Forskning, inte bara på en fredag

ForskarFredag arrangerades i fredags, och jag gick med på att ställa mig på scen inför publik för att tala om min forskning, även om det är ett hopplöst uppdrag. Jag gick med på att utsätta mig för det, för att jag tycker att jag har ett ansvar att göra det. Jag är forskare, finansierad av staten. Att förmedla forskningsrön och vara med och försöka sprida intresse för forskning är viktigt. Därför ställde jag upp. För kunskapens skull, för framtiden och för att försöka bidra till ett mer hållbart samhälle. Det är vad jag forskar om: Förutsättningarna för ett bättre samhälle.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Därför skrev jag om min upplevelse här på bloggen, för att reflektera, för att förklara och för att ge min bild. Jag är övertygad om att alla gjorde sitt bästa. Det var första gången högskolan arrangerade denna variant av ForskarFredag, med korta presentationer, jury och en publik som röstar fram en vinnare. Tanken är god, men det kan bli bättre och mer vetenskapligt. Jag anklagar ingen för något, analyserar bara, och lyfter frågan till en högre nivå. För kunskapens skull, för det måste väl ändå ytterst vara den vi alla värnar? Annars är jag helt felunderrättad. Frågan jag ställer mig i efterspelet av arrangemanget och med stöd i min personliga erfarenhet är, gynnar det forskningen? Några svar har jag inte, men jag tycker frågan är viktigt och bör diskuteras på ett principiellt plan.

Vetenskapen ska granskas och tål den inte det är det inte vetenskap. Tyvärr är dock vetenskapen inte längre vad den varit. Vetenskap idag handlar bara delvis och allt mindre om att FORSKA, om att analysera, undersöka och fördjupa kunskaper. Vetenskap idag är en verksamhet som allt mer liknar företagande med fokus på pengar. För att forskningen ska räknas som forskning måste kunskapen produceras inom ramen för ett projekt, och ju större projekt (läs, mängden pengar forskningsledaren lyckats dra in) desto viktigare. Resultaten som presenteras räknas dessutom bara om de publiceras i därför avsedda och strikt kontrollerade tidskrifter, där principen för meritering är ju fler som submittar papers, ju svårare det är att bli PUBLICERAD, desto bättre och mer prestigefullt är det. Allt har kokats ner till en enda aspekt, konkurrens. Helt okritiskt har den kollegiala granskningen av vetenskapens innehåll ersatts av konkurrens om formen. Lean production av kunskap, som krängs på en marknad. Det är så det känns när jag är nere och dyster. Som tur är jag inte alltid det! Allt sammantaget har jag trots allt världens bästa arbete och jag får ägna mig åt det jag tycker är viktigast och roligast, kunskapsutveckling och lärande. 

Jag erkänner villigt att jag varken lyckats erhålla forskningsmedel (det är jag dock inte ensam om, för anslagen är begränsade och bara runt 10 % av ansökningarna beviljas medel) eller knäckt koden för att bli publicerad i referee-granskade tidskrifter (delvis beror det på att det inte finns så många tidskrifter i mitt ämne, för det finns ingen sådan tradition. Kulturvetenskap är ett ämne som lämpar sig bättre att skriva böcker om. För mig är kunskapsmålet den viktigaste aspekten, innehållet, inte formen). Att det handlar koder som ska knäckas snarare än ny kunskap som ska utvecklas och presenteras för allmänheten, är min åsikt, och den bygger jag bland annat på en föreläsning jag var på för några år sedan. Jag lyssnade på en framgångsrik forskare som publicerat över 400 artiklar. Han talade om sig själv som en som knäckt koden, och hans föredrag handlade om hur man SKRIVER för att bli publicerad. Jag vill skriva för att förmedla kunskaper, att bli publicerad kan aldrig vara ett självändamål. Att söka forskningsmedel var inget för honom, sa han. Oddsen var för dåliga. Han jobbade som professor i Norge, där hans uppdrag, som jag förstod det, var att skriva artiklar. Innehållet var inte det viktiga, det var att han blev publicerad och hjälpte lärosätet att klättra på rankinglistorna som blivit allt viktigare i konkurrensen om studenter.

Så här såg det inte ut när jag sökte mig till högskolan. Och omställningen har gått fruktansvärt fort. Sverige är ett litet land och förändringens vindar blåser inte bara från Rosenbad, även om förändringen fått större genomslag under Alliansen. Den förändrade synen på forskning och kunskap är en global rörelse. Att jag är kritisk till det som håller på att hända är ingen hemlighet, och det torde dessutom stå fullkomligt klart att jag aldrig anklagar någon enskild för det som händer, utom möjligen Jan Björklund, som i kraft av att ha varit högste ansvarige fått klä skott för en del av min frustration. I övrigt sitter alla i samma båt och har att hantera situationen och förutsättningarna på bästa sätt, efter bästa förmåga. Jag är övertygad om att alla gör så gott de kan och att alla vill gott och agerar med samhällets bästa för ögonen. Jag gör det, och tar för givet att andra gör det. Detta är en forskarblogg!

Vetenskapens uppdrag är inte att vara överens, utan om att granska, analysera och söka ny kunskap. Det är granskningen, transparensen och det kritiska förhållningssättet som är forskningens adelsmärke. Om det idealet överges, om forskare, forskargrupper, högskolor och ämnen ser mer till sitt rykte, placering på rankinglistorna och om konkurrensfördelarna bevakas mer än kunskapen, om pengarna och mängden publiceringar blir viktigare än innehållet, då är vi ute på ett sluttande plan. Det konkurreras redan idag om studenterna, som betraktas som pengapåsar. Det läggs massor med pengar på marknadsföring, som en konsekvens av att konkurrens ersatt andra (bättre, eller i alla fall mer vetenskapliga) sätt att främja kvalitet. Jag tycker det är olyckligt och vill lyfta den frågan, återigen för kunskapens skull.

Igår tittade jag, förmodligen sist av alla, på det sista avsnittet av TV-serien The Wire. En fantastisk serie! Samtidigt som det är en tragisk berättelse, för den visar vad pengar gör med människor och hur fokus på pengar och form (statistik och jämförbara nyckeltal) påverkar samhället. Det är nu ingen dokumentär, det är fiktion. Men ibland är fiktionen mer sann än dokumentären. För om knarkets, eller egentligen pengarna som knarket drar till sig, samhällspåverkan skulle granskas vetenskapligt och om alla avslöjanden skulle leda till strafförelägganden skulle aktörerna göra allt för att dölja så mycket som möjligt. Alla vet att det finns pengar i knark och att pengar gör något med den som har eller kan få. När det ligger pengar på bordet, om det går att tjäna pengar, då minskar benägenheten att granska och tänka kritiskt. Pengar har en väldokumenterad förmåga att ta över, nästla sig in och påverka. Därför är jag kritisk till ekonomiseringen av skola, högre utbildning och forskning. Jag vill se tydligare fokus på kunskapen.

Detta är saker jag tänker på i efterspelet av ForskarFredag. Hur ser akademin ut? Vad händer med kunskapen och det kritiska tänkandet när pengar blir en allt viktigare del av forskningen? Vad gör det med kvaliteten i utbildningen om vi tvingas locka och pocka för att få studenter att läsa? Jag tror inte, på goda grunder och med stöd i forskning, att det är bra att forskare konkurrerar om pengar. En sak som många inte vet om är att en miljon i forskningsanslag bara ger drygt hälften till forskarens arbete. Resten går till over-head kostnader, till driften av lärosätet. Att forskare anmodas söka pengar har alltså inte bara med sug efter kunskap att göra. Det finns annat i potten också. Precis som i The Wire är det många aktörer som vill vara med och dela på "förtjänsten". Pengar plockar fram det sämsta hos människor. Därför tycker jag att forskare ska ha en garanterad lön och friheten att söka KUNSKAP där kunskapen finns  och att spridandet av kunskap ska anpassas efter innehållet, inte tvärt om.

Som det känns nu kommer jag inte att ställa upp nästa år, om jag nu får frågan. Det kostar allt för mycket och den som gör det har allt att förlora och mycket lite att vinna. Jag gjorde det för att jag är lojal i första hand med kunskapen, i andra hand med samhället och i tredje hand med högskolan där jag arbetar. Jag gjorde det för att jag tycker det är viktigt och roligt. Men så här med facit i hand tvingas jag konstatera att det inte var värt det.