hur han använt dessa herrars idéer och varför. Jag tror att han är en föregångsman när han i inledningen placerar in avhandlingen så tydligt i sitt teoretiska sammanhang. Jag har dock inte så mycket att jämföra med från den tiden. Eskeröd förklarar även hur hans avhandling behandlat och förhållit sig till etnologins, av Erixon definierade dimensioner: tid, rum och social miljö. Källkritiken i det inledande avsnittet är mycket föredömlig och Eskeröd visar att han har mycket goda kunskaper i det mesta som har relevans för hans avhandling.

Jag tycker mig se många likheter mellan Årets äring och Jochum Stattins avhandling Näcken från 1984 och det kan ju vara antingen ett tecken på att det inte hänt så mycket inom folkloristiken eller att Eskeröd var tidigt ute, men även på att mina kunskaper i folkloristik är tämligen svaga.

Vad kan jag lära av Årets äring och Eskeröd?

Hela första avsnittet med dess massiva vetenskapliga orientering, både de polemiska delarna och de avsnitt som presenterar författarens egen kunskapsbas, lärofäder och inspiratörer anser jag vara föredömligt.

Polemiken med andra forskare (om man presenterar sådan) gör sig bäst i inledningen. Det blir bara tröttsamt om det ältas om och om i den löpande texten.

Det som jag främst lärt mig är dock att åtminstone inte all äldre etnologi är tråkig. Jag har på ett positivt sätt blivit överraskad av att en gammal avhandling inte endast är prickar på en karta. Eskeröd problematiserar och diskuterar sitt material på ett för mig fortfarande idag fruktbart sätt.

2 kommentarer:

Christopher Kullenberg sa...

Jag tror inte bokläsning och bokförsäljning är inne i någon djupare kris. Tvärtom ligger vi på 00-talet mycket bättre till än på 90-talet.

Se ex. SOM-institutets data över bokläsning: http://www.forlaggare.se/som-institutets-data-om-boklasning

Och förläggareföreningens försäljningsstatistik:
http://www.forlaggare.se/som-institutets-data-om-boklasning

Eddy sa...

Tack för din hoppfulla nyansering Christopher, ibland behöver man få höra att man kanske har fel och i denna fråga har jag mer än gärna fel. Låt oss hoppas att siffrorna verkligen stämmer med hur det faktiskt ser ut! Men jag sätter ord på en känsla här, och känslor är så klart inte det samma som statistik, men de säger något. Känslan av att studenter inte läser på samma sätt som jag, som fokuserade på innehållet och kunskapen, som ville lära mer än ta examen. Förhållandet till boken som artefakt har förändrats och jag tror att det finns en risk att det på sikt i alla fall kommer att påverka synen på boken som medium för kunskap. Och pappersboken är hotad, men där är jag kanske bara nostalgisk när jag sörjer den. Fast jag tror ju ändå att det ligger något i detta att läsupplevelsen förändras om man läser på nätet eller på en platta och det finns undersökningar som visar att minnet av det man läst påverkas menligt, i jämförelse med pappersboksläsning som är mer taktil. Varje pappersbok är unik, i formen, medan plattan är den samma. Jag vill tro att det ligger något i det. Men, som sagt, jag hoppas att jag fel, för det viktigaste är trots allt läsningen, innehållet och kunskapen.