onsdag 4 september 2013

Utbildning tar för lång tid bara om det inte är kunskap som är målet

Idag skriver förbundsordföranden för Centerstudenter,  Hannes Hervieu och ordföranden för Saco Studentråd Johannes Danielsson på Brännpunkt. Rubriken är "Utbildningar tar för lång tid" och detta väcker mitt intresse. Tar därför paus en stund från skrivandet på boken om kultur och samtal som jag håller på att slutredigera. Behöver ändå vila från de orden och tankarna och tar tillfället i akt att reagera på frågan om utbildning som jag brinner för och som delvis tangerar innehållet i min bok.

Vad är utbildning? Varför ska man studera? Svaret är inte givet och det är på inget sätt självklart, men just därför väldigt viktigt att detta klargörs. Hur ska man annars kunna mötas och arbeta för att skapa världens bästa skola? Debattartikelns utgångspunkt är tydligt ekonomisk. Man ska studera för att få högre lön. Och samhället ska satsa på utbildning av befolkningen för att det är ekonomiskt gynnsamt. Så kan man självklart tänka och vi lever i en demokrati, men det finns även andra sätt att se på utbildning. Framförallt leder alla tankar och strategier till konsekvenser och dessa tänkte jag här reflektera över. Debattörerna skriver.
Svenska studenter påbörjar i snitt 1,7 utbildningar och lägger i genomsnitt sex år på utbildningar som beräknas klaras av på fyra. Det är skadligt såväl för samhällsekonomin som för individerna som förlorar privatekonomiskt i lägre livslön. Regeringens långtidsutredning visar att ett års förskjutning av examensåldern innebär cirka 80 000 kronor lägre disponibel livsinkomst. De samhällsekonomiska effekterna motsvarar det dubbla. Svenskt Näringsliv pekade i en rapport 2011 ut att fördröjningarna genom högskoleutbildningarna motsvarar nästan 70000 helårssysselsatta.
Den som bara förmår se på värdet av utbildning utifrån ett ekonomiskt perspektiv kommer så klart alltid att tycka att det borde kunna gå snabbare. För den som utgår från att det är i arbetslivet som allt viktigt händer och att samhällen uteslutande byggs av pengar är detta den självklara slutsatsen. Det finns dock andra värden. Kunskap har som jag ser det ett egenvärde, som mycket väl kan leda till ekonomiskt välstånd för samhället och personlig rikedom. Men om det är därför man ska läsa kommer många att bli besvikna och då blir det argumentet kontraproduktivt.

Debattörerna utgår dessutom från samhällets och arbetslivets perspektiv och visar därigenom hur lite de bryr sig om studenterna. Det är en dålig grogrund för kunskapsutveckling. Det är ett maskulint tänkande som mycket väl skulle kunna vara ett av skälen till att män i lägre grad än kvinnor väljer att studera. Om tiden i utbildning betraktas som en onödig transportsträcka, som i möjligaste mån bör snabbas på, då är det mest rationellt att helt skippa skolan.
Det behöver inte vara negativt att vänta några år på att påbörja studierna, eller att läsa en lång utbildning. Men att studenter hoppar av studierna, helt byter inriktning på grund av felval eller tar för lång tid på sig att slutföra sin utbildning på grund av dåliga studieresultat, är rent slöseri.
Människosynen som här visar sig mellan raderna finner inget stöd ute i samhället, bland levande människor som har en vardag att hantera. Människan är ingen målsökande robot som kan låsas mot ett bestämt mål. Det händer saker i livet som gör att man tvingas omvärdera och i ett allt snabbare samhälle kan detta mycket väl behöva göras flera gånger, inte minst för att hålla intresset uppe. Det är ytterst få som i unga år vet dels vad de vill, dels håller fast vid den önskan genom livet. Att studenter byter inriktning ser jag snarare som ett sundhetstecken och det ger dessutom vidgat perspektiv och breddade kunskaper som individen kan komma att ha nytta av längre fram i livet. Kanske när företaget vars behov man anpassat sina kunskaper efter körts i konkurs eller flyttat verksamheten till ett låglöneland.

Utbildningssystemet är inte företagens plantskola. Högre utbildning är samhällets kollektiva investering för en oviss framtid. Det kostar pengar och det måste alla acceptera. Och saka kunskapen bli bra och hållbar krävs tid och tillit. För att lockas lära måste motstånd ibland övervinnas. Kunskap är ingen standardiserad produkt som kan måttbeställas och upphandlas i konkurrens. Sådana tankar finns också mellan raderna i alla krav på effektivare studier.
Regeringen är medveten om dessa problem, men gör i dagsläget alldeles för lite för att komma till rätta med de kvalitetsbrister som finns både vad gäller utbildningarnas innehåll, arbetsmarknadskoppling och trygghetssystem. Här är vad som bör göras:
Om det vore så enkelt att det fanns en enkel lösning på problemen i den svenska skolan och landets högre utbildning då hade vi inga problem, men jag ska inte avfärda förslagen på förhand, utan ska försöka bemöta dem.
• Förändra resurstilldelningssystemet för att ge lärosätena möjlighet och incitament att höja utbildningens kvalitet. Dagens system har inbyggda incitament för att kunna examinera fler studenter, vilket ibland står i motsättning till höjd kvalitet.
Detta kan jag instämma i och det kämpar även jag för. Fokus på kunskap och kvalitet, istället för ekonomi och genomströmning, det är vägen fram. Det är den grund som vetande vilar på. Men det går på tvärs mot tanken att dagens studenter tar för lång tid på sig och att utbildningarna är ineffektiva. Vissa saker går inte att förena. Och kunskap och intellektuell utveckling kräver tid!
• Utveckla studentmedarbetarsystem och skapa tydligare samverkan mellan akademi och arbetsliv för att fler studenter tidigare ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden.
Detta jobbar man med redan på de flesta lärosäten. Problemet är att det arbetet inte faller arbetslivet på läppen. Så länge Svenskt Näringsliv anser sig ha bättre kunskaper än akademin kommer läget att vara låst. Jag menar att BÅDE akademikerna OCH arbetslivet har mycket viktigt att lära av samverkan, men den måste vara ömsesidig och den måste ha som mål att bygga kunskap, inte lönsamhet. Målet och fokus i arbetet måste vara KUNSKAP. Tyvärr verkar många företag redan veta allt man behöver veta och man ser därför högskolan mer som ett problem än som en tillgång. Det är olyckligt, för jag och många med mig tror verkligen på samverkan.
• Ge stimulanser för ökat utbud av relevanta sommarkurser som ger studenter möjlighet att läsa in sin examen även på sommaren.
Detta kan vara ett komplement som fungerar för vissa, men om det blir obligatoriskt snabbas något på som inte kan snabbas på. Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt arbete och tid. Kunskapsutveckling är individuell och det går därför inte att standardisera varken vägen eller resultatet och därför går det heller inte att snabba på utvecklingen. Framhärdar man i den tanken har man bara kortsiktigt ekonomiska mål för ögonen. Tänker man så riskerar man hela utbildningssystemet som på kort tid kan köras i botten om det styrs efter uteslutande ekonomiska mål och hänsyn.
• Ge möjlighet för lärosätena att utforma terminssystem med högre studietakt för att tidigarelägga examen.
Detta har redan avfärdats som orimligt och kontraproduktivt, om det nu inte är ekonomisk vinst man är ute efter.
• Ett skattesystem som tydligare premierar studier och hårt arbete.
Om enda skälet att läsa är pengar, då kommer studier att betraktas som ett nödvändigt ont av många och det går ut över studiemotivationen och riskerar att leda till sämre kunskaper. Det riskerar i sin tur att utarma den (kunskaps)bas som samhället vilar på och är därför förödande på sikt, eller riskerar att bli det, även för ekonomin och näringslivet. Utbildning är som sagt en investering och den bör bekostas med allmänna medel, för att stå fri från otillbörlig påverkan. Och ska vi ha en högre utbildning värd namnet krävs snarare höjda skatter. Detta krav är alltså omöjligt att förena med det debattörerna säger sig vilja uppnå. Det är en kaka som man tänker sig går att båda äta och ha kvar. Förstår lockelsen, men det är en omöjlig dröm. 
Att öka genomströmningen i den högre utbildningen handlar om mer än att förbättra situationen för enskilda studenter. Det är en fråga om att komma till rätta med ett strukturproblem på svensk arbetsmarknad. Det borde vara angeläget för en regering som brottas med negativa opinionssiffror och hög arbetslöshet.
Problemen på arbetsmarknaden kan bara lösas med kunskap. Och kunskap får man på Universitet och Högskolor. Problemen på arbetsmarknaden är arbetsmarknadens problem. Jag är övertygad om att många forskare både vill och kan hjälpa till i arbetet med att lösa problemen, men för att det arbete ska bli meningsfullt krävs att kunskaperna som finns inom akademin erkänns och att arbetsmarknaden lyssnar och lär, istället för kräver och läxar upp.

Sveriges största problem är att kunskapen som finns i akademin inte används, att fokus i samhället är ekonomiskt istället för kunskapsinriktat och att näringslivet är sig själv nog. Det är problemet, att det saknas kunskap, insikt och ödmjukhet inom delar av näringslivet. Ett lysande undantag från den generaliseringen är Robert Weil som intervjuades i Min sanning, i TV igår.

Inga kommentarer: