tisdag 1 april 2014

Pisa-fiasko! Vem ska vi skylla på?

Det kommer rapporter idag om nya resultat rörande den svenska skolan. Tragisk läsning, för av reaktionerna att döma finns ingen ljusning i sikte. Mer av samma, från alla håll och anklagelser som haglar. Svensk skola skåpas ut och männen med makt skyller å ena sidan på varandra och å andra sidan på lärarna, eller på eleverna. Och så undrar vi varför det blivit som det blivit. Vem vill bli lärare under sådana premisser? Vem, förutom eleverna som tvingas till det, försätter sig frivilligt i en situation eller axlar det tunga ansvaret, när man omtalas i följande ordalag av dem som har det yttersta ansvaret:
- Det har funnits en föreställning i Sverige att vi inte är så bra på faktakunskaper och baskunskaper, men vi kompenserar det med en hög förmåga till kreativitet och problemlösning. Flumskolans försvarare har ofta argumenterat på det sättet, att vi är bra på andra saker, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP).

- Nu visar det sig svart på vitt att det är vi inte. Kunskaper och problemlösning hänger ihop.

Björklund uppger också att ”många sagt” att de asiatiska länderna kan rabbla fakta men de klarar inte att lösa problem.

- Men ursäkta, den här dagens studier visar ju motsatsen. Det hänger samman.
Tar mig för pannan. Är det verkligen landets högste ansvarige för utbildning som uttalar sig på detta sätt, om dem har som uppgift att skapa de bästa förutsättningar för? Är det ett aprilskämt? Vem skyller han på och vad är problemet? Det framgår inte, men han tvår uppenbart sina händer. Resultatet är inte Björklunds fel, det är sossarnas, flumskolans förespråkare, eleverna, föräldrarna, alla andras fel än den högste ansvarige. Att det finns problem är uppenbart, kanske till och med stora problem, det visar resultaten av jämförelsen.
Sverige får 491 poäng, jämfört med OECD-snittet som är 500 poäng. Sverige är bland annat sämst av de nordiska länder som deltog.

För svensk del hamnar nästan en fjärdedel, 23,5 procent, i den kategori som benämns ”lågpresterande”, det vill säga under nivå 2 i studien.
Men om detta stämmer och det finns ingen anledning att betvivla det, då är det samhällets fel. Inte lärarnas, inte elevernas, inte föräldrarnas, inte politikernas. Det är allas fel. Vi ansvarar gemensamt för den uppkomna situationen. Och här liksom ifråga om klimatet är det meningslöst eller till och med kontraproduktivt att skylla på någon, att söka roten till det onda. Om den som har ansvar tvår sina händer och skyller på andra, eller inför åtgärder som går på tvärs mot forskning, då är det i högsta grad en del av problemet. Landets utbildningsminister borde skämmas och be om ursäkt offentligt, istället för att skylla ifrån sig på lärarna som redan befinner sig i en pressad situation och som dignar under arbetsuppgifter som tar fokus från kunskapen och lärandet.

Frågan vi borde diskutera är vad är det som gör att eleverna agerar och reagerar som de gör när de ställs inför uppgifter som elever i andra länder uppenbarligen klarar bättre? Att vi lägger tid och energi på att utröna vem som är syndabock eller var problemet finns visar att vi inte har förstått allvaret och att vi fortfarande är långt ifrån en lösning.
Provet skiljer på statiska och interaktiva uppgifter. I de statiska uppgifterna får eleven all information som behövs, medan interaktiva uppgifter kräver att eleven själv bearbetar informationen.

”Svenska elever klarar de statiska uppgifterna bättre men har svårare för de uppgifter som kräver att man kontrollerar och reflekterar”, skriver Skolverket och beskriver resultatet som ”oroande”.

Per-Olof Bentley, professor i matematikdidaktik vid Göteborgs universitet, är inte förvånad. Han säger att om man ger svenska elever en rutinuppgift som de gjort tidigare så presterar de lika bra som de andra. Om de däremot får en uppgift som de inte sett förut och där de ska tillämpa kunskaperna i ett nytt sammanhang, då ”rasar det”.

- Och det är ju den situationen de stöter på i näringslivet, där är det inga tillrättalagda rutinuppgifter.
Jag känner igen detta från min egen lärarvardag. Studenterna oroar sig för att göra fel och vill veta hur de ska göra i detalj och när jag säger att ni ska tänka självständigt låser det sig ofta. Hemtentamensuppgifter besvaras med referat av bokens innehåll och det finns en utbredd föreställning om att man inte får ha egna åsikter i texterna. Det finns en utbredd rädsla för att stå upp för sina kunskaper eller att driva egna, självständiga, kritiska resonemang. Och det finns en ovana vid att granska egna och andras texter. Jag oroas också över detta och gör vad jag kan för att främja självständighet och uppmuntra till nyfikenhet. Systemet jag verkar i ger mig dock inget eller mycket litet stöd för dessa uppgifter. Systemet som Utbildningsministern skapat och som han försvarar med näbbar och klor lägger vikt vid andra saker och aspekter än studenternas förmåga till självständigt, kritiskt, tänkande och skrivande.Istället för att uppmärksamma dessa problem skyller alla ifrån sig och lämnar dem som skulle kunna lösa problemen (lärarna och eleverna) i sticket, ensamma med Svarte Petter på hand.
Problemet är lärarnas kompetens, enligt Bentley som forordar fortbildning.
Det handlar inte om kompetens, lika lite som det handlar om information. Det handlar om hur vi ser på våra lärare och deras arbete, på vad vi fyller deras tjänster med för uppgifter och vilka möjligheter de har att göra att gott jobb. Det handlar om brist på tillit till lärarnas omsorg om eleverna och det handlar om att ansvariga i skolsystemet idag inte ser elever och lärare, utan skolpengsbärare och kostnader. Och om att skolans ekonomiska resultat är viktigare än kunskapen som odlas i organisationen för ägare och ansvariga politiker. Så länge utvärderingarna som görs visar på god kvalitet och betygen är bra finns inga incitament att göra något. Tills PISA kommer och stör bilden av att allt är frid och fröjd, eller att det är sossarnas fel alltihop.
Ulf P Lundgren, tidigare generaldirektör på Skolverket och en av upphovsmännen bakom OECD:s Pisa-undersökningar, finner resultatet ”intressanta”.

- Jag hade räknat med bättre resultat eftersom Sverige tidigare legat bra i andra tester av problemlösning, säger Lundgren.

- Men det har funnits en diskussion som går åt det här hållet där många menar att skolans vanliga prov, som hela tiden blir fler, inte är särskilt problemlösande. Det verkar ju stämma. Amerikanska studier visar också att det som är lätt mätbart kommer i fokus.
Det mätbara är det enda som räknas, även på högskolan. Bildning är omodernt och pengar, pengar, pengar är det enda man talar om. Besparingar och budgetdisciplin. Det ska se bra ut på ytan, därför utvärderas verksamheten, men inte för att kontrollera kunskaper, utan för att ansvariga ska kunna skylla ifrån sig den dagen då det uppdagas att vetandet utarmats. Björklund har i ord inte gjort annat än klagat på allt och alla. Och i handling har han påfört lärare och elever moment i vardagen som tar fokus från kunskaperna som han säger sig värna. Problemlösning och förmåga till kritiskt tänkande kan inte piskas eller tvingas fram, det är en nåd att bedja om och något man bara kan hoppas på. Jag saknar tillit till lärare och kunskapsfokus i skolan. Intresse för vetande och uppskattning av bildning. Bestäm hur mycket skolan får kosta och lämna rektorer, lärare och elever i fred. Lita på viljan att lära och ställ kunskapskrav i samhället och arbetslivet, istället för ekonomiska krav. Uppvärdera kunskapens värde i hela samhället, det är enda sättet. Locka till lärande!
Att svenska elever också är dåliga på problemlösning kan delvis förklara varför de svenska resultaten i vintras var så dåliga, fortsätter Ulf P Lundgren.

- Om du tittar på Pisa-proven allmänt så är de i dag av mer problemlösande karaktär än de var tidigare.

Att just problemlösningen svajar är särskilt bekymmersamt, säger Pontus Braunerhjelm, professor i nationalekonomi vid KTH och vd för Entreprenörskapsforum.

- För det har att göra med kreativiteten och förmågan att anpassa situationer till nya förhållanden. Här har vi legat bra till i de äldre åldersgrupperna så det är oroväckande om det här också försämras. Här hade man kunnat tänka sig att vi hade en relativ styrka.
Vi får de elever och studenter vi producerar och idag har vi en skola där betyg och resultat står i fokus, men det är inte det som resten av världen är intresserade av. Där är det kunskapen som är det viktiga, uppenbarligen. Annars hade vi inte sett dessa skillnader. Hur tänker landets högste ansvarige?
- Alliansen lovar inte reformstopp i utbildningspolitiken. De stora systemreformerna har gjorts, men det behövs ytterligare förändringar, säger Björklund.
Förändringar, förändringar, förändringar. Det behövs inga flerförändringar, det behövs tillit och att kunskapens värde i hela samhället uppvärderas. Bara om vetande i sig blir ett slags valuta kommer elevernas vilja att lyssna, lära, ta ansvar och göra vad som krävs att kunna lockas fram. Och bara om vi litar på lärarna, att de är där för kunskapens skull, inte för att hålla budget, kommer skolan att bli en miljö där kunskapen växer. Fast så tänker inte Björklund. Han vet besked och har lösningen. Mer av samma ska fixa problemen.
På sin presskonferens räknade han upp de stora reformer han anser är viktigast de kommande åren: Betyg från årskurs 4, återgå till mer lärarledd ”katederundervisning” där läraren aktivt leder lektionen och där eget arbete för eleverna minskar, skapa mindre klasser, att få fram fler speciallärare och att lyfta läraryrket.
Bara i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde kan en skola värd namnet växa fram. Och den skolan växer alltid underifrån, genom många elevers gemensamma ansträngningar att stilla sin nyfikenhet, stöttade av föräldrar som inser värdet av kunskap och under överseende av intresserade lärare som får sköta sitt arbete på det sätt som det aktuella sammanhanget kräver, utan att behöva oroa sig över att bli utsatt för kritik av landets högste ansvarige för utbildning. Företag och organisationer måste föregå med gott exempel och visa att de värdesätter kunskapen mer än betyg och examina.

Så länge alla skyller på alla finns ingen lösning i sikte!

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

En 'intressant' utveckling. En del av dagens elever kommer att bli morgondagens lärare. Skall vi se framåt mot en cykel av sämre lärare >>> sämre elever >>> sämre lärare, etc etc? Det bådar inte gott för framtiden!

Eddy sa...

Jag väljer att vara optimist och försöker se ljust på framtiden. Det kan förändras fort, om vi blir många som inser problemen behövs inga enorma insatser. Du och jag är två, och vi är inte ensamma!