tisdag 11 juni 2013

Recension: Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka

Stig Welinder (red)
Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka 
Almqvist Wiksell International
Stockholm 2003
ISBN 91-22-02015-2

Att informella seminarieserier, när de fungerar och alla medverkande är engagerade, kan vara väldigt kreativa vetenskapliga miljöer har jag mer än en gång fått bevisat för mig. Antologin Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka är ytterligare ett bevis på denna ”sanning”. Samlingen av artiklar är alla tillkomna vid just en sådan informell seminarieserie vid Institutionen för humaniora, Mitthögskolan. Författarnas gemensamma utgångspunkt är ”det konstruktivistiska genusbegreppet”. Vad som presenteras under detta paraply är en tämligen disparat samling tvärvetenskapliga artiklar, eller kanske snarare mångvetenskapliga då det tyvärr saknas (åtminstone) ett inledande resonemang som relaterar bidragen till varandra. På bokens 190 sidor samsas författare från arkeologi, engelska, historia och litteraturvetenskap. Tidsperspektivet och artiklarnas empiriska underlag sträcker sig från en arkeologiskt undersökt jämtländsk järnålder till Kalle Ankas ”Ankeborgska”, diskursteoretiskt analyserade, ”samtid”.

Det har på senare tid kommit, i förhållande till antalet aktiva mansforskare, relativt många antologier, vars syfte varit att spegla forskningsfronten. Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka med sitt historiska perspektiv kan sägas fungera som ett utmärkt komplement till sådana antologier som, till exempel den av Thomas Johansson och Jari Kousmanen redigerade Manlighetens många ansikten – fäder, feminister, frisörer och andra män (Malmö: Liber), från 2003. Det går att anföra invändningar mot delar av den antologi som här ska recenseras, men på grund av dess tilltalande anspråkslösa ton och dess avsaknad av vetenskaplig ”tuppfäktning” väljer jag att här lyfta fram dess, i mitt tycke, främsta förtjänster, vilket kommer att innebära att alla artiklarna inte kommer att kommenteras lika mycket.

Boken inleds med en teoretisk diskussion, av Tomas Berglund, kring den historiska mansforskningens utvecklingslinjer. Här diskuteras först, utan att ta ställning för eller emot – som sig bör i en antologi där konstruktivistiskt inspirerade forskare samlats – genusbegreppets uppkomst, manlighetsbegreppets historia, den (eviga) striden mellan essentialism/konstruktivism och synen på manlighet som en historisk process. En viss ambivalens kan skönjas, och det tror jag inte författarna i antologin är ensamma om att känna, gällande vad som ”ska” betonas inom dagens mans-/genus-/könsforskning. Är det teori eller empiri? Viktigt för författarna, sägs vara, är att inte förlora människan ur fokus, vilket jag tycker författarna väl lever upp till. I denna antologi är det verkligen människorna och empirin som är i fokus.

Artikeln, av Carolina Engberg och Stig Welinder, ser jag som ett viktigt bidrag till genusforskningen överlag. Här diskuteras tillförlitligheten i de metoder som använts (och används?) för att könsbestämma skelett i gravar från järnåldern, och ställs sådana viktiga frågor som: Om man inte med säkerhet kan bestämma vilket kön den har som ligger begravd, hur kan man då veta att männen begravdes på annat sätt än kvinnorna? Och hur kan man över huvud taget veta att det fanns några män i den bemärkelsen vi idag lägger i begreppet, om man inte med säkerhet vet om det är en man eller en kvinna som ligger i den grav man bygger sina teorier på? Som föreläsare på högskolan får jag ofta höra av studenterna (och även i andra sociala sammanhang) att detta med manlighet och kvinnlighet är traditionellt bestämt sedan långt tillbaka i historien. Inte minst i ljuset av sådana åsikter blir artikeln ett viktigt bidrag till genusvetenskapen och i förlängningen till det politiska arbetet för jämställdhet.

De karolinska soldaterna och deras definitioner av begreppet mod diskuteras i en artikel av historikern Magnus Perlstam. Utifrån en analys av dagböcker, brev och olika rapporter, beskrivs vilka handlingar som ansågs utgöra ett modigt beteende. Läsaren får här, liksom i artikeln av Engberg och Wellander och med hjälp av samma lite oväntade men inte desto mindre jämställdhetspolitiskt viktiga argumentationsteknik, sig till livs en högst intressant diskussion om det modiga beteendets sociala och kulturellt bestämda uttrycksformer. Begreppet mod är, visar författaren, om man tittar på hur ordet definierats genom historien, ett minst sagt svårbestämbart ord. För att veta vad man talar om gäller det (precis som ifråga om det mesta) att precisera vilken tid man talar om, vilket socialt skikt man hänvisar till och vilket sammanhang man utgår från. De karolinska befälens definition av mod visar sig till exempel inte nödvändigtvis vara den samma som majoriteten av dem som drog ut i strid, det vill säga fotsoldaternas. Intressant att notera är att en av de vanliga definitionerna av mod idag, nämligen den som använder ”det kvinnliga” som kontrast, inte går att belägga i de källor artikelförfattaren utgår från. Mod för de karolinska soldaterna definierades tvärt om genom att soldaterna framställde sig själva som tappra i förhållande till sina (manliga) fiender vilka försågs med epitetet fega.

Ytterligare ett exempel på en historiker, som bland arkiverade källor funnit exempel på iscensättningar av manlighet som går på tvärs mot några vanliga föreställningar i dagens samhälle om hur det förhöll sig på 1800-talet, är Tomas Berglund. Han granskar i sin artikel bilden av den borgerliga västerländske fadern. Författaren börjar med påpekandet att faderskap och fadersroller inte ansetts vara prioriterade forskningsområden bland historiker. Liksom i artikeln om järnåldersgravarna visar det sig här att mycket av den historiska kunskap som finns spridd i samhället – och som därmed ofta ligger till grund för vardagliga uttalanden och försanthållanden om, kanske framförallt, manligt och kvinnligt – bygger på lösa antaganden eller rena myter. Genom ett antal bevarade brev framträder också en helt annan bild av 1800-talets borgerliga fäder än den som brukar hänvisas till, exempelvis i etnologiämnets verkliga ”bestseller” Den kultiverade människan (som satts i händerna på otaliga studenter genom åren). Genom artikeln kan man återkommande läsa om fysiskt närvarande, känslomässigt engagerade och ibland blödiga fäder. Även om författaren gång på gång poängterar att det saknas forskning på området, och även om det sägs att källmaterialet inte är entydigt eller fullt ut representativt för samtiden, ser jag artikelns innehåll som ett viktigt bidrag till genusforskningen.

Störst behållning av antologin Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka är nog författarnas ambitioner att utmana gamla ”sanningar” om just män och manligheter. Antologins styrka, som jag ser på saken, är dess lättillgängligt språkliga och innehällsmässiga stil, vilket på inget sätt betyder att den är banal. Perspektiven och tolkningarna i artiklarna är (så gott som) genomgående innovativa och föredömligt klargörande. Antologin utgör också en nyttig påminnelse om det faktum att det med nya teorier går att se nya saker, även i ett tillsynes genomforskat material. Resultatet av det informella seminariet, som här föreligger i bokform, är således en bok som utmanar många av våra vanligaste föreställningar om maskulinitet, framförallt ”traditionell” sådan. Antologin förtjänar att, och kan mycket väl, läsas av en långt vidare krets av människor än dem som redan har kontakt med universiteten och maskulinitets-/genusforskningen. Inte minst dess jordnära stil, konkreta innehåll och könspolitiskt viktiga poänger motiverar att den sprids och läses. Män och manligheter från vikingar till Kalle Anka är en viktig bok. Inte för att den presenterar några nya ”spännande” abstrakta tankefigurer eller för att den levererar några banbrytande bidrag till den könsteoretiska ”frontforskningen”. Men därför att den empiriskt omsätter sådan kunskap och för att den mycket väl skulle kunna sprida sådana tankar till ett bredare lager av befolkningen.

Kalle Anka då, undrar kanske vän av ordning, vart tog han vägen? Jo denne i sammanhanget något aparta figur behandlas faktiskt i en artikel av Hedda Friberg. Nämnas bör också att Catarina Lundström medverkar med en artikel om Robert Mörners skolkolloni i Östersund och att Lars Wolf bidragit med en artikel där ett antal Ludvig Nordström noveller analyseras.

Inga kommentarer: