Ofta talas det om ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser som något individen har, eller lider av. Det är den dominerande synen. Det är genom det filtret, det perspektivet, den förståelsen för vad det innebär att vara människa som informationen tolkas genom. Det är så vi ser på oss själva och varandra. Så måste det inte vara. Vi behöver inte köpa det perspektivet, den tolkningen. Hur man väljer att se på sig själv bestämmer individen. Jag ser inte på mig själv som någon som har något. Jag lider inte. Jag är jag. Det är relation till andra, när jag jämför mitt sätt att vara, reagera och mitt sätt att organisera vardagen, mina upplevelser av världen, med andra som jag konfronteras med min annorlundahet. Eller det är inte mig det handlar om. Det handlar om både mig och alla andra. Diagnosen kräver ett normaltillstånd för att bli meningsfull. Och normaltillstånd är alltid mer eller mindre kontingenta och föränderliga. Vad som är normalt bestäms lika mycket av biologiska förutsättningar och fördelningen av dessa inom den mänskliga populationen, som av kultur som till sin natur är vag och föränderlighet.
ADHD är inget man har, det är något man är och lever. ADHD är mänskliga egenskaper som definierats, skiljts ut och paketerats. Det är en kombination av egenskaper som utgör en beskrivning av vissa människor, vilken accepterats av samhället. ADHD är inget i sig självt, det är ett fenomen som uppstår i mellanrummen mellan människor. Först i mötet med andra och först efter att egenskapernas sammansättning beskrivits och accepterats kulturellt är det möjligt för någon att tala om sig själv som en person med ADHD. Diagnosen är något individen underkastar sig, den kräver acceptans. Jag är kluven till diagnoser och vet att det finns både för och nackdelar. Lämnar därför den aspekten. Det blir lätt en debatt för eller emot, som motverkar syftet med dessa bloggposter som är att öka förståelsen för vad det innebär att vara en människa som känner igen sig i beskrivningar av egenskaper som indikerar ADHD och som brukar få höga ADHD-värden på de tester för olika neuropsykiatriska diagnoser som finns på nätet. Jag har inga större problem med att vara jag. I alla fall inte så länge som jag får vara den jag är, det vill säga får tänka och agera som jag finner bäst. Därför behöver jag ingen hjälp och därför är jag ointresserad av att få en diagnos, för det enda den ger mig är medicin och sanktion från läkarvetenskapen att jag är jag. Det behöver jag inte. Vad jag behöver är förståelse och acceptans, för min annorlundahet. Inga undantag från reglerna, ingen ursäkt eller speciallösningar, bara acceptans.
Varför får jag inte vara jag? Det är en fråga jag grunnat på och av omgivningen tvingats vända och vrida på, genom hela mitt liv. Ständigt tingas jag inse att jag är och fungerar annorlunda i förhållande till omvärlden och majoriteten. När jag bara är mig själv och gör det jag finner bäst, utan att tänka på omgivningen, då skiljer jag ut mig. Ögonbryn höjs. Det ställs frågor, eller också ställs inte frågan, men den finns där. Det jag gör och den jag är ifrågasätts, utan att det anförs några ovedersägliga bevis på att jag har fel. Genom livet har jag, den hårda vägen, tvingats acceptera att man ska göra som Svensson gör, om man vill undvika problem. Även om min lösning på problemet är bättre accepteras den ofta inte, bara för att den är annorlunda. Jag har lärt mig att det inte räcker att uppfylla målet, man måste följa den utstakade vägen också, även om det finns alternativa vägar. För så gör Svensson. Det har majoriteten bestämt. Normen är tvingande och den är kollektiv. Har vant mig vid det. Finner mig i att det är så, oftast. Har lärt mig fungera i vardagen och samhället. Det var struligt och jobbigt i början, men jag har vant mig och det går idag över förväntan. Jag klagar inte. Önskar bara att normen vore lite bredare, så att fler fick plats. Så att ett bredare spektrum av mänsklighetens uppsättning egenskaper kunde komma fler till del. Det oroar mig att normen snarare snävas in och att allt fler tvingas in i den, med hjälp av mediciner, lagar och regler. Ökande krav på effektivitet driver på utvecklingen. Vi borde samtala om detta, fler och oftare. Vilket samhälle vill vi ha och för vem är det till? Viktiga frågor, inte bara för den som har eller kan få en diagnos, utan för alla. Samhället är vi, alla vi som lever och verkar här och nu, tillsammans.
Omgivningens uppmärksamhet och reaktioner har gjort mig hyperkänslig för nyanser. Jag kan aldrig koppla av, inte helt och hållet. Utom möjligen när jag är helt ensam, hemma. Där och då kan jag slappna av. Där och då kan jag vara jag. Fast jag vet inte riktigt vem jag är, för jag har som sagt alltid ifrågasatts. Jag har aldrig fått chansen att utveckla min personlighet, för det skulle innebära ett resultat som skiljer sig markant från omgivningen och det skulle aldrig accepteras, för det skulle innebära att majoriteten skulle behöva anpassa sig. Jag förstår att det är omöjligt. Accepterar det, men kan inte sluta drömma om lite mer acceptans. En lite vidare norm. Allt skulle bli så mycket enklare då, för mig men även för många andra också. Fler skulle bli mer nöjda, är övertygad om det.
Väljer att se det positiva som detta gjort med mig. Jag är bra på att känna av stämningar, bra på att se mellan raderna och upptäcka nyanser. Jag har tvingats utveckla förmågan att anpassa mig, vilket jag är bra på. Visst blir jag trött av det och jag behöver tid för mig själv, för att vila ut och för att orka. Jag har också lärt mig hantera och kontrollera mina egenskaper. Idag är det jag som bestämmer, oftast, inte min kropp. Graden av medvetenhet har ökat. Jag skulle inte vilja vara annorlunda än jag är. Men jag skulle vilja att man inte betraktar mig som annorlunda. Jag skulle vilja bli lite mer bemött för den jag är och mindre bedömd för den jag inte är och det jag inte gör. Om jag gör fel vill jag uppmärksammas på det, inte uppmärksammas för att det jag gör är annorlunda. Jag vill vara en del av samhället och jag vet att jag har massor jag kan bidra med. Men för att komma till min rätt måste jag känna mig trygg och det gör jag inte när jag övervakas och kontrolleras. När jag inte får vara jag, även om det jag gör är oklanderligt utfört, då krymper jag, då presterar jag sämre och omgivningen får vatten på sin kvarn. Vad var det vi sa?! Det är så vi människor blir människor, i och genom möten med varandra. Jag blir jag genom att jämföras med och interagera med dig. Tillsammans skapar vi varandra och det samhälle där alla lever och verkar.
Jag har inte ADHD. Lider inte av ADHD. Jag är den jag är och fungerar som jag gör. Hur fungerar du och hur ser omgivningen på dig? Fundera på det. Låt oss jämföra. Tillsammans kan vi bygga upp en fördjupad förståelse för varandra och för vad det innebär att leva som människa. Tillsammans är vi ensamma, gemensamt. Ingen är identisk med någon annan, alla är mer eller mindre lika olika. Om vi väljer att se det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar