Denna serie bloggposter utgår från reflektioner, inifrån en kropp och en hjärna som tror sig kunna bli diagnostiserad med adhd. Här finns tankar från en som inte själv behöver en diagnos, som inte bryr sig om etiketter och som istället vill se och verkar för ett samhälle där fler varianter av Homo Sapiens kan få plats och leva sitt liv samt bidra med sina förmågor, till allas glädje. Jag vill att normen ska breddas, istället för att på olika sätt tvinga alla in mot mitten av ett kulturellt skapat medelvärde utan grund i naturen. Människan är en evolutionär produkt med massor av egenskaper som finns fördelade längs ett kontinuum. Mänskligheten behöver alla dessa egenskaper för att garantera sin egen långsiktiga överlevnad. Det är vad Neurodiversitet handlar om. Adhd är ingen sjukdom, det är en variant av Homo Sapiens, en uppsättning egenskaper. Jag skriver om mina tankar, mina upplevelser för att visa på hur jag upplever mig själv och mitt liv, mitt bland alla andra.
Denna post handlar om matens roll, om kostens påverkan. Utgångspunkten eller uppslaget till tankarna fick jag här i helgen, efter en vecka på resa med mycket mat och lite fysisk aktivitet. Känslan som växte på mig under veckan, av instängdhet. Längtan ut, till friheten som bor i tankar som får flyga som de vill, den blev värre och värre. Det är en vanlig känsla, en känsla jag vant mig vid. Det är min vardag. Jag brukar kunna hantera känslan och det gjorde jag hyfsat även denna gång. Men upplevelsen av trötthet och känslan av instängdhet, som uppstår när jag tvingas inordna mig i en på förhand uppgjord struktur och som växer i tider där det inte finns möjlighet att vara ensam, i avskildhet, var värre än vanligt. Tröttheten större och känslan av instängdhet mer klaustrofobisk. Även när jag vaknade hemma, fortfarande efter att jag läst tidningen, druckit kaffe och bloggat, fanns känslan kvar. Men så hände något.
Jag tog en promenad, en långpromenad. Gick till min syster och svågers tomt och där hjälpte jag dem att röja upp och elda grenar och skräp. Jag nobbade på och rörde mig konstant. Åt inte mycket. Och det var där, efter några timmar, som känslan av befrielse kom över mig. I takt med att kroppens kaloridepåer tömdes kom lugnet och ron tillbaka, kom tankarnas relativt hanterbara flöde tillbaka. Hittade jag mig själv, den jag som jag lärt mig leva med och som jag idag uppskattar. Och känslan sitter i fortfarande. Därför städar jag hemma idag. Röjer upp och håller mig i rörelse. Äter lite och reflekterar över vad som händer i kroppen och med tanken. Upptäcker livet, skulle man kunna säga. Vill dela med mig. Vill tänka högt för att bjuda in andra att dela sina erfarenheter.
Finns det ett samband tänker jag. Letar på nätet. Hittar inget självklart. Buden är många, men det finns berättelser som liknar mina erfarenheter. Därför skriver jag. Inte för att undervisa eller slå fast, utan för att dela och för att reflektera. Kosten och mitt sätt att hantera matintaget är lika annorlunda i förhållande till andra som mycket annat av det som är jag. Fast mitt sätt att äta har jag aldrig satt i samband med adhd, även om jag hört talas om att det finns ett samband, att kalorifattig kost kan vara till hjälp. Nu kanske jag kan tänka om. Här finns kanske något att lära sig mer om, genom trial-and-error. Värt att prova är det i vilket fall.
En vanlig dag för mig ser ut som följer. En vardag som fungerar och som gör att jag mår bra. Fram till lunch dricker jag bara kaffe. Innan någon gång mellan nio och tolv äter jag på sin höjd en frukt. Har jag bara att göra kan jag utan problem vänta. Visst känner jag av hunger, men det är ingen oangenäm känsla och avsaknaden av mat påverkar varken den fysiska eller den intellektuella kapaciteten. Jag fungerar utan problem, även om jag hoppar över lunchen. Har aldrig känt av något blodtrycksfall. Och jag blir dessutom, även om det inte har med maten att göra, lika förvånad varje gång som någon säger att vi måste öppna ett fönster, för syret håller på att ta slut. Två iakttagelser som nu kan lägga till listan av iakttagelser över saker som kan föras samman till argumenten som gör att jag allt mer tror att diagnosen adhd ringar in den som är jag.
Självklart måste jag äta, men inte mer än kroppen behöver. För så fort jag bär på ett överskott av kolhydrater mår jag dåligt, känner jag oro och växer känslan av instängdhet. En vanlig dag äter jag som sagt en lättare lunch, ofta i samband med en promenad. Sedan dricker jag kaffe på eftermiddagen när tröttheten kryper på. Och på kvällen äter jag middag. Följer jag det mönstret mår jag bra. Äter jag mer, som under veckan här, mår jag dåligt.
Problemet är att jag också har svårt att sluta äta. Jag gillar mat och vill äta gott. Det är ett problem, men nu när jag ser sambandet och kan dra mig till minnes många händelser och tillfällen i livet där jag ätit för mycket och det fått mig att må dåligt kan jag hitta motivation att oftare hålla nere kaloriintaget. Jag mår både fysiskt, psykiskt och intellektuellt bättre av att leva så.
Drar mig till minnes första gången jag åt en sockerbit. Hur illa jag mådde efteråt och hur besviken jag blev. Godis äter jag ibland, men det är alltid med en känsla av äckel för det går bara en liten stund så kommer obehagskänslan över mig. Vet så klart inte om detta har med ovanstående iakttagelse att göra, men det känns inte omöjligt i alla fall.
Oavsett om mängden kalorier påverkar adhd-kroppen/hjärnan eller inte så tänker jag att det i alla fall aldrig kan vara dåligt att äta mindre, så länge man äter så mycket som kroppen behöver. Kanske kan iakttagelsen förklara hur och varför några hamnar i tillstånd av anorexia? Kanske har det inte bara med rådande kroppsideal att göra, det kanske finns andra belöningar, andra processer i hjärnan? Jag vet inte, men det vore värt att undersöka, om man nu inte redan gjort det.
Överhuvudtaget borde sökandet efter kunskap vara mer fritt och skolans uppgift borde vara att locka till lärande och borde främja nyfikenhet och lust att ta till sig och hantera ny kunskap. Mångfald och förståelse, tid och marginaler, mer av dessa varor är vad Sverige behöver, inte mer mediciner, mindre resurser till skola, vård och omsorg eller målstyrning. Neurodiversitet är inte bara en vacker tanke, den har dessutom hjälpt mig att finna mig själv och har inspirerat mig till nya tankar, ny kunskap och allt sammantaget lett till att mitt liv blivit bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar