tisdag 12 augusti 2014

En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 9

Det var när jag fick, eller tog min andra chans som det lossnade, efter att jag arbetat några år. Då insåg jag vad jag ville med mitt liv och då kunde jag mobilisera kraften och energin som krävdes för att resultaten skulle komma. Grundskolan var en kamp, på många sätt och på många plan. Idag, men det hade jag ingen aning om där och då, vet jag att jag har dyslektiska problem. Inte så allvarliga problem att det hindrar mig från att skriva, men tillräckligt svåra för att dra ner på läshastigheten och förmågan att stava och skriva väl är en ständig kamp. Lägg därtill en trolig ADHD-diagnos, ett påtvingat utanförskap och en illa rustad lärarkår som varken förstod eller hade verktyg för att förstå, och det blir inte så svårt att förstå varför jag hade problem i skolan. Missförstå mig nu bara inte. Jag klagar inte på någon eller lägger skulden någonstans. Det var som det var. Det viktiga för mig är att det blev bra och att det fanns en andra chans, i form av KomVux, för mig att ta när jag var redo och hade landat i mig själv.

Innan jag kunde klara skolan var jag tvungen att lära känna mig själv. Det tog några år och sedan behövde jag upparbeta självförtroende nog att våga språnget, för att göra det jag inte fixade första gången. Och det gick bra. Så pass bra att jag fortfarande är kvar i skolans värld. Och jag är så pass tacksam att jag vigt mitt liv åt att försvara kunskapen och lärande, åt att bidra med det jag kan arbetet med att bygga en bättre skola. Skol- och utbildningsfrågor är viktiga för míg, av många olika skäl. Jag vill för det första göra vad jag kan för att ingen ska behöva gå igenom det jag tvingades igenom och för det andra vill jag värna den chans jag fick, utifallatt någon trots allt misslyckas i grundskolan. Det är viktigt, inte minst för samhällets hållbarhet att det finns fler än en chans. För kunskap är en bräcklig kvalitet, inget man kan tvinga fram!

Som ett led i arbetet med att komma igång med höstens arbete delar jag med denna serie bloggposter med mig av mina erfarenheter, till dem som behöver inspiration för att uppbåda energi att ta sig i kragen. Detta är också mitt sätt att visa att bildning är långt mer komplext än vad många utbildnings- och skolpolitiker verkar tro. Att skapa en skola i världsklass är ett långt mer komplext projekt än att bygga bilar, till exempel. Lean Production av kunskap leder inte till bättre vetande. New Public Managment håller tvärt om på att försöra den grund som samhället och en hållbar framtid vilar på. Därför skriver jag, för att aldrig glömma och för att visa på hur krokig vägen fram till en forskarkarriär faktiskt oftast är, i praktiken. Jag är inte ensam, men detta är min historia.

Även om minnena från komvux ganska mycket är en enda gröt av intryck och känslor är det vissa händelser och människor jag minns tydligt. En av dessa var min samhällskunskaps- och historielärare. Det var verkligen en annorlunda figur. Han är den enda av lärarna som jag ibland tänker på, fortfarande. Inte för hans djupa kunskaper, livfulla lektioner eller för sina pedagogiska insikter. Tvärt om, för han saknade allt sådant. Inte många pedagogiska influenser hade passerat den mannens huvud under åren som gått. Han var en riktig anomali, eller en relikt från realskolans tid. Om det inte vore för hans rapporter från det senaste God morgon världen i P1, som han bandade och spelade upp valda delar från för oss varje vecka, kunde man lätt tro att han inte hade någon som helst kontakt med nutiden och omvärlden. Han satt verkligen hjälplöst fast i historien och sin högst personligt otidsenliga världssyn. Han var ingen superpedagog, men kunskaperna jag skaffade mig tillsammans med honom lever fortfarande kvar inom mig. Ansvaret för lärande, som idag allt mer läggs på läraren, är aldrig ens och aldrig lärarens, det är alltid elevens eller studentens. Allt annat, alla andra sätt att se på kunskap och lärande, är orimligt. Visst är lärare viktiga, men inte på det sättet eller av de skäl som dagens skolpolitik bygger på.

När jag läste historia för honom fick alla i turordning läsa högt ur boken för varandra. Läraren avbröt läsningen ibland för att ingående och omständligt förklara för oss vilka rader och ord vi skulle stryka under. Han tog också alla tillfällen i akt att visa hur mycket han kunde och regelbundet, fast mer eller mindre krystat, reciterade han sin husgud, den engelske historikern Palmer. Samma sak varje gång och samma munterhet som spred sig i klassrummet. Med ett fnissande, mysande ansiktsuttryck och en sanslöst torr humor återgav han vad Palmer hade sagt. En gång när vi kollektivt läste högt om Voltaire och encyklopedisterna i Frankrike var han bara tvungen att återge vad Palmer förtäljde om Voltaires tid vid det Preussiska hovet. Enligt Palmer, kunde läraren berätta, utspelade sig följande mycket lustiga episod vid hovet. Närvarande var Katarina från Ryssland, Fredrik den andre av Pommern, och Voltaire. Sällskapet roade sig med att skriva lappar till varandra. Läraren fnissade, redan innan han börjat, åt poängen. Alla i klassrummet log åt läraren och han, den arme människan sporrades av detta och trodde säkert att munterheten var riktad mot Palmer och det som snart skulle avslöjas. När han själv inte kunde hålla sig för skratt höll vi på att explodera, men inte åt berättelsen, som jag mins än idag: ”Votaire fick en lapp, av Fredrik, där det stod följande”, sa han muntert, ”Voltaire är en gris”. Poängen som vi pedagogiskt fick förklarad för oss, var att Voltaire inte visste om han vågade återgälda smädelsen. Fredrik var ju trots allt en upplyst despot och kung av guds nåde. Men Voltair dristade sig, enligt läraren och Palmer, till att sända följande meddelande tillbaka: Fredrik den andre. ”Ha, ha, ha… Ja, Palmer han kan vara rolig ibland”, sa han med sin otidsenliga torrhet. Vi skrattade och han trodde verkligen att det var för att vi var nöjda med hans undervisning. Nöjda var vi visserligen, men mest glada åt att få känna en fläkt av en svunnen tid. Visst både kan och bör man kräva mer av lärare, men en skola där allt ansvar för kunskapen och lärandet läggs på läraren är ingen skola, det är något helt annat.

När betygen skulle delas ut i historia visade det sig att läraren gick rakt av på resultaten på de två prov vi haft. Han tog ingen som helst hänsyn till fördjupningar och aktivitet på lektionerna. Och proven var av typen ett, kryss, två. Oerhört frustrerande. Jag fick en fyra. Men det kunde jag ha överseende med, speciellt när jag nästa termin insåg att jag skulle ha samma lärare i samhällskunskap etapp tre. Då visste jag vad som väntade mig och hur jag skulle prioritera läsningen och då fick jag en femma med bara hälften nedlagd energi. Dessutom kunde jag läsa mer skönlitteratur och därmed lära mig långt mer än kusplanen stipulerade. Lägsta godtagbara standard för mig sattes från och med då så högt som möjligt. Jag ville lära så mycket det bara gick och inte bara det som stod i böckerna. Jag ville lära för livet och eftersom jag bara jobbade en dag i veckan och på helgen fyllde jag resten av tiden med läxor, läsning och ett nyfiket sökande efter mer och bättre kunskap och förståelse för världen.

Just den våren då jag läste samhällskunskap på KomVux utbröt kriget i Kuwait. Det var rena julafton för den gamle realskoleläraren. Vi började veckans timme med en exalterad rapport om den senaste utvecklingen i kriget. Det hade inget med kursen att göra, ”men det är nutidshistoria som rullas upp inför våra ögon” sa läraren. Av honom fick vi också veta att muslimer kan man inte lita på. Han hade läst koranen, sa han, och där stod det ”svart på vitt” att det inte var ett brott att döda kristna. Om han inte var så apart skulle han kanske kunnat vara farlig, men det gick liksom inte att ta något han sa på allvar. Även det är ju en aspekt av lärarens ansvar. Hur bygger vi en skola som GARANTERAT alltid ger rätt kunskaper? Det går inte och därför är det bättre och mer hållbart att sprida ansvaret för lärandet och kunskaperna brett. Skolan är en del av samhället och samhället är en del av skolan. Därför får vi den skola i förtjänar, inte den skola vi önskar oss eller vinner val på. Det finns inga genvägar till världens bästa skola, bara hårt och kollektiv arbete.

Inga kommentarer: