måndag 29 april 2013

Dagens Nietzsche, om skolan, kunskap och framtiden

Läsningen av Nietzsches samlade verk rullar på, lite i bakgrunden. Ibland mer framträdande och tydligt, ibland mer sällan och diffust. Få projekt i livet har gett mig så mycket att tänka på som läsningen av Nietzsche. Få texter har tvingat mig framåt i tanken, som den bok jag just nu jobbar mig genom: Mänskligt, Alltförmänskligt. En bok för fria andar, vilket är undertiteln? Sannerligen. Just det är vad Nietzsche får mig att känna, fri. Äntligen kan och vågar jag tänka utan tyglar, och via bloggen kan och får jag klä tankarna i ord. Här kan ingen sätta stopp eller klanka ner, här är det jag som bestämmer vad som ska upp och ut i ljuset. Skriver för att tänka, med inspiration från Nietzsche. Inom om, med. Det är viktigt.

Har kommit till slutet av första delen av boken. Texten har i korta kärnfulla aforismer berört ett brett spektrum av aspekter på mänskligt liv. Nietzsche reflekterar, tänker högt om det som kommer i hans väg. Inget leds i bevis. Hugskott testas, och tankar läggs i läsarens händer för att granskas från andra vinklar och vrår än dem den egensinnade 1800-talsfilosofen förmår peka på. Detta är en bok som aldrig kommer till några avslut. Den är till sin karaktär ett samtal. Och det är vad vi människor är dömda till, att samtala. Det kan man göra på olika sätt, distinkt och tesbrytandes med krav på lydnad, eller ödmjukt sökandes. Nitetzsche visar prov på båda inställningarna. Han skräder inte orden, och räds inte affektens flammande eld. Dock förlorar han aldrig insikten om ödmjukhetens betydelse för utvecklande av kunskap, Det uppskattas. Oj vad det uppskattas. Däri ligger behållningen. Nietzsche är den fyr jag navigerar efter på det mörka hav av tvärsäkerhet och debatt som jag lever och verkar i. Nietzsche är min samtalspartner, i väntan på att debattens vågor skall lägga sig. För debatt är inte vägen till kunskap, det är maktens verktyg.

Nietzsche lär att det är inte kunskapen, vetandet som är det viktiga. Det är insikten i hur kunskap blir kunskap. Det är vad som bör studeras, om det är vetande vi vill ha. Förståelse för den värld vi lever i och genom kollektiv handling skapar, det är vad som saknas i dagens samhälle. Och problemet är att det saknas insikt om att just detta är ett problem. För att kunna förstå sammanhanget man befinner sig i och för att kunna skapa ett hållbart samhälle, som i varje stund och vid varje tidpunkt begagnar sig av den tidens och den stundens allra bästa kunskaper, krävs insikt om just detta. Att vetande är en produkt av människan, med allt vad det innebär. Kunskap finns inte i världen, för oss att upptäcka. Den skapas, kollektivt. Därför är det viktigare att förstå hur kunskap blir kunskap, än att tillägna sig specifika kunskaper om något bestämt.  
På det hela taget är vetenskapliga metoder ett minst lika viktigt resultat av forskning som något enskilt forskningsresultat: ty en vetenskaplig anda bygger på kunskap om metoder och alla vetenskapens landvinningar skulle inte förmå hindra ett återfall i vidskepelse och galenskap om dess metoder gick förlorade.
Oerhört viktiga ord, som borde ristas in i väggen på alla vetenskapliga institutioner. Detta är vad högre utbildning handlar om, vetenskapliga metoder. Inte om kunskap, utan hur kunskap skapas. Det är vad man borde ägna mycket mer tid och sätta tydligare fokus på, inom Högskolorna och landets Universitet. Utan djup insikt i hur kunskap blir kunskap går det inte att värdera vetande. Kunskap är aldrig entydig, och eftersom vetande ger makt finns en hel massa fallgropar att falla i. Om, säger om, man inte uppmärksammar just det.
Snillrika personer må ha inhämtat aldrig så många av vetenskapens resultat: det märks fortfarande på deras yttranden och framförallt på de hypoteser de där ställer upp att de inte är besjälade av någon vetenskaplig anda: de har inte den instinktiva misstro mot tänkandets avvägar som till följd av långvarig övning rotat sig i varje vetenskaplig människas själ. För dem räcker det att över huvud komma på en hypotes om något, strax är de fyr och flamma för den och tror att därmed är allt klart. Att ha en åsikt är för dem redan lika med att fanatiskt förfäkta den och för gott ta den till sitt hjärta som en övertygelse. Inför något oförklarat hetsar de upp sig över första bästa hugskott som ser ut som en förklaring: varur inte minst på politiken område de värsta följder uppstår.
Sveriges utbildningsminister har uppenbarligen inte läst Nietzsche, för han visar dagligen och stundligen prov på hur hårt han håller fast vid sina INHÄMTADE kunskaper. Björklund försvarar allt mer ihärdigt sina hypoteser ju mer motstånd hans stöter på. Forskares invändningar mor sanningarna som utbildningsministern gjort till sina blir till ytterligare bevis på dess sanningshalt. Och mot bättre vetande tillåts han hållas, för att han har makten. Allt medan skolan vittrar sönder. Effektivisering, ekonomisering ljuder mantrat. Konkurrens leder till kvalitet, är hypotesen som genom att möta motstånd från forskare slipas till en värdefull sanning som måste skyddas till varje pris. Det är en konsekvens, inte av dumhet, utan av ignorans och maktfullkomlighet. Beror på en fatal brist på insikt om hur kunskap blir kunskap. Lyssna, och lär:   
- Därför borde varje människa ha lärt känna minst en vetenskap från grunden: då vet man åtminstone vad metod vill säga och hur nödvändigt den yttersta besinning är.
Ytterligare en mening som rymmer ett helt universitet av vishet. Detta uttalande visar hur lågt Sveriges högre utbildning har fjärmat sig från kunskapens kärna. Vi som bryr oss om kunskap och som vill ägna vår tid tillsammans med studenterna för att lära dem metoder för eget sökande efter kunskap motarbetas. Idag skall utbildning på Universitet handla om att lära ut den bästa kunskapen från respektive disciplin, enligt på förhand uppgjorda kursplaner med ett fastställt innehåll. Kritiskt tänkande anses vara förlegat, oviktigt och metod håller på att bli synonymt med att läsa innantill ur böcker. Kunskapen är i full färd med att förlora kontakten med livet, det levda liv som bebos av människor. Utbildning och även en stor del av forskningen handlar idag om att cirkulera gångbara referenser mellan sig. Högskolestudier håller på att bli bildningsignoranta, och det kritiska tänkandet anses omodernt. Enskilda kurser finns knappt, och ytterst få lär sig EN vetenskap från grunden. Detta är ett problem för alla, för skyddet mot tillvarons oväntat oväntade risker utarmas.

Nietzsche fortsätter genom att presentera en hopplöst daterad tanke. Jag låter den stå kvar, för att bevisa att kunskap alltid är ett barn av sin tid. Hans kvinnosyn är inte min, men det betyder inte att jag och alla andra kan lära av hans insikter på kunskapsteorins område. För att förstå och använda Nietzsches och andras tankar måste man inte köpa hela paketet, det går utmärkt att plocka delar och sätta dem samman efter eget huvud. För det centrala är aldrig att lydigt följa en stor mästare, tvärt om har alla som verkligen vill veta och lära ett ansvar att göra motstånd. 
Detta borde inte minst tillrådas kvinnor, som nu räddningslöst faller för alla möjliga hypoteser, i synnerhet om dessa gör ett snillrikt, medryckande, uppiggande intryck. Ja vid närmare betraktande skall man finna att de flesta bildade människor av en tänkare alltjämt önskar övertygelser och inget annat än övertygelser, och att blott en liten minoritet efterfrågar visshet.
Det är enkelt att luta sig mot någon annans övertygelse, men det leder inte till kunskap. Och om det är landets utbildningsminister som gör det kardinalfelet är det allvarligt. Visshet nås bara genom misstänksamhet, skepsis och genom att aldrig slå sig till ro med något. Sant är det som fungerar, men bara där det fungerar och så länge det fungerar.
De flesta vill bli kraftfullt medryckta för att därav själva vinna mera kraft; endast få har ett sakintresse som bortser från personliga fördelar, inklusive den som ligger i det nämnda krafttillskottet.
Vetande skall och får aldrig bli en väg att göra karriär, för då ligger fältet öppet för tvärsäkerhet och det kritiska tänkandet och bildningen hotas. Kunskap för egen vinnings skull är djupt problematisk. Tänker på friskolorna som strävar efter att göra vinst, på den uppenbara faran med detta inslag i utbildningssystemet. Kunskap är ingen exakt vetenskap, det är ett ömtåligt sökande efter visshet. Vetenskap är aldrig ett mål, det är ett sökande. Därför är det metoder för kunskapssökande som bör läras ut i skolan, inte vetande. Men förtrogenhet med metoder är svårt om inte omöjligt att betygsätta. Och betyg är som bekant den hårdvaluta som allt kretsar kring i dagens utbildningssystem, ivrigt påhejat av Jan Björklund, mot bättre vetande. Han bär inte ensam på skuld, många med honom lever i villfarelsen om att de vet. Men vi som verkligen lärt oss metoder att söka kunskap vet att det enda man lär sig i och genom högre utbildning är hur lite man egentligen vet. Detta är emellertid inget problem, för det man får istället är en fördjupad insikt om hur kunskap blir kunskap. Och den insikten är inte bara gångbar överallt, den är dessutom nödvändig för att förstå det som just nu hålls för sant i samhället.
På nämnda överväldigande majoritet räknar varje tänkare som uppträder som och betecknar sig som geni, alltså ser in i världen som ett högre väsen med anspråk på auktoritet. Eftersom ett geni av detta slag underblåser övertygelser och väcker misstro mot en mer försiktig och blygsam vetenskap är han en fiende till sanningen, i hur hög grad han än må se sig som dess riddare och befriare.
Så länge Sverige har en forsknings- och utbildningsminister som sprider misstro mot all vetenskaplig verksamhet som inte producerar tvärsäkerhet, kommer krisen i skolan att leva vidare och förvärras. Och så länge vi som sysslar med sådan forskning dessutom tvingas ägna tid och möda åt att försvara oss mot mäktiga och bildningsfientliga lobbyorganisationer som Svenskt Näringsliv, försvåras arbetet med att försvara den enda vetenskapen värd namnet: den vetenskap som inte försvarar uppnådda resultat utan ständigt befinner sig i rörelse, kritiskt utvärderande den egna verksamheten och dess premisser.

Lite mer Nietzsche i skolan, för kunskapens skull, och framtidens. Den gemensamma framtiden, som utgår från människors kollektivt levda liv.

Inga kommentarer: