tisdag 14 januari 2014

Dagens Nietzsche, om konstruktioner och kollektiv tillblivelse

För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att läsa den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches samlade verk. Inte på någon speciell tid eller med några andra ambitioner och krav än att tillfredsställa min nyfikenhet. Och jag bestämde mig för att läsa när och där det passar. Oftast läser jag på morgonen, pendlingsdagarna, i väntan på tåget. Jag åker tidigare till stationen och försöker ta vara på tiden. Drygt halvvägs har jag kommit än så länge. Hälften kvar alltså, av äventyret. Att läsa Nietzsche är en utmaning lika mycket som det är en skönhetsupplevelse. Hans sätt att skriva är avslöjande och personligt, samtidigt som det är analytiskt och resonerande. Orden och tankarna engagerar och lockar mig att tänka vidare. Jag lär mig därför lika mycket om Nietzsche och hans filosofi som jag lär mig förså min egen samtid och vad det innebär att arbeta vetenskapligt. Ett intellektuellt äventyr.

Finns mycket att säga om detta. Om läsningen, filosofin, samhället, vetande och akademin. Därför läser jag inte bara, jag skriver också. Läsa-skriva-tänka är en och samma process för mig. Serien med bloggposter som jag döpt till Dagens Nietzsche är ett sätt att försöka visa allt detta. Nietzches aktualitet finns mellan hans ord och den värld vi skapar här och nu och handlar om hur man läser honom, hur man närmar sig och använder orden och tankarna. Mening finns inte, den skapas av det som fungerar, när det fungerar och så länge det fungerar. Igår skrev jag om affekter, som allt för ofta och allt för lätt tenderar att glömmas bort. Affekter är en del eller en aspekt av människans vara. Vi är inga rationella robotar. Lika bra att acceptera det och göra det bästa av det man har. Jag läser inte allt lika noga. Jag litar på känslan och den upparbetade kompetensen att hitta flyktlinjer. Plötsligt finns den där, en text som talar till mig. Då agerar jag, då blir det en bloggpost. Dagens Nietzsche är ingen tenta och detta skrivande ingår inte i mitt arbete (fast arbetet gör läsandet och skrivandet möjligt, och även om bloggandet är en syssla som utförs på fritiden är det en integrerad del av mitt arbet, för det gör mig till en bättre forskare och lärare). Jag har ingen redovisningsplikt. Nietzscheläsningen drivs helt och hållet av lust. Det var när jag lärde känna mig själv och vad som fungerar för mig som jag började kunna realisera mina drömmar. Sent i livet kom denna insikt till mig, men bättre sent än aldrig. När man hittar något som fungerar gäller det att hålla fast vid det.

Vad vill jag säga med detta? Det vet jag inte alltid. Jag räknar med och litar på att läsaren förstår och tar mina texter för vad de är: Försök. Och jag litar på insikten om att ingen är unik, att det jag känner och tänker är jag inte ensam om att känna och tänka. Om jag tänker något eller känner, finns det andra som tänker och känner samma. På samma sätt som jag upptäcker att Nietzsche må ha varit död i över 100 år men hans tankar och vetande lever och är ständigt aktuellt, litar jag på att mina tankar kan betyda något för andra människor. Samhället växer fram mellan oss människor, genom att vi realiserar tankar och låter oss påverkas av affekter. Och människan har en väl utvecklad intellektuell förmåga, som används för att skapa mening i och med det som sker. Kultur händer och är ett resultat av helheten, en konsekvens av kollektiv tillblivelse. En ömsesidig, icke-linjär tillblivelseprocess. Världen som vi människor kastats ut i är inte, den blir ständigt till genom att att vi lever våra liv i den. Världen består av såväl materialitet som virtualitet, av både handling och tanke. Samhället blir vad vi gör av det, utifrån gällande förutsättningar. Det är en av många insikter jag fått verktyg att bearbeta genom att läsa Nietzsche. Dagens aforism handlar om det, om hur världen och vetandet är ett resultat av skapande verksamhet.
Bara som skapande! - Detta har berett mig det allra största besvär och bereder mig fortfarande det allra största besvär: att inse att det är av oändligt mycket större betydelse vad tingen heter än vad de är. Rykte, namn och anseende, betydelse, sedvanliga mått- och viktegenskaper hos ett föremål - ursprungligen i de allra flesta fall en missuppfattning och en godtycklighet, kastad över tingen som ett skynke och helt och hållet främmande för deras väsen och illa lämpad till och med för deras hud - allt detta har genom att man trott på det och från generation till generation fortsatt att tro på det med tiden så att säga vuxit fast och vuxit in i föremålet och blivit ett med själva dess kropp; det som till en början varit skenbart blir till slut nästan alltid substantiellt och verkar också substantiellt! Vem skulle väl vara så narraktig att han hävdade att det vore tillräckligt att fästa uppmärksamheten på detta ursprung och denna dimridå av fiktioner för att undanröja den som substantiell betraktade världen, den så kallade "verkligheten"! Bara som skapande ärva i stånd att undanröja!  - Men låt oss inte heller glömma en annan sak: det är tillräckligt att skapa nya namn och värderingar och sannolikheter för att på lång sikt skapa nya "föremål".
Genom att benämna världen påverkas den, för inget är som sagt, allt blir. Genom att tala om världen, om samhället och i arbetet med att försöka utröna vad som är möjligt och vad som är önskvärt blir världen som vi känner den till. Den ser ut att vara, men den blir. Kulturen skapas av oss genom att vi kommunicerar med varandra, genom att vi tillsammans upptäcker vad det innebär att vara och leva. Vetenskap handlar om detta, om att undersöka världen. Tyvärr finns en utbredd missuppfattning om att vetenskap skulle handla om att undersöka hur det är, egentligen. Det är fel, för det enda som kan undersökas är hur världen uppfattas av människor. Och uppfattningarna är alltid viktigare än varandet, det som är. För det är två sidor av samma sak. Bara för att en uppfattning är gammal betyder inte att den är sann. Andra uppfattningar kan vara lika bra och användbara. Vad vi tror om världen är därför avgörande för hur vi uppfattar den.

Fast insikten om detta är vida spridd och även om ingen lyckats falsifiera påståendet. Trots att Nietzsche skrev ner sina tankar för snart 150 år sedan och att de sedan dess har spridits, lästs och diskuterats av lärda människor är det som att kunskapen inte riktigt vill fästa vid i det kollektiva medvetandet. Det vill jag se som en konsekvens av människans affekter. Och affekter är nyckfulla, över dem styr vi bara marginellt och tillfälligt. Vi styrs mer av affekter än styr affekterna, för det kräver möda att hålla dem under kontroll. Fantasin har oss i sitt grepp, kan man säga. Därför är vi skapande varelser. Våra hjärnor skapar mening vare sig vi vill det eller ej. Och världen skapas därför av oss, även om vi inte accepterar den tanken.

Kulturvetenskapen har insett detta. Humanistisk vetenskap följer efter kunskapen dit den tar oss och gör man det inser man snart i hur stor utsträckning världen, samhället och kulturen skapas kollektivt genom att omgivningen benämns. Artefakter uppstår överallt, hela tiden. Och när de väl finns i världen är det bara för människorna att följa med. Det är en jobbig insikt att ta till sig, för den går på tvärs med hur världen kommer oss till mötes. För att kunna förstå krävs att man bortser från affekterna som fullkomligt skriker: FARA, FARA! Men för att kunna bortse från något kräva att man accepterar dess existens. Så var vi åter till utgångspunkten. Men så där är det att tänka. Så där är det att vara människa. Livet handlar om att identifiera och hantera paradoxer. Livet, universum, allt är en paradox, en icke-linjär process av kollektiv tillblivelse. Att skjuta på budbäraren förändrar inget av detta. Att skratta åt kulturvetaren som pekar på spåren av och indikationerna på världens oöverblickbarhet må man vara fri att göra, men det betyder inte att världen förändras.

Idag försöker vi skapa en värld som är fullkomligt transparent och möjlig att räkna på, för det är vad vi drömmer om, att samhället ska bjuda på så få överraskningar som möjligt. Konsekvent glömmer vi bort affekterna, det oväntat oväntade och det faktum att verkligheten är komplex. Att världen består av kaos och att det är människans förmåga att identifiera och skapa mönster som gör samhället möjligt, som hjälper oss att tro på och skapa visioner som fungerar som manualer för det skapande som föregår varat. Nedskärningarna inom humaniora är ett slags skapande. Och visst, det är möjligt att lägga ner verksamheten, men det förändrar bara vår uppfattning om världen. Verkligheten går lika lite som människan medvetande att kontrollera, för den är inte, den blir.

Klockan går. Arbetens krav pockar på uppmärksamhet. Hur mycket jag än vill kan jag inte fortsätta. Det är lätt att förlora sig i tankar, men det ger ingen mat på bordet eller tak över huvudet. Jag är en varm anhängare av humaniora och oroas av över den syn på vetenskap som växer fram och vinner mark, men det betyder inte att jag inte ser värdet av andra vetenskaper också. Det är i mellanrummen och i utbytet av tankar som kultur skapas. Som samhället blir till till. Tänk på det. Jag återkommer imorgon.

Inga kommentarer: