Marifus är det forskningsprojekt jag arbetat i eller med under snart två och ett halvt år nu. Det är inne på sista varvet nu. Vi håller slutkonferens på hotell Albert. Två intensiva dagar har det varit hittills, och en halv dag återstår. Igår var den stora dagen, med inbjudna gäster och besök från sekretariatet, middag på kvällen och inte utan en viss känsla av vemod. Idag ska vi samla ihop oss och sedan återstår bara att ta projektet i hamn. Jag har fått i uppdrag att på 15 minuter sammanfatta mina intryck av dessa dagar och av projektet i sin helhet. Ännu ett av alla omöjliga uppdrag som livet är fyllt av. Ännu en kompromiss där form ska jämkas med innehål, liksom i projektet som helhet. Fast det är kärt besvär, för det har varit ett trevligt och intressant projekt på väldigt många olika sätt. Jag kommer att sakna det och Marifus har en särskild plats i mitt hjärta, för det var här jag hittade tillbaka och här jag hittade vägar fram.
När projektet började var jag fullt upptagen med nedläggningen av kulturvetarprogrammet och hade ingen aning om vad jag skulle göra och vad som skulle hända sedan. Det var alltså med en rejäl dos förvirring allt började. Nytt projekt, nya kollegor och ett nytt ämne, företagsekonomi, att sätta sig in och hitta sin plats i. Med facit i hand kan jag konstatera att det har gått över förväntan. Jag har hittat hem och har under resans gång lärt mig enormt mycket. Framförallt har jag hittat ett helt nytt självförtroende och en inre trygghet i det faktum att jag under projektets gång har insett hur användbara mina kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser är och hur väl de passar som komplement med dels övriga parter i projektet, dels med forskarkollegorna på högskolan. Marifus är inte ett renodlat forskningsprojekt, det är ett utvecklingsprojekt där vi som forskare fungerat som bollplank och där vi fått ganska mycket fria händer att göra det vi anser behövs. Och det har fungerat särskilt väl för mig vars kunskaper bäst kommer till sin rätt under just de premisserna.
Min sammanfattning, mina reflektioner kommer att utgå från en lista med nyckelord som jag samlat på mig, ord som återkommit och som präglat arbetet. Ord som inte är sanningen om projektet men som ger stadga och struktur åt intrycken. Det första och viktigaste ordet är Gränsöverskridande mervärde. Här tänker jag dels på form, för detta är vad vi lovat EU att leverera, dels på innehåll. Gränsöverskridande får mig att tänka på tillblivelse. Projektet har hela tiden drivits framåt av deadlines och krav på leverans och olika saker. Marifus har varit i rörelse, har hela tiden blivit till och förändrats. Till det ordet hör ordet additionalitet, att vi ska göra något mer, något annat än det vi gör annars. Det kravet har inte varit uttalat för oss forskare, men för övriga parter, kommunerna, museerna och turistorganisationerna i Danmark och Sverige har det varit en av piskorna som vint över huvudet. Blivandet har drivits fram av kraven uppifrån, från sekretariatet, som är ett annat nyckelord. Formelementen har tidvis stått mer i fokus än innehållet, är mitt intryck. Därför har det varit fint att lyssna på presentationerna dessa dagar, för här har det blivit tydligt att innehållet trots allt alltid har varit i centrum, även om kraven har handlat om form, form, form. Det är en tanke som slagit mig under projektet många gånger, att sekretariatets fokus på form och leverabler har lett till en viss frihet, för när sekretariatet väl fått sina siffror och rapporter har ett utrymme öppnats, en intellektuell frizon. Så även om detta projekt varit det mest uppstyrda jag varit i har det samtidigt varit det projekt där jag känt mig mest fri. Och av presentationerna igår verkar det vara den allmänna känslan. En hoppfull känsla, faktiskt.
Samtidigt bär jag med mig insikten om att det man vinner i precision det förlorar man i angelägenhetsgrad, för när formen blir viktigare än innehållet och målen överordnas vägen fram, själva resan försvinner livsnerven. Att det inte blivit så i det här projektet har handlat om dess ledning, som hela tiden litat på parterna. Projektledaren, det har blivit tydligt dessa dagar, har varit just en sådan ledare som ett så pass uppstyrt projekt kräver för att bli framgångsrikt. En ledare som förstår både människor, kultur och hur viktig balansen är mellan form och innehåll. Gentemot EU och sekretariatet har en linje hållits och gentemot projektparterna har en annan linje drivits. Projektledaren har agerat i det mellanrum som jag ständigt påminner om för att det så ofta glöms bort. Först nu när jag skriver detta inser jag hur avgörande just det har varit för projektets framgång att vi haft en ledare som visat tillit, utan att någon gång släppa fokus på helheten. Han är humanistiskt skolad, vilket känns viktigare än kanske någonsin att framhålla!
Destinationsutveckling handlar om samverkan, om samverkan på en hel massa olika plan och mellan olika aspekter. Kultur, miljö och ekonomi. Historia och framtid, människor och teknologi. Näringsidkare, politiker, tjänstemän, allmänhet, forskare och många fler. Alla aktörer som samverkar i en kulturell tillblivelseprocess kan aldrig listas på förhand, därför är ordet samverkan viktigare än delarna. Samverkan får här symbolisera det vi gör, praktik och handling. I teorin och på pappret ser allt enkelt ut, men i verkligheten krävs alltid kompromisser och framförallt kreativitet. Därför, återigen, är det centralt för framgången att parterna får friheten att agera i enlighet med sina intressen, sina kompetenser och utifrån den kontext man verkar i. Samverkan är inte en metod för att nå ett på förhand bestämt mål, det är en nödvändighet för att skapa en livskraftig och bubblande kreativ kultur. Redan tidigt talade vi om Marifus 2.0, för vi forskare såg inte detta som en isolerad insats, för oss var det mer en plattform för att ta oss vidare och utöver målen. Och det är också något som är centralt för framgång. Att inte driva effektiviteten så långt att den bara räcker för målen, för formen och för det som syns på ytan. Balans alltså, återigen. En komplex helhet, i tillblivelse.
Varför gör vi det vi gör, egentligen? Den frågan har aldrig förlorats ur fokus i detta projekt. Och svaret har hela tiden handlat om innehållet, aldrig om formen. Tänker man så är det inte längre ett mål man strävar mot, utan en vision. Det kan tyckas som semantik att påpeka det, för det kan upplevas som något ovidkommande, en detalj. Inget kan vara mer fel, för det är på marginalen, i detaljerna som det viktigaste händer. Det som inte går att planera för är alltid det viktigaste. Detta kan i Marifus illustreras med två händelser med kunglig fägring. Drottning Silvia och kungen kom på besök i Trollhättan och det slumpade sig så att Silvia på alla bilder som spridits över landet och världen i olika medier höll en karta/reklambroschyr i handen. Ett slags produktplacering som ALDRIG går att beställa, men som det är viktigt att kunna använda om och när det plötsligt händer. En av de danska parterna fick information om att drottning Margrethte planerade ett besök i Limfjorden och man bjöd då in henne till sitt museum, vilket gav ovärderlig publicitet. Detta ser jag som två utmärkta exempel på flyktlinjer, på saker som händer överallt men som är omöjliga att planera för. Flyktlinjer uppstår i mellanrum och det krävs dels marginaler för att de ska kunna uppstå, dels kompetens att se dem och kunna göra något av dem när de uppstår.
Marifus har på många olika sätt visat hur viktigt det är att inte glömma innehållet och det som allt för lätt glöms bort i vardagen, särskilt i en genomeffektiviserad och kommersialiserad vardag. Utan frivilliga aktörer hade inget av det som uppnåtts blivit till. Immateriellt kulturarv har det talats om. Handens kunskap. Båtbyggare och andra hantverkskunskaper, förkroppsligad kultur. Föremålen finns kvar och kan förevisas, de kan räknas och mätas, jämföras och utvärderas. Men kunskaper som sitter i kroppen försvinner när ingen längre gör det man gjorde i äldre dagar. Utan eldsjälar och frivilligarbete ingen hållbar tillväxt, vilket är ett annat av projektets ledord. Vill man hålla en tidsficka levande krävs förståelse för dessa fragila egenskaper och kvaliteter. Också en sak man lätt glömmer när allt fokus är på formen, på det man vet och det som går att leverera. Om den som jobbar gratis inte trivs kommer hen inte, och det finns inget någon kan göra. Utan tillit, utan mänsklig värme, kommunikation och förståelse för kultur finns ingen tillväxt, inget samhälle, ingenting!
Tillväxt, hållbarhet och turism låter inte bara som en paradox, det är en paradox. Det inser man dock först när man betraktar det utifrån, med lite distans och med kritiskt analytiska glasögon. Besöksnäring har projektet handlat om och andra ord är paketering och evenemang, kundundersökning. Drivkraften här är kravet på ekonomisk avkastning, som blir ett slags aktör i sammanhanget. För att det man har att förvalta ska locka besökare krävs att man gör något, krävs uppmärksamhet. Under projektets gång är detta det jag reflekterat över mest, begreppet turist och Handelns Utredningsinstituts (HUI) makt över besöksnäringen. Här riktas återigen fokus på form, på mätbarhet. Däri ligger paradoxen, för som turist räknas bara den som kommer utifrån, och ju längre bort turisten kommer ifrån desto bättre. Norrmän, Tyskar och Amerikaner är hårdvaluta i turistindustrin. Men jag hävdar bestämt att den som väljer att stanna hemma och göra något på platsen där man bor också är en turist. Det är en aspekt som helt försvinner när bara det som går att mäta, räknas. Den som bor på en plats man trivs på och är stolt över behöver ingen reseanledning för att turista, men det försvinner i statistiken och riskerar att hämma den typ av platser som vi jobbat med i Marifus. Trollhättan/Vänersborg och orterna runt Limfjorden och hamnarna söder om Skagen på Nordjyllands östkust, är ett slags underdogs i relation till badorterna på Sveriges och Danmarks västkust. Här behövs en annan syn på vad en turist är, behöver och fungerar. Till denna fråga finns det anledning att återkomma!
Dags att runda av och samla ihop intrycken. Om en stund ska jag presentera mina tankar kring projektet för övriga. Vad är det viktigaste jag lärt mig? Det är enkelt, balans mellan form och innehåll är nödvändigt för framgång, liksom att tillväxt kan ske även om den inte går att mäta. Betydelsen av samverkan är också viktigt att betona. Konkurrens talas det ofta om, men idag talas det allt mer om coopetition, även om företagsekonomi som är vad jag ska ägna mer tid åt här efter Marifus. För att lyckas krävs samverkan, även mellan konkurrenter. Mellan är ett nyckelord. Projektet har bedrivits mellan Danmark och Sverige, mellan historia och framtid och kunskaperna som arbetet genererat har skapats mellan utmaningarna och erfarenheterna. Mellan är en central del av alla sammanhang!
Avslutningsvis måste jag bara säga något om loggan och närvarolistorna. Dessa formelement som förföljt oss och ibland känts mer som ett hinder än något annat. Avslutningsmiddagens final var en tårta, med Interreg- och EU-loggan på. Kan inte tänka mig en bättre symbolhandling. Tar med mig kraften och energin, inte bara från tårtan utan lika mycket från projektkollegorna, in i det fortsatta arbetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar