En nordisk resa

Göteborg, Centralstationen. Klockan är 06.55. Sitter på min vanliga plats på Oslotåget, även denna dag på väg till jobbet. Fast nu kliver jag inte av i Trollhättan. Idag sitter jag kvar och tänker medan landskapet susar förbi utanför. Tänker tillbaka på resan till Danmark som avslutades sent kvällen innan, på turismutveckling och på Norden som kulturell "enhet". Trött och fylld av intryck att smälta.  Öxnered, sedan Dals Ed. Vilsamt att sitta på tåg. Nästa Halden. Efter drygt två timmar är jag i Norge. Just på andra sidan gränsen, men ändå. Två dagar, tre länder. Tre olika sätt att vara nordisk. Inte tre kulturer, för kultur känner inga fasta, absoluta, gränser. Kultur är delade tankar, erfarenheter och gemensam historia och framtid. Sverige, Danmark och Norge delar historia och folken har länge levt sida vid sida, ibland som fiender oftast som vänner, i alla fall på senare tid. Kultur har med platser och materialitet att göra lika mycket som med tankar och erfarenhet, men platsen är bara en del av den komplexa helhet som kultur skapas av och förändras i samverkan med. Kliver av tåget. Tittar upp åt höger, upp mot klippan och fästningen Fredrikssten, som tronar där uppe, högt ovanför Halden. Denna plats är en plats som är inskriven i historien. Här tog den svenska stormaktstiden slut när Karl den XII sköts till döds under sitt andra intagningsförsök. Klassisk nordisk mark alltså. Och här ska representanter från Högskolan Väst möta representanter för Högskolan iÖstfold, inom ramen för EU-projektet gränsnära handel. Här ska utbytas erfarenheter och byggas något för framtiden.

Har två timmar på mig. Högskolan ligger utanför staden, men inte längre än att man kan gå. Det är min plan. Först en kopp kaffe, för att hinna landa, känna på atmosfären och förbereda mig. Hittar ett café. Det är öppet. Gammaldags inredning. Gediget och mysigt. Fina saker bakom glasdisken. Det uppskattar en gammal bagare. Reflekterar över att det ser ut ungefär som i Sverige, inne på konditoriet och ifråga om utbudet av varor. Konstaterar därmed också att skillnaden mellan Sverige/Norge och Danmark är stor. Ifråga om bageri- och konditoriutbudet är Danmark i särklass. Där håller man fast vid traditionerna, försvarar hantverket och erbjuder alltid ett stort och varierat utbud. Danskarna sätter en ära i gott bagarhantverk, vilket är ett resultat av ett slags kulturell överenskommelse mellan bagaren (liksom för övrigt även mellan slaktaren och osthandlaren, som också finns i Danmark, men inte alls på samma sätt i Norge/Sverige) och dennes kunder. Utan kunder som ställer krav finns ingen möjlighet att hålla på tradition och kvalitet. Det är en viktig kulturvetenskaplig insikt. Kvalitet är liksom kultur något som uppstår i en en relation och vi får vad vi är beträdda att betala för. Fast detta blev en utvikning. Tillbaka till konditoriet. Här upptäcker jag snart att personalen sticker ut. Ägaren som talar till mig och som förklarar vägen till Högskolan utmärker sig inte på något annat sätt än att han är omhändertagande och hjälpsam, men resten av personalen är ovanlig, det märker jag efter en stund. Inser att här får alla plats, när en kille med Downs syndrom kommer och ställer ett ljus på mitt bord och vill tala om boken jag läser, och som står kvar tills ägaren vänligt talar om för honom att han ska låta mig vara ifred. Blir glad av detta, av att ägaren låter alla få plats. Vackert. Det är avgörande om man vill bygga ett hållbart samhälle. Första intrycket av Halden är gott!

Det börjar bli dags att dra sig mot högskolan. Tackar för mig och vandrar iväg i det som jag uppfattar som rätt riktning. Ut ur staden, i förvissning om att jag närmar mig. För säkerhets skull stannar jag dock till vid ett par kommunalarbetare, som byter torkarblad på sin pick up, och frågar om vägen. Först säger de att det är kämpelångt att gå, sedan att högskolan ligger helt på andra sidan stan. Därefter säger de, hoppa in, vi kör dig. Det blir dagens goda gärning. Jag ville gå, men inser efter ett tag att jag är dem evigt tacksam. Förstår inte ett ord av vad de säger under resan upp till högskolan, för deras dialekt är svår och de talar snabbt, men jag skrattar med och tackar hjärtligt när vi är framme. Det goda intrycket av Halden förstärks. Här finns en värme och jag känner mig välkomnad av staden. Det lovar gott.

Konstaterar att högskolan ser ut lite som en bunker, men lokalerna verkar genomtänkta och väl anpassade för verksamheten. Och arkitekturens genomgående tema är rå betong som kontrasterar snyggt mot satsningen på konst och utsmyckning, som är ansenlig. En annan sak jag lägger märke till, i matsalen, är att man i Norge verkar ha avskaffat kontanter i mycket högre grad än i Sverige. Och ifråga om ekonomiska transaktioner ligger Danmark långt efter. Där är kontanter kung, på ett helt annat sätt än i Sverige och Norge. Varje gång när vi varit i Danmark med turistprojektet har det strulat med betalningarna. En detalj i sammanhanget, men ändå en tydlig skillnad. Tre länder, nästan samma språk. Ändå väldigt olika traditioner, ifråga om detaljer och på marginalen. Skillnader som en tränad och uppmärksam kulturvetare uppfångar, men som kan vara svår att sätta fingret på för den som inte vet vad man ska leta efter. Säger detta för att betona teorins betydelse för seendet och kunskapsutvecklingen, vilket är en aspekt av akademin (eller rådande akademisk kultur) som alarmerande snabbt håller på att utarmas. Och det blir därigenom också en illustration av kulturvetenskapens svårighet att få gehör för kunskapens värde. En kulturanalys ser enkel ut när den är färdig att presenteras, men det gör balett också. Och ingen skulle ge sig på att dansa balett utan övning. Uttala sig om kultur kan och gör dock alla, även den som saknar känsla för vad som verkligen betyder något, vilket är vad teorierna hjälper oss med. Kulturteorier är verktyg, inga hypoteser som ska prövas. Tyvärr är det därför ofta otacksamt att vara kulturvetare ... Men det var inte det som denna ”analys” skulle handla om.

Dags för samling. Resten av kollegorna från HV har anlänt och kollegorna från Norge droppar in. Det hälsas och minglas. Vi känner lite på varandra. Vår gamla avdelningsledare, som nu arbetar på HiÖ är en förenande länk mellan grupperna, med en fot i båda arbetsplatskulturerna. Akademin är en kultur och norsk akademisk kultur kan vara mer lik svensk akademis kultur, än Norrmän och Svenskar i gemen. Lägg därtill olika ämnen och dess kultur så torde det vara enkelt att förstå att kultur är komplext och många gånger motsägelsefullt. Kultur är kontextuell, den är inget man har, den görs i samverkan. Samtidigt är kultur alltid och överallt föränderlig och stadd i tillblivelse. Kultur är inget i sig, den finns och verkar i mellanrummen, mellan inte bara människor utan i hela det sammanhang där livet utspelar sig. Att konstatera detta är ett vågspel, för den som säger sådana saker med gott stöd i empiri och teori riskerar alltid att anklagas för att vara flummig. Men om det är så kulturen ser ut och fungerar, hur skulle man med bibehållen akademisk självkänsla kunna hävda något annat? Men, som sagt, det var inte detta det skulle handla om här.

Vi sätter oss till bords. Dags att äta lunch, vilket är en konstart som danskar behärskar till fulländning, även om de kallar det vi benämner lunch i Sverige för frukost (det vi kallar frukost heter morgenmad). I Danmark får man alltid god mat, det är i alla fall min erfarenhet. I Norge? Inte alltid. Det vi fick på Högskolan i Östfold var det inget fel på alls, det var gott. Men känslan var ändå att Norrmännen inte riktigt vet vad lunch är. Omtalad är deras smörgåspaket. Det vi fick var en kompromiss. Också en skillnad mellan de nordiska länderna. En intressant skillnad med tanke på de tre ländernas jordbruksmässiga likheter och gemensamma förflutna.

Efter maten är det dags för möte. Nu ska vi jämka oss och våra kulturer samman. Först lite information, om respektive högskola, från respektive avdelningsledare. Båda högskolorna uppvisar stora likheter. En skillnad är att man i Norge är mycket trogna Bolognaöverenskommelsen, vilket man i Sverige inte riktigt är. Norge följer och Sverige gör motstånd mot överheten. En iakttagelse som stärks under dagarna i Norge är att norrmännen, trots mycket bättre ekonomiska förutsättningar och trots massor av framgångar på andra områden, fortfarande visar en respekt mot det svenska. Man tittar på svenskt TV och har inga problem med svenskan. Vår gamla avdelningsledare har fått uppmaningen att inte försöka tala norska, för de förstår henne bättre om hon talar svenska. Svenskarna sticker ut i den nordiska kontexten genom att vara sämst på nordiska språk. Svenskar har oftast inte lika stora problem med norskan som man har med danskan, men det flyter ändå inte helt smärtfritt. Här finns en del att fundera över for oss svenskar. Om det nordiska samarbetet ska fungera har vi en del att jobba med. 

En likhet vad gäller det akademiska är att studenterna verkar brottas med samma förkunskapsproblem som i Sverige. Det är trist, men visar samtidigt hur viktig frågan är. Kunskapen känner inga gränser och den måste försvaras mot alla krafter som hotar den. Lägger märke till en annan sak som jag tänkt på tidigare i Norge och det är att pedagogiken har en annan ställning och att den i Norge dessutom ligger mycket närmare (den stolta norska) filosofiska traditionen. I Sverige har pedagogiken legat närmare psykologin. Den skillnaden är mycket intressant och värd att lägga märke till. Norrmännens syn på pedagogik gör att det finns helt andra meriteringsvägar i Norge, dels för forskare, dels för pedagoger, som i Norge inte bara undervisar, utan även meriterar sig och följer forskningen. Pedagogiken i Norge fokuserar mer på kunskapen än på lärandet. Deras syn på pedagogik är därmed mer balanserad, vilket jag gillar. För det räcker inte att lära sig lära, det krävs också kunskaper för att förstå det man lär sig. Detta gör att forskare och pedagoger i Norge drar åt samma håll och att blir lättare att samverka över ämnesgränser. Det gynnar vetandet och kunskapsutvecklingen. Här finns mycket för svenskarna att lära. Mitt intryck är att svenska pedagoger i hög grad är sig själva nog. I Sverige anser sig pedagoger kunna jobba med allt, men alla kan inte inte jobba med pedagogik. 

Sverige har mycket att lära, men det är glädjande är att kunna konstatera att det finns saker som svenskarna kan lära norrmännen också. Förutsättningarna för gränsöverskridande samverkan är goda och det ska bli spännande att se vart utbytet tar vägen efter att mötet avslutas. Ett gemensamt Masterprogram som ges på engelska diskuterades, med inriktning International Business administration. Och känslan av att det finns en ömsesidig vilja till utbyte även på andra sätt och kring andra saker är tydlig.

Avslutar med några ögonblicksbilder och tankar. Vi äter middag på kvällen alldeles i anslutning till den plats där Karl den XII dödades, på platsen där Sveriges stormaktsdrömmar krossades. Och där hålls även nästa dags möte, som andas optimism och framtidstro. En väl vald plats att börja bygga något på, i samförstånd och för gemenskap.

Raden längst bak, på morgonen dag två. På ena sidan mittgången sitter det tre norrmän, sida vid sida. På den andra sidan sitter tre svenskar, med en ledig stol mellan sig. Kanske är det en tillfällighet, men bilden är talande. Något säger den nog, men att uttala sig om exakt vad är vanskligt och det bör man undvika. För så är det också med kultur, den är föränderlig, komplex och svår att fånga. Om dess detaljer och vad de betyder går aldrig att uttala sig säkert. Det jag har gjort här är ett försök, ett snabbt och skissartat försök att reflektera över skillnader och likheter rörande Nordisk kultur. Ta tankarna för vad de är. Tänk vidare med hjälp av dem. Det är bara så man kan lära känna kultur, genom att leva den och genom att reflektera över den. Kulturanalys kan man bli bra på, men på kultur blir ingen expert.

Dagen avslutas med fotografering. Högt uppe över Halden, vid fästningen. Sedan, efter en lunch delvis bestående av rester från dagen innan (vi serverades i alla fall samma lax både till lunch och på kvällen innan), skiljs vi. I bästa samförstånd och med förhoppningar för framtiden.

Jag vandrar ner för berget. Tar en promenad i staden. Sedan är det dags att ändra tåget och drygt två timmar senare är jag hemma igen. Trött och fylld med intryck. Inspirerad och vid gott mod.