onsdag 9 oktober 2013

Dagens Nietzsche, om faran med debatter

Per Gudmunson analyserar läget inför det stundande valet i dagens SvD. Håller inte med honom, av många olika skäl. Men det är inte därför han får inleda denna bloggpost. Jag fastnar där, i hans Ledare, för han talar om något viktigt, för framtiden och ett hållbart samhälle. Eller vänta, låt mig ta om och förtydliga; han visar på det orimliga i det rådande. Han talar om debatten som vore den den enda vägen, vilket i och för sig är en etablerad sanning inte bara i Sverige. Debatten är den metod som, av och i den kontext vi lever, kommit att bli den enda möjliga vägen fram. Detta är jag kritisk till, av skäl som jag tänkte presentera nedan. Först några exempel från Gudmunsons text.
Stefan Löfven har varit framgångsrik på en punkt. Han har flyttat fokus i jobbfrågan så att själva frågeställningen gynnar Socialdemokraterna. Löfven talar om arbetslösheten enbart, och skippar alla andra dimensioner i jobbfrågan. När det gäller att administrera arbetslöshet är nämligen S oöverträffade. De erbjuder höga ersättningsnivåer i a-kassan, omfattande program inom arbetsmarknadspolitiken och pysselsättning. Och de drar sig inte för att sjukskriva dem som förmörkar arbetslöshetsstatistiken.

Arbetslösheten är Socialdemokraternas hemmaplan. Om jobbdebatten handlar om den, är Löfven en given vinnare.
Om det är så man ser på politik, om det är debatterna som avgör vem som får makten. Vad har vi då skapat för samhälle? Det oroar mig att så få verkar se farorna och de negativa konsekvenserna som debatten som verktyg för att avgöra vem som har rätt tvingar på oss. Oroas över debattens förmåga att konsekvent fokusera på fel saker, på saker som inte har med saken att göra. Och saken är i det här fallet, ledningen och administrationen av samhället. Om detta tala Gudmunson som vore det en formalitet, som om allt handlar om utfallet i debatten. Ledaren staplar en massa positiva påståenden på varandra, om Alliansen och läget i Sverige, och en massa negativa påståenden om Socialdemokraterna. Det är tydliga sanningar som framställer saken som att samhället står inför ett tydligt vägval, antingen rött eller blått. Och som om det är debatten som avgör, inte bara utfallet i valet utan även framtiden.
Borgerligheten har nu ett år på sig att baxa tillbaks frågeställningarna dit de hör hemma. Inte för att det blir enklare att debattera mot vänstern, vilket det i och för sig blir, utan för att problemen måste lösas. Vänstern erbjuder bara en återvändsgränd.
Detta är vad politiker jobbar med idag, som ett direkt resultat av debattens hegemoni, att baxa frågeställningar och att analysera argumenten från samt ställa motståndarsidan, i en så dålig dager som möjligt. Det är den logik som debatten tvingar på oss och den logiken får effekter i hela samhället. Även inom akademin, för makten över akademin ligger ytterst hos politikerna. Det är politikerna som ställer upp spelreglerna och som på det sättet designar karriärvägar och fostrar forskare och i förlängningen även baxar kunskaperna dit man önskar. Så har det alltid varit, mer eller mindre.

Kunskap och makt är två sidor av samma sak, det går inte att komma ifrån. Men var man lägger tonvikten får konsekvenser för utfallet och effekterna av medborgares kollektiva handlingar. Om tyngdpunkten ligger på makt, då framstår debatten som det enda rimliga valet. För debatten handlar, vilket Gudmunsons text visar med all önskvärd tydlighet, om att distribuera makt. Verkligheten och sanningen väger lätt i en värld där allt handlar om vilket perspektiv man utgår och betraktar tillvaron från. Den logiken är det som gör debatten till den enda vägen, vilket ytterligare förstärks av ekonomiseringen (som är en annan effekt av betoningen på makt) och dess krav på effektivisering. Allt hänger ihop.

Min kritik mot debatten bottnar i att jag ser detta och förstår sambanden. Och jag vill verka för ett annat samhälle. Ett samhälle som liksom det vi bygger nu och har att hantera idag är en kontext där makt och kunskap hänger ihop, men där betongen ligger på kunskapen. Det är i ljuset av sådana insikter och utgångspunkter som ser Samtalet som ett alternativ. För samtalet tvingar fram andra konsekvenser, fostrar andra egenskaper och riktar uppmärksamheten mot andra saker och aspekter. Uppslag till och längtan efter detta andra, mer konstruktiva sättet att tänka kring kunskap och administrering av samhället, finner jag hos Nietzsche, som skriver bland annat följande, vari jag ser konturerna till debatten och en en rimlig krik av den samma.
Vad man vet om sig själv.- Så snart ett djur er ett annat så mäter det sig med detta i sitt inre, och samma sak gör människor i våldsamma tider. Av detta följer att varje människa nästan bara lär känna sig själv med avseende på sina försvars- och angreppsförmågor.
Är detta inte vad debatten handlar om? Att mäta sig med den andre. Och leder inte det till att vi människor nästan uteslutande och allt mer ju fler debatter vi tvingas in i, lär känna oss själva "med avseende på" vår förmåga att attackera och försvara? Det är ju den förmågan som debatten tvingar oss utveckla och förfina. Det är individer som har dessa förmågor och dem som finner detta sätt att agera naturligt, som får makt i kulturer där debatten är allenarådande. Förrädiskt nog tvingas den som är kritiskt till debatten att debattera för att visa på alternativ. Den som är kritisk måste med andra ord agera på en spelplan där reglerna gjorts upp på förhand, vilket gör det svårt att nå framgång. För så fungerar makten, den har ett enda mål, att bevaras och förmeras. Därför är jag kritisk till allt som pekar i den riktningen och allt som gynnar den utvecklingen.

Jag vill som sagt lägga tydligare fokus på kunskapen. Och då krävs andra sätt att avgöra vad som bäst. Det krävs att andra egenskaper och förmågor lyfts fram och premieras. Lyssnande, kritiskt tänkande (till skillnad från kritiserande), självständighet, förmågan att se möjligheter där och när de dyker upp och så vidare. Detta är egenskaper som debatten tvingar bort och som hotar att förtvina och på sikt försvinna från samhället, om inget görs åt saken.

Allt handlar om vad vi vill, gemensamt. Är det kunskap vi vill bygga samhället på, eller makt? Vi säger att det är kunskap. Det är detta jag har tagit fasta på. Och jag har vigt mitt liv åt kunskapen. Därför är det frustrerande att tvingas utveckla egenskaper som leder i helt fel riktning, för att få möjlighet att utveckla kunskap. Forskare måste idag "debattera" för att få medel, och den som är bäst på att "baxa frågeställningar" eller lova tillräckligt mycket, den som kan göra målen med forskningen trovärdiga och som dessutom kan visa på resultatets (kortsiktiga, ekonomiska) nytta vinner kampen om medlen. Och, helt i linje med samma logik, tvingas man effektivisera forskningsinsatsen genom att målsäkra processen. Annars får man inte den tid som krävs för att vinna nästa kamp om medel. Detta gör att även forskning handlar om att vinna Nobelpris, ära, pengar eller titlar, publiceringar och citeringar. Allt mer fokus riktas mot yta och allt mindre mot innehåll.

Det är makten som talar och tvingar sig på, inte kunskapen. Kunskapen är en bräcklig vara som måste hanteras med största varsamhet. Att forska är som att leta efter diamanter, det finns inga garantier för framgång. Det krävs att man har turen med sig, lika mycket som det krävs att man vet vad man gör. Det går inte att lova något på förhand, men om och när man väl hittar något, då vet alla att det är värdefullt. Därför är samtalet en bättre väg. Det är inte den enda vägen, men en bättre väg. För det fokuserar innehållet och främjar egenskaper som är mer långsiktigt hållbara än debatten.

En skola som fostrar framtida debattörer är en helt annan skola än den som fostrar konverserande människor. Och på samma sätt är det med forskning, om det är ytan som räknas/individuella forskare, eller innehållet/kunskapen. Det spelar roll. Det spelar en avgörande roll. För framtiden och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Inga kommentarer: