Dagens Nietzsche, om New Public Managment och Sanningen

Vissa frågor får man inte ställa. Och just därför måste frågorna ställas. För om frågorna som inte får ställas, inte ställs, kommer mänskligheten att gå miste om, eller snarare förvägra sig själv, kunskaper och insikter som skulle kunna vara värdefulla. Sanningen är en sådan fråga, en sådan sak, som inte får ifrågasättas. Därför kan jag som kulturvetare inte värja mig. Om det, som Nietzsche, Foucault och andra hävdar, finns en djupt känd vilja till sann kunskap, ett begär efter definitiva svar hos människan och i kulturen, blir den frågan oundvikligen central för mig. Den frågan, frågan om varifrån detta begär kommer och vilka konsekvenser begäret kan tänkas få för människan, samhället, klimatet (bara fantasin sätter gräns för uppräkningen), måste helt enkelt ställas. För jag har också ett begär efter kunskap, insikt och förståelse. Jag vill veta, varifrån kommer begäret? Vilka konsekvenser får begäret? Och varför får inte sanningen ifrågasättas, varför uppfattas den frågan farlig, varför får den inte ställas?

Det är Nietzsche som får mig att undra, som visar vägen. Jag började idag på nästa bok i Symposions serie, Nietzsches samlade verk 7. Bortom gott och ont. Förspel till en framtidens filosofi. Redan den första ... vad man nu ska kalla det, aforismen, stycket? För det är inget kapitel, därtill är texten allt för kort. Redan i den första tanken utmanas Sanningen, som om det inte fanns någon tid att förlora. Modigt, uppfriskande, och fortfarande i dessa tider av New Public Management, brännande aktuellt. Sanningen måste ifrågasättas, liksom allt annat, om vi verkligen menar allvar med att det är kunskap vi vill ha. För hur kan vi ta sanningen för given, om den inte får vändas och vridas på, om vi betraktar kritiskt tänkande med misstänksamhet? Jag har aldrig förstått det, att allt kan och får ifrågasättas, utom Sanningen. Hur vet vi ens att den finns? Varifrån kommer och på vad vilar den övertygelsen? Det vill jag undersöka, för jag hävdar bestämt att vi får bättre kunskaper om vi vet och förstår detta bättre, är sanningens genealogi och konsekvenserna av det vi håller för sant.

Frågan uppfattas dock fortfarande hotfull och den som framhärdar i den riskerar idag sin karriär, eller i alla fall att bli avfärdad och förlöjligad. Det går emellertid i vågor, för Sanningen har kunnat ifrågasättas. På 1990-talet vad det okej, i alla fall inom humaniora och sociologi, som då var stora ämnen som lockade horder av studenter. Fast det gick för långt ibland, eller det fanns snarare allt för många som gick vilse i sitt ifrågasättande. Paradoxalt nog var det bland sanningskritikerna, de förhatliga postmodernisterna, som Sanningen hade sina största försvarare. För när man med emfas hävdar att det inte finns NÅGON sanning så har man ju faktiskt genom sitt agerande bevisat motsatsen. En sanning finns, nämligen sanningen om att det inte finns någon sanning. Därför har Nietzsche en viktigt poäng när han talar om vilja till sanning. Det är ett djupt känt mänskligt begär, efter något? Vad? Ja, det är frågan som intresserar mig. Vad är det vi vill efterfrågar, egentligen, när vi ropar på kunskap? Vad menar vi att en kunskapsskola och en kunskapsnation ska förmedla och hur ser grunden ut som dessa storheter vilar på?

Så som akademin kommit att utvecklas efter 1990-talets turbulens, har frågan om Sanningen återigen blivit aktuell. Turbulensen bottnade i att min generation, dels som en konsekvens av generösa studiemedel, dels på grund av att det var en stor generation (40-talisternas barn), strömmade till högskolan, vilken under några år växte enormt. Universitetet gav då en hel massa fristående kurser i alla upptänkliga ämnen, som hugade studenter kunde välja och vraka bland. Var och en kunde fritt bygga sin utbildning, utifrån sina intressen. Snacka om valfrihet. Ett universitet, fyllt av mångfald. En skola, oändliga möjligheter och vägar fram för individen. Då valde man väg och kurser och man sökte sig fram efter eget huvud. Idag handlar valfrihet om att välja skola, och väl där läser alla samma, strikt kontrollerade och standardiserade, kurser. Idag har vi en skenbar valfrihet, som införts för att få dagens ungdomar och framtidens skattebetalare att svälja det faktum att det inte existerar någon frihet. Det är i alla fall vad jag kommer fram till när jag jämför det universitet jag var student i med det universitet jag idag undervisar i. Skillnaden är enorm, och den har med synen på Sanning att göra.

Jag inser allt mer vilken tur jag hade som kom till högskolan under den korta, men fantastiskt spännande tid, som jag gjorde. Idag finns i princip inga fristående kurser och studiemedlet medger nästan ingen frihet alls. Under de sista åren av 1900-talet fanns det dock verklig kunskapsfrihet på universitet. Idag kringskärs den friheten allt mer, av ekonomiska skäl och för att vi (medvetet) har låtit tänkare som Nietzsche falla i glömska. Visst har det också med några av Nietzsches uttolkares agerande att göra, också, men att skylla på dem är ett svepskäl. Det vore att skjuta på budbäraren snarare än att bemöta budskapet. En bra början på arbetet med att förstå vad som händer och hur vi ser på kunskap är fortfarande, efter snart 150 år, att läsa Nietzsche, inte för att han har Sanningen, utan för att han vägar ifrågasätta den och makten som ligger bakom försvaret och som har allt att vinna på att frågorna inte ställs. 

1

Viljan till sanning, som alltjämt kommer att förföra oss till vissa vågspel, denna berömda sannfärdighet om vilken alla filosofer hittills talat så vördnadsfullt: vad för slags frågor har inte denna vilja till sanning ställt oss inför! Vilka underliga skrämmande tvivelaktiga frågor! Det är redan en lång historia, -- och ändå tycks den knappt ens ha börjat? Inte underligt om vi till sist blir misstrogna, tappar tålamodet, otåligt skruvar på oss? Skulle vi nu från denna sfinx för egen del lära oss att ställa frågor? Vem är det egentligen här som ställer oss frågor? Vad inom oss är det egentligen som "eftersträvar sanningen"? -- Vi blev faktiskt länge stående inför frågan om denna viljas ursprung, -- till dess vi slutligen stannade upp helt och hållet inför en ännu mer grundläggande fråga. Vi frågade oss vilket värde denna vilja har. Om det nu är så att vi vill ha sanning: varför inte hellre osanning? ovisshet? till och med ovetenhet? -- problemet om sanningens värde trädde inför oss,-- eller var det vi som trädde inför problemet? Vem av oss är här Oidipus? Vem är sfinx? Det tycks som en rad frågor och frågetecken stämt möte här. -- Och skulle man kunna tro att det slutligen kommer att förefalla oss som om problemet hittills inte blivit formulerat, -- som vore vi de första som såg det, blickade det i vitögat, vågade oss på det? Ty däri ligger ett vågspel; och kanske finns det inget större.

Taket och väggarna tränger sig på som en konsekvens av systemets, av New Public Managment och dess begär efter kontroll, krav. Den som vågar ifrågasätta Sanningen kan förr eller senare komma att ifrågasätta systemet och detta måste stoppas till varje pris. Att resultaten i den svenska skolan sjunker i relation till hur det ser ut i andra länder skylls på allt annat än rådande kunskapssyn. Vad är det uttryck för om inte ett kombinerat begär efter Sanning och Makt?