Normativ, eller bara naiv?

Har några timmar att fördriva i Norrköping. Missade kolla sluttiden på konferensen och köpte en biljett hem till ett mycket senare tåg än jag behövde. Insåg misstaget för sent. Men det är inte hela världen. Fick ha kvar hotellrummet. Har vilat, och tar tillfället i akt att reflektera över lite intryck och tankar. Men det är svårt att hitta en väg in i, eller kanske snarare ut ur, trasslet av osorterade reflektioner som svämmar över alla brädder. Ett intensivt arbetsår har nått sitt slut. Nu kommer reaktionen. Tröttheten är bedövande. Samtidigt är det skönt att kunna ta in och känna efter. Bara låta den komma. Följa med och dra lärdom. Här vill jag inte hamna igen. Det är inte hållbart. 

När uppdraget utförts tappar livet styrfart. Jag har bara planerat fram till ACSIS i Norrköping, sedan är terminen "slut". Blir uppenbart att det är så jag tänkt, även om jag vetat att det inte stämmer. Har fortfarande några möten att gå på, och 11 uppsatser att betygsätta. Men det är inget i jämförelse med det jag har haft hängande över mig under den senaste tiden. Får ta mig samman. Vill inte bli ett rör för vinden. Påminner mig om varför jag håller på med det jag gör. För att jag brinner för humaniora, tror på kunskapen och vill vara med och bygga ett bättre samhälle. Ger livet en temporär struktur genom att formulera en uppgift, här och nu. Reflektera över några av de reaktioner jag möter ibland. Det blir bra.

Du är normativ, får jag höra ibland. Senast på ett seminarium här under våren. Och det ligger nog mer i det än jag inser själv. Jag är normativ, utan att vilja vara det. Min ambition är aldrig att tala om hur det är eller ska vara. På det sättet är jag inte normativ (fast jag förstår så klart att åhörare och läsare kan uppfatta det jag säger/skriver så). Jag är kritisk mot alla sådana ambitioner. Ingen kan veta vad som är bäst för någon annan. Däremot vill jag, fast är uppenbarligen inte tillräckligt tydlig med det, jämföra hur det är med hur det skulle kunna vara. På det sättet är jag normativ. Jag räds inte att presentera förslag på åtgärder eller visioner för framtiden. Ser det som vetenskapens uppgift, att presentera förslag. Vad som händer med dessa förslag sedan, det måste vara upp till andra att bestämma. Samhället är resultatet av kollektiva förhandlingar, och så måste det vara. 

Normativa uttalanden kan vara provocerande. Det märker jag. Speciellt om tankarna och förslagen inte presenteras med ambitionen att vara vattentäta, vetenskapligt underbyggda och tydligt framskrivna. Uttalar man sig i namn av vetenskap förväntas man sätta ner foten, tydligt och bestämt. Man förväntas ha en fast ståndpunkt. En slutsats som kan bemötas, en tanke som i alla fall i praktiken kan krossas. Ibland får jag för mig att vaghet är provocerande just för att den som framför tankarna inte gör sig själv till måltavla. Men jag vill inte vinna något annat än fördjupad kunskap och ökad förståelse. Varför ska fokus då ligga på mig, istället för på frågan eller problemet jag vill peka på och undersöka? Kanske jag byter mot någon norm här? Bra i så fall, och såväl intressant som viktigt att belysa det. För vetenskaplighetens skull. För att öka chansen att bygga en bättre vetenskap.

Jag skriver och talar som jag gör för att väcka åhörarna och läsarna, till tankar om och inblick i den vardag och verklighet som just hen lever i. Jag vet bara med säkerhet hur jag har det, inte hur andra har det. Bara mitt eget liv kan jag vara expert på. Idag lever vi i en tid av osäkerhet och ambivalens. En tid då fältet ligger öppet för experter som talar om hur det är. Människor söker trygghet och säkerhet och då är det bekvämt att lägga sitt liv i någons händer. Någon som vet, som sätter ner foten och som pekar med hela handen. Gör man det kan man räkna med att få gehör och följare. Liksom antagonister. Jag vill inte ha något av det, jag vill leva i ett samhälle med intressanta, kunniga och handlingskraftiga medmänniskor. Jag vill ha reaktioner på det jag skriver/tänker/föreslår. Gärna kritik, allt som leder framåt för samhället är bra. 

Sättet jag skriver och bedriver vetenskap på handlar om att, i realtid, undersöka förutsättningar för förändring. Och den förändring jag vill se, som jag tror är hållbar, är en förändring som kommer underifrån, från djupet av befolkningen tagen som en helhet. Därför är jag normativ. Ska vara tydligare med det framöver. 

Du är modig, får jag också höra ibland. Blir lika förvånad varje gång. Känner mig inte modig. Tror jag vet vad det handlar om, att jag ibland säger saker som går på tvärs mot rådande maktordningar och vetenskapliga konventioner. Inte för att provocera, vilket vissa tror, utan för att jag vill vara sann mot mig själv. Vill tala fritt ur hjärtat och i enlighet med kunskaperna och erfarenheterna som livet gett mig. Känner mig inte modig. Tänker ibland att jag är naiv, och att det kan uppfattas som mod. För jag vet aldrig hur det jag säger ska tas emot. Blir lika förvånad varje gång som jag trampar på någons ömtåliga tå. Så länge det är människor med makt och inflytande som provoceras kan jag känna tacksamhet för att jag saknar förmågan att anpassa mig efter korkade normer. Annars, om det är någon som är ödmjuk och lyssnande, som provoceras, då är jag den förste att be om ursäkt. För det är som sagt aldrig min avsikt att provocera. Jag vill tala på jämbördig fot till likar. Vill väcka reaktioner och mana till handling. Inte bestämma, men vara med och bestämma. 

Jag vill inte debattera, jag vill samtala. Det är ett normativt uttalande, och det står jag upp för. Det samtalas alldeles för lite. Om vi samtalade mer inom vetenskapen skulle fler våga göra si röst hörd, det är jag övertygad om. Fler skulle kunna känna sig modiga, kanske. Om vi lyssnade mer på varandra. Om vi la mer energi och intresse på att reflektera över det som blivit sagt, än att hitta blottor i uttalanden och hos våra medmänniskor. Om vi mer och oftare riktade uppmärksamheten mot världen vi bygger för oss, samhället och kulturen. Om vi var lite mer normativa och modiga, då skulle mycket kunna bli annorlunda, snabbt.