måndag 17 juni 2013

Ett år, en dag, ett ögonblick, och ALLT är förändrat


Plötsligt händer det! Så lyder budskapet i reklamen för trisslotter. Plötsligt händer det, oväntade. Rätt som det är blir man rik, vill reklamen får oss att tänka. Det oväntade är alltid positivt där, undantaget möjligen reklam för försäkringar som vill att man ska gardera sig inför alla livets och tillvarons faror. Där är det bara elände. Antingen eller, aldrig både ock. Så ser världen ut om den betraktas fullkomligt okritiskt, som en plats där ordning råder. En plats där sant alltid går att skilja från falskt. Det är emellertid aldrig så enkelt. Sitter och tänker på det, denna den första dagen på den sista veckan innan semestern. Låter tankarna följa sin egen bana, för det som återstår att göra är inte kravfyllt, kräver inte min fulla koncentration. Orkar och vill inte pressa mig längre. Längtar frihet och lugn och ro. Behöver frihet och högt i tak. Ett år fyllt av mer krav än vad som är nyttigt håller på att övergå i något annat. Vill stanna kvar här i övergångsfasen lite, för att reflektera över det som är viktigt. Livet, hälsan, vetande och det oväntades roll. 

Det oväntat oväntade talar man sällan om. Det har förträngts från det kollektiva medvetandet. Kontroll är möjligt har man fått oss att tro. Även inom akademin jobbar vi med kontroll och målsäkring. Fast tänker man rätt på saken vet alla att det är en omöjlig ekvation. Men ingen vågar bita den hand som föder en. Vetandet kontrolleras av makten, som går före rätten. Händer knyts i fickan och det muttras i korridorer och klagas bakom stängda dörrar i akademin. Utåt spelar alla dock med, levererar det som levereras ska och kontrollerar det som kontrolleras kan. Fast alla vet att det är fåfängt, om inte kontraproduktivt. Slumpens roll i vardagen och vetenskapen bortträngs därmed. Inträffar det oväntat oväntade står man följaktligen ensam. Då sitter man där med Svarte Petter. Så upprätthålls bilden av världen, livet och samhället är logiskt, linjärt samt möjligt att förstå och kontrollera.

Men så, plötsligt händer det. Två plan flyger in i två symboliskt viktiga byggnader, och världen är förändrad. Utan förvarning skjuts Sveriges stadsminister på öppen gata. Plötsligt händer det. Just innan man ska sätta sig att äta, en fredagskväll i mitten av terminen - efter en lång och intensiv arbetsperiod, när lugnet och ron, friheten, äntligen öppnar upp sig - börjar hjärtat rusa, okontrollerat, och det går inte över, är inte bara några dubbelslag. Efter en timme ligger man på akuten med EKG-sladdar och en sköterska som tappar blod från ens arm, och hela ens liv är förändrat. Plötsligt händer det som inte går att förbereda sig, och när det händer står man fullkomligt handfallen, både som samhälle och som individ. Dags att acceptera det, att det är så världen och livet fungerar. Hög tid att anpassa vetandet efter världens inneboende logik, istället för efter hur man önskar att det skulle vara. Människans förmåga är stor och fantastisk, men i förhållande till verklighetens oöverblickbarhet står den sig slätt. Plötsligt händer det oväntat oväntade, det är det enda vi kan veta. 

Det var ingen hjärtinfarkt, det som hände mig för några år sedan. Som det verkar var det bara ett sätt för kroppen att tala om, att nu får du banne mig tagga ner! Har tänkt mycket på den händelsen här under våren, när arbetsbördan varit lika stor om inte större som under våren 2011. Har oroats över att jag inte ska ha koll på vadjag klarar. Har försökt vara närvarande. Försökt att inte pressa mig, låtit saker ta sin tid. Vilat i vilorummet på jobbet. Tänkt på vad jag äter, tränat och tagit hand om mig. Ska jag även fortsättningsvis vara en del av det blivande som världen känner som, Eddy Nehls. Då är det dags att skärpa sig och tänka på vad som är viktigt, egentligen. Är det jobbet, eller livet? Det var så jag tänkte efter sjukhusvistelsen. Jag fick mig en tankeställare, men den viktigaste lärdomen var att det inte går att veta, att livet inte går att kontrollera. Det enda man kan göra är att leva här och nu, och inte göra något man vet att man kommer att ångra, om det inte går enligt plan. Man kan inte betvinga tillvaron, bara förbereda sig på det oväntat oväntade, och följa med när det inträffar, oavsett om det är positivt eller negativt.

Det oväntat oväntade är inte som i reklamen. Det oväntat oväntade följer sina egna lagar och bryr sig föga om vad mänskliga subjekt vill och tror om framtiden. Det enda man kan veta är att man inget kan veta. Framtiden går inte att planera. Det enda man kan göra är att öppna sitt sinne för detta livets och verklighetens fundamentala fakta. Det är det enda sättet att förhålla sig till livet och världen. Det är vad vetenskap borde handla om, om att förhålla sig till världen och verkligheten, om att förstå livet utifrån sina ena premisser, om att förutsättningslöst undersöka kulturen i sin fulla komplexitet. Dags att släppa kontrollen och börja leva. Krisen i samhället och på världens börser är en kontrollens kris. När ska vi lära oss se det, att det enda vi kan göra är att följa med? Det går inte att kontrollera vetande, ekonomier eller kultur. Det går bara att leva och interagera med allt och alla. Slumpens roll är påtaglig och stor, om man bara lär sig se och förstå.  

Det är vad Flyktlinjer handlar om, om att uppmärksamma tillvarons oväntat oväntade inslag och om att kritiskt granska möjligheterna till kontroll av det blivande som samhället och människorna ömsesidigt är inbegripna i. Flyktlinjer är det oväntat oväntade som överallt och alltid uppstår men som aldrig går att kontrollera. Det oväntat oväntade är inte per definition att hamna på akuten. Det oväntat oväntade behöver heller inte få världsomfattande eller omvälvande konsekvenser. Plötsligt händer det bara. De har rätt i det, i trissreklamen. Men de har tokfel när de vill få oss att tro att det oväntade kan vara väntat. Och landets fosknings- och utbildningsminister, liksom Svenskt Näringsliv, är också helt fel och blottar sin okunnighet när de vill få oss att tro att det går att kontrollera kunskap, ekonomi och livet. Invaggar vi oss kollektivt i tron att vi har kontroll kommer konsekvenserna av det oväntat oväntade att förvärras. Det är därför bättre att värna marginaler och utveckla ett kritiskt tänkande, att lära sig lyssna mer uppmärksamt på varandra och världens brus.

Det som hände mig, eller det som hände i min kropp där under våren 2011, väljer jag att se som en Flyktlinje. Som något oväntat oväntat som kom i min väg och som det är upp till mig att göra något av, eller förkasta. Jag bestämde mig omgående för det förra. Det blev en varningssignal och den ringer fortfarande. Det är med tacksamhet jag skriver detta. Jag sitter på ett kafé. Solen skiner. Tar mig tid att tänka på det som är viktigt och värdefullt, det som betyder något i livet. Och det är inte jobbet, även om det inte är obetydligt. Kärleken och livet, kunskapen är långt viktigare än arbetet. Båda förutsätter emellertid varandra. Tillvaron är en komplex helhet, en blandning av sött OCH salt.

När jag kommit hem från sjukhuset bestämde jag mig för att det var dags att sätta ner foten. Att det var hög tid att välja mer omsorgsfullt vad jag säger ja till och vilka sammanhang jag väljer att ingå i och frågor att engageras av. Dags helt enkelt att ta kommandot, utan att för den skull försöka kontrollera. Det håller inte att rusa fram genom läsåret med sommaren som enda tid för återhämtning. Vilan och ron måste finnas där parallellt för att tillvaron ska bli långsiktigt hållbar. Det gäller både för mig och för samhället vi lever i och genom våra handlingar är med om att skapa. Av anledningar som låg bortom min kontroll tvingades jag för ett år sedan att frångå den principen. Tacksam för att jag klarade mig helskinnad hit, över till andra sidan. Det var nära där i februari, när hotet om uppsägning realiserades och när jag kände mig utpekad som osolidarisk mot min arbetsgivare. Känslan av att vara sviken som kom över mig gjorde ont. Jag som bara något år innan så när offrat mitt liv för jobbet och kunskapen. Att utsättas för det jag utsattes för gjorde ont, men det fick mig aldrig att sluta tro på det jag tror på. Kärleken och sökandet efter vishet.

Livet är här. Livet är nu. Livet är allt! Och det oväntat oväntade är inte undantaget, det är regeln.

Inga kommentarer: