tisdag 28 oktober 2014

Dagens Nietzsche, om en kunskapande blick

Ute härjar hösten och här inne lyser flitens och kunskapens lampa. Tycker om den här tiden på året, med sina mörka mornar då det finns tid att vakna och finna sin väg in i dagens som sakta öppnar upp sig. Särskilt om dagens krav är relativt små och det finns tid att låta tankarna fara en stund innan det börjar strömma in mail som pockar på uppmärksamhet, innan huset fylls av kollegor som smäller i dörrar och studenter som står i dörren med, "bara en kort fråga". Än finns det tid. Än kan jag försjunka i och tänka om och med orden från den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche.
Den som i grunden är lärare tar endast tingen på allvar i förhållande till sina elever. -- till och med sig själv.
Den som vill lära sätter kunskapen först, och underordnar sig. Och den som är lärare på riktigt ser världen med sina elevers och studenters ögon, samtidigt som hen lyssnar och lär för egen del. Lärare är bara lärare om de utvecklat en sådan dubbel blick. Det är min erfarenhet, som jag får syn på genom Nietzsches tanke, som satts på pränt och som överlevt tidsrymden som ligger mellan oss. Orden rymmer så mycken klokhet och ställer man dem i kontrast till hur det ser ut idag i skolan inser man i ett slag vad som är fel. För idag förväntas läraren ta eleverna på allvar, snarare än kunskapen. Nietzsche, det är i alla fall min tolkning, menar istället att det är kunskapen som är det viktiga, som är målet och läraren är verktyget. Idag är det eleven som är verktyget och läraren är hammaren. Kunskap kan inte bankas in eller pressas på någon, den kan bara lockas fram. Kunskapen finns överallt och allt kan omvandlas till kunskap, därför är den en relation där den som vet och förstår leder och den som vill lära följer. Och den lärare som själv inte lär är ingen LÄRARE, bara ett maktens verktyg.
Kunskapens lockelse vore ringa om man inte var tvungen att övervinna så många skamkänslor på vägen.
Vägen till vetande och bättre kunskap är ingen enkel väg, det är det första man måste inse om man verkligen vill veta. Kunskap är inte data eller information, kunskap går på djupet och bryter upp och förändrar. Därför kan ny kunskap vara smärtsam och något man värjer sig för. Den som verkligen vill lära måste vara beredd på att utmanas, på att övertygas om att hen har fel. Den som tror kan däremot hålla fast vid sin tro, än mer ju hårdare vindarna blåser. För den troende är ståndaktighet en dygd, men den som söker kunskap är dömd att gå med skammens rodnad på kinderna, för hen blir ständigt överbevisad och övertygad om att hen har fel. Däri ligger lockelsen, i den kittlande nyfikenhet som kunskapen bär på löften om. Kan man bara övervinna skammen över att ha fel finns hur mycket som helst att upptäcka där ute och för varje gång man övervunnit en skamkänsla blir det lättare att övervinna nästa, men de tar aldrig slut.
Inte styrkan men varaktigheten i en upphöjd känsla skapar de upphöjda människorna.
Sökandet efter kunskap är det viktiga, och ihärdigheten i sökandet är därför vetandets högsta dygd. Vägen, inte målet, det vill säga resans slut, är vad kunskap är. Eller, rättare sagt, kunskap är blivande. Vetande är inget man klarar av en gång för alla, det är ett ständigt sökande. Därför är det inte den som lyckas i det korta perspektivet som är värd att upphöjas, utan den som inte ger sig, den som ihärdigt och varaktigt kämpar med skammen för sina medmänniskors skull och med kunskapen som ett hägrande men ständigt gäckande mål. När det talas om behov av kraftsamling blir jag därför orolig, för det betyder att man vill blixtbelysa något, att man en gång för alla vill lösa ett problem. När alla talar om något, till exempel som när skolan blev en valfråga, ligger det nära till hands att uthålligheten saknas. Och det är den som löser kunskapsproblemen mer än något annat. Inte styrkan, handlingskraften, beslutsamheten, utan varaktigheten. Kunskap är inget mål, det är en väg.
Den som uppnår sitt ideal när därmed också utöver det.
Vad gör bergsbestigaren när hen står där på toppen av Mount Everest? Vad gör vi sedan, när skolan blivit världens bästa? Är man fixerad vid målet står man handfallen när det nås och ju mer man kraftsamlat för att nå målet desto mer handfallen blir man. Det finns i alla fall en uppenbar risk att det blir så. Är vi beredda att ta den risken, är vi villiga att gambla med eleverna, studenterna och vår gemensamma framtid? Jag vill se mer av visioner, mer av samtal om vad som är en bra och önskvärd vision? För visioner är inte mål. Visioner ska inte uppnås. Det är inte där deras värde finns. Visioner hjälper oss att hitta karft och mod att övervinna skammen och att vara varaktiga i vår strävan att närma oss dess förverkligande, i förhållande till våra elever, våra studenter och medmänniskorna som vi lever och skapar samhället tillsammans med. Framtiden måste vi förtjäna, sa en klok människa på TVn igår, i Vetenskapens Värld. Gillar den tanken. Framtiden är inget mål som kan kvalitetssäkras, det är ett öde vi måste förbereda oss för, som måste värnas och förtjänas.
Den vise som astronom. -- Så länge du alltjämt upplever stjärnorna som någonting "ovan dig", saknar du ännu den kunskapande blicken.
Visionen för skolan och den högre utbildningen för samhället, för människan och framtiden är att fler ska utveckla en kunskapande blick. Den blicken har många namn. Bildning är ett, vishet ett annat. Eller klokskap. Vetandets väg är en omväg, sa Sven-Erik Liedman i Umeå för någon vecka sedan. Det är den typen av insikt som hjälper oss att göra vad som krävs för att ställa sig vid sidan av sig själv, vilket är vad som krävs för att fatta att jorden inte är Universums centrum. Den kunskapande blicken hjälper en hantera känslan av svindel som kan drabba den som inser sin egen obetydlighet, i relation till sina studenter, till mänskligheten, till livet och till kunskapen.

Jag är inget mål, utan ett verktyg, en delsträcka på kunskapens väg. Den kunskapande blicken ser förbi målen, ser och förstår visionerna och vad som krävs av den som verkligen vill veta. Den blicken finns det inga garantier för att någon, någonsin, kommer att kunna tillägna sig. Den blicken är därför inget mål, utan en vision. En vision för en skola värd namnet!

Inga kommentarer: