söndag 21 september 2014

Frihet, konkurrens och en växande tomhet

Läser Mats Alvessons debattartikel i DN idag, om ballongsamhället. Ett samhälle som växer fram och som håller på att ersätta pyramidsamhället, som mina föräldrar växte upp i och som jag utbildades till, men som sedan ersattes av det samhälle vi har idag, där alla ska sträva efter att vara medelklass. Det vill säga inte sträva efter att vara bäst, utan mer efter att inte vara sämst. Ballongsamhället växer runt midjan, där det finns tillväxtpotential. Politikerna tävlar om att lova blåsa upp ballongen mer och mer. Alvessons artikel handlar om konsekvenserna av det samhället, och jag vill längre fram i denna bloggpost ställa Alvessons tankar mot en annan debattartikel, från en annan av våra större dagstidningar. Först lite reflektioner kring ballongsamhället. Vad är det för ett samhälle?
I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.

Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation. Då mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.
Konkurrens och tävlan idealiseras, för det visar att man är bättre än den stora massan. Det är konkurrensens syfte, att skapa arenor för tävlan där människor kan mäta sig med varandra. Det handlar inte om att bli bättre, utan om att hamna över medelvärdet, vilket det stora flertalet ganska enkelt kan uppbåda kraft och inspiration nog att kämpa för. Konkurrensen drivs på från båda håll, av både morötter och piskor.
Arbetarklass är lite av ett stigma. Så många som möjligt skall in på högskolan och medelklassifieras. Högskolan gymnasifieras för att möjliggöra detta. I närmast panisk rädsla för att någon skall missa klassresan nedmonteras utbildningssystemet på varje hinder på vägen uppåt. Betyg skall undvikas/minimeras, glädjebetyg fördöms officiellt men används i stor skala, gymnasieutbildningar av alla slag erbjuds, högskolan byggs ut och genomströmning prioriteras. Kravnivån på högskolan är i linje med vår tids Pisa-skola.
Eftersom det handlar om att vara bättre än medelvärde, bättre än de flesta spelar det inte så stor roll att, eller om, den generella kunskapsnivån sjunker, för målet är som sagt att vara bättre än medel.Allt mindre fokus riktas mot kunskapen, för det är jämförelsevärdet som är det viktiga. Hur står jag, vi, Sverige, i JÄMFÖRELSE med, dig, dem och andra länder? Placeringen på rankinglistan och nyckeltalen är viktigare än det faktiska innehållet. Opinionsundersökningar, kundnöjdhetsindex, utvärderingar syftar till att sprida information om vart man ska söka sig för att optimera sina möjligheter att klättra i systemet och i samhället. Därför urholkas solidariteten, för allt handlar om jag och mina möjligheter, i konkurrensen med dig och dina möjligheter. Som sagt, när detta tänkande har spridit sig är det jämförelserna som står i fokus, inte kunskapen, innehållet eller den faktiska kvaliteten. Vi ska bli bäst, är slagordet. Den som säger, varför inte sträva efter att bli så bra som möjligt, utan att snegla på andra, möts med skepsis och får finna sig i att bli hånad eller kallad bakåtsträvare. Vad är det för samhälle vi bygger? Låt oss stanna upp och fundera lite på det.
En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.

I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.

Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ”professioner”, med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.
Yta, yta, yta. Jämförelser, jämförelser, jämförelser. Vi låter oss allt mer bländas, av allt flådigare utanpåverk. Det som verkligen betyder något spelar allt mindre roll, för det viktiga är inte vad jag kan och hur jag mår, utan hur jag klarar mig i konkurrensen och hur långt mitt rykte räcker. Det avgörande är vad andra anser om mig, inte vad jag anser om mig själv. Därför byggs det in en inre drivkraft i systemet, som gör att kraven kan sänkas med allas tysta medgivande, för om kraven sänks blir det lättare för mig att skaffa mig det jag behöver i kampen mot andra som jagar efter samma sak. Allt som kan underlätta för mig, även om det samtidigt gör det lättare för alla andra framstår som bättre. För kunskapen, innehållet, det som faktiskt betyder något, spelar mindre roll än hur jag kommer ut i jämförelse med alla andra.
I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.
Den risken är uppenbar, för människan har i grunden inte förändrats alls under den korta tid som denna utveckling pågått. Och det är som sagt inte första gången i världshistorien som den stora massan förblindade av sin egen förträfflighet och tron på sin egen och samtidens förmåga och att vi nu lever i en HELT NY TID OCH VÄRLD. Faran är överhängande. Just nu, i dessa omtumlande dagar, i kaoset efter valet, har vi ett unikt tillfälle att fundera över framtiden och vilket samhälle vi vill ha, egentligen. Är det mer av samma, eller något helt annat som är bäst för oss alla i det långa loppet? Det borde vi reflektera mer och oftare över. För alla riskerar annars att bli förlorare, eftersom det finns en gräns för hur många som ryms i en ballong innan den spricker.

Det var den ena artikeln. I SvD, på Brännpunkt finns den andra. Också det en debattartikel, på samma tema, men med ett helt annat budskap. Artikeln är författad av Andrew Coulson som är chef för Center for Educational Freedom vid Cato Institute i Washington DC. Han menar, eller det är i alla fall så som jag läser artikeln, att det samhälle som Alvesson skriver om och analyserar är den rätta vägen, ja den enda vägen fram.
Det svenska raset i internationella skolmätningar var en tydlig faktor i valet och den tillträdande regeringen kommer att behöva satsa på att rätta till saken. Ett bra första steg i kartläggningen är att förstå vad som gick snett. Olyckligtvis är den vanligaste skildringen av svensk utbildning grovt felaktig.

Många har skyllt Sveriges fallande testresultat på uppkomsten av friskolor eftersom man anser att nedgången följt på den storskaliga utbredningen av dessa skolor. Detta skulle vara ett vanligt logiskt misstag även om tajmingen vore den rätta – det är den inte.
Friskolor är samma andas barn som konkurrenssamhället som leder till ballongsamhället. För friskolorna hjälper den som vill kämpa att förtydliga själva kampen. Det handlar i det samhället och med det sättet att se på utbildning inte om vad man faktiskt lär sig och till vad dessa kunskaper kan användas, utan om att klara sig så bra som möjligt i i konkurrensen. Tillväxt är målet, ideologin och den enda vägen fram, menar Coulson.
Det svenska systemet pressar inte bara undermåliga skolor att stänga, det uppmuntrar också bra skolor att växa. Internationella Engelska Skolan hör till skolnätverken med de bästa resultaten, även sedan man tagit hänsyn till föräldrarnas utbildningsnivå och elevernas invandrarbakgrund. Det är också ett av de snabbast växande skolföretagen, nu med 25 skolor som har nära 18 000 elever. IES har planer på fortsatt tillväxt så länge det finns obesvarad efterfrågan på företagets tjänster. För de familjer som tycker att IES betoning av inlärning och gott uppförande i klassrummet känns för traditionell, finns det gott om andra möjligheter att välja mellan.

Ett annat stort och framgångsrikt nätverk är Kunskapsskolan, som låter elever beta av läroplanen i sin egen takt. Man kombinerar ett unikt, självständigt elevansvar med personliga möten med lärare en gång i veckan.
Skolorna ska också sträva efter att vara bättre än medelvärdet. Det som är bra ska växa och det som inte är bra ska försvinna. Och vad som är bra avgörs av hur väl man lyckas i kampen om elever. Det är det centrala, hur man kommer ut i jämförelse med andra.
Men alla bra skolor växer inte. Framför allt är det icke-vinstdrivande skolor som tenderar att inte bygga stora nätverk, hur bra de än är. Följden blir att elever som skulle kunna dra nytta av skolans erbjudande aldrig får den chansen. De enda skolor som konsekvent ökar sin verksamhet när efterfrågan stiger är de som drivs med vinstintresse. Det är ingen slump. Att bygga ett nätverk är både riskabelt och dyrt. Vinst/förlust-systemet skapar både resurserna och drivkrafterna som möjliggör och uppmuntrar framgångsrika, växande företag.

Sverige är lyckligt lottat som har byggt upp detta system för att uppmuntra högpresterande skolors tillväxt. Chile gör samma sak och har inte bara blivit det bästa landet i Latinamerika utan också ett av de länder i hela världen som har den snabbaste förbättringen i internationella mätningar.
Högpresterande skolor, vad är det för ord? Vad är det för tänkande som leder till att sådana ord används och idealiseras. Skolor ska vara platser för lärande och lärande är något oerhört komplext. Lärande och kunskapsutveckling går inte att jämföra med tillverkning av saker. Kunskap är en ömtålig kvalitet som inte självklart gynnas av stordrift. Lärande är en relation, och relationer är inte prestationer. Relationer växer och måste vårdas ömsesidigt mellan människor. Det är kunskaper och kompetenser som inte går att överföra från individer till system, så när skolor växer är det inte självklart att deras kunskapskvalitet hålls på samma nivå. Därför håller jag inte med Coulson. Jag är i och för sig inte säker på att jag håller med om allt Alvesson skriver heller, men jag ser samma typ av risker som han och menar att vad Sverige behöver är ett annat sätt att se på och organisera samhället. Ett mer hållbart sätt.
Om Sverige vill bli ett land med snabb uppryckning på skolområdet finns det starka bevis för att man bör behålla den frihet och de drivkrafter för entreprenörer som gynnar framväxten av lyckade utbildningsnätverk.
Nej. för detta finns det inga starka bevis. Det är en grovt felaktig bild, för att använda samma språk som Coulson. Det finns däremot gott om bevis för att kunskapsnivån sjunker i Sverige, även om vi har frihet och även om entreprenörskap uppmuntras. Dessutom finns det massor av tecken på att vi lever i och håller på att blåsa upp en ballong som riskerar att spricka. Hur vi ska göra för att ta oss ur situationen och minska riskerna vet jag inte, men jag vet att den väg vi slagit in på är allt för riskfylld för att jag ska känna mig säker. Därför vill jag mana till försiktighet.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Om du har tid så läs gärna den här artikeln av David Graeber. Spänner över stora fält och är lång, men behandlar intressanta saker.

http://www.thebaffler.com/salvos/of-flying-cars-and-the-declining-rate-of-profit

Eddy sa...

Tack Björn! Mycket intressant och tänkvärd artikel!