onsdag 27 februari 2013

Kulturvetenskapen, och otacksamheten

Kultur som vetenskap, det är vad jag sysslar med. Just i dessa dagar har jag svårt att tänka mig något mer otacksamt att syssla med. Och om det bara var för mitt eget höga nöjes skull, för att göra personlig karriär eller för att få behålla jobbet, som jag forskade om och försökte förstå och sprida kunskap om kultur, då hade jag övergivit uppgiften för länge sedan. Men jag gör detta för att jag är övertygad om att kunskaperna behövs i samhället, för att göra det hållbart och för att öka integrationen och tryggheten. Bara så kan en bas för allt annat skapas och underhållas. Kulturvetenskap är viktigt.

Förstår att alla inte tycker så, just för att jag forskar om och ägnar i princip all min vakna tid åt att fördjupa förståelsen för denna gäckande, komplexa och paradoxala storhet, kultur. Just därför förstår jag att jag och andra kulturvetare behandlas som vi gör, från förakt till lätt överseende. Förstår att kultur uppfattas som något lättsamt och vetenskapligt ointressant, av många. För det är inte lätt att förstå, det är det första den som verkligen vill förstå måste inse och förhålla sig till. Kultur kan inte sammanfattas, och den är inget i sig själv. Ändå påverkar den snart sagt allt som rör mänskligt liv. Kulturen är det som håller allt annat samman. Människan är helt enkelt en kulturvarelse, och det kan människan förneka, men inget göra åt. Däri ligger paradoxen, problemet och kulturvetenskapens utmaning.

Bara för att man förstår betyder inte att man inte påverkas av hur man betraktas av omvärlden, av arbetsgivaren och av vår forsknings- och utbildningsminister. Otack är världens lön, är ett gammalt uttryck. Ett ordspråk. Kultur, i koncentrat. Uttryck sätter ord på känslor. Och just i dessa dagar är kulturvetenskapen hotad, allvarligt hotad. Dels av sjunkande efterfrågan bland studenter på kunskapen, kanske åtminstone delvis beroende på Svenskt Näringslivs kampanjer mot ämnet. Dels av Jan Björklunds inställning till ämnet, som han inte verkar vilja förstå, fixerad vid ett Nobelpris som han är. Och något Nobelpris i kultur finns inte. Kulturvetarna bjuds inte in. Föraktas ibland. Detta gör att ämnet dessutom, som om det inte vore illa nog, bryts sönder inifrån, av interna stridigheter när alla tvingas se om sitt eget hus.

Vem tjänar på att det blivit så här? Vilka intressen spelas i händerna av att kunskap och förståelse för kulturell logik och dynamik försvinner från samhällskroppen, genom att kulturvetarna blir färre, och när kunskapen utarmas av att allt färre vet och förstår allt mindre om kulturen de lever i och är med om att skapa och upprätthålla genom att leva sina liv i vardagen? Kulturvetenskapens adelsmärke är kritiskt tänkande och analytisk förmåga, maktanalys och förmåga att hantera komplexitet. Det är klart att makten inte gynnas av att sådana kunskaper och kompetenser finns och växer bland befolkningen. Och bankerna är inte betjänta av att kunderna ifrågasätter deras (onödigt) komplexa och snåriga "produkter", vars viktigaste syfte är att generera ekonomisk vinst till banken. De som bestämmer vill alltid ha lydiga undersåtar, i samhället och i företagsvärlden. Men om lydnaden blir allt för stor och kritik inte förs fram, då ligger den obehagligheter i pipe-line.

Lydnad och avsaknad av kritik leder inte till hållbarhet, det är kungsvägen till diktatur. Och mot detta är kulturvetenskapen ett slags vaccin. Man skulle alltså kunna säga att den ledare som inte uppskattar, eller som i Björklunds och Svenskt Näringslivs fall, föraktar, kulturvetenskap, det är ledare som har andra mål med makten än att tjäna folket. Frågan vi måste ställa oss är: Vill vi ha sådana ledare, och är det ett sådant samhälle vi ska bygga? Är det hållbart? Vi kan välja att inte svara på frågorna, välja att fortsätta som om inget hänt, på den inslagna vägen. Konsekvenserna av våra val kommer vi dock inte undan, dem får vi leva med vare sig vi vill eller ej. Samhället och kulturen blir inte som vi vill och önskar, de blir till genom våra handlingar, våra kollektiva handlingar. Och detta kan vi lära oss förstå om vi som samhälle satsar på kulturvetenskap. Det är vad jag kämpar för, och kommer att kämpa för så länge jag lever.

Läser en hoppingivande text på vägen till jobbet, Under Strecket, om Paul Ricaure. Som är en viktig inspirationskälla och en tänkare väl värd att lyssna på. En filosof som förstått vad ett samhälle är och vad kollektivt liv handlar om och går ut på.
Ricœurs tal om den ”kapabla” människan, homo capax, innebär således inte någon naiv plädering för vare sig obegränsat handlingsutrymme eller inflatoriskt ansvar. I stället söker han tillvarata den mer komplexa förståelse av våra besluts räckvidd och handlingars inflätande i andra människors handlingar för att göra rättvisa åt hur det mänskliga handlandet konstitueras genom korrelationen av avsikter, orsaker och tillfälligheter.
Människan är kapabel till oerhört mycket. Även till förnekelse av kunskaper hen behöver för sin överlevnad, och till förakt för budbärarna som förmedlar kunskaperna. Det måste man förstå om man ska kunna komma tillrätta med problemen i samhället. Hur man jobbar med frågan är underordnat, men den måste jobbas med. Bara så kan samhället bli hållbart och överleva på sikt.

Just idag är jag inte så himla stark. Jag kämpar för min överlevnad i den akademiska världen. Det gör ont och river upp sår. Ändå måste det gå. Att skriva är en tröst, för så länge det finns ord och läsare finns det hopp. Jag tror på människan, och på kunskapen. På livet.

8 kommentarer:

Ingenjör C sa...

Kulturvetenskapen har ju inte på något sätt ensamrätt på kritiskt tänkande och analytisk förmåga. Sådant är ju t ex naturvetenskapens signum. Och dessutom i flera fall förmågan till logiskt tänkande.

Problemet för kulturvetenskap, som jag ser från ett ingenjörskt perspektiv, är att det är "beskrivande" och inte utvecklande. I alla fall inte tydligt. Man kan humma och säga "Ja, hm, intressant, så är det". Men steget till användning eller nytta, är inte alls självklar.

Samma problem som andra humanistiska vetenskaper har "Ja, det var ju intressant det där, men nu tar vi väl och fixar något som gör att vi kan värma våra hus istället." Naturvetenskapen och ingenjörsvetenskaperna har det mycket lättare eftersom de tydligt har inverkan på människors praktiska liv.

Man kunde ju vända på frågan, vad händer om man lägger ner kulturvetenskap? Om man helt enkelt inte håller på med det. Skippar det. Vad skulle hända då, i samhället, med människor?

Ann-Helen sa...

Jag förstår, som kulturvetare, vad du menar, att det inte är så självklart hur de kulturvetenskapliga resultaten skall användas och omsättas. Men det finns ett värde i vetenskaper som inte "testar" olika redan formulerade antaganden, utan vars främsta resultat kanske är nya frågor, nya perspektiv på det kulturellt invanda och självklara -vilket kan möjliggöra och öppna upp för t ex ingenjörer att skapa nya praktiska, bättre lösningar. Ingenjörsvetenskapens resultat och uppfinningar skall ju också omsättas någonstans där människor lever, tänker och känner, och då är det ju av stort värde att förstå något om den kontexten. Ingen tvekan om att ingenjörernas konstruktioner har en tydlig inverkan på människors liv, men dessa konstruktioner skapas ju också utifrån några antaganden om vad som behövs, vad som är önskvärt och "standard" och hur ett gott liv ser ut - vilket är kulturellt, och något som kulturvetenskaperna undersöker och bidrar med förståelse av. Så det borde vara fler samarbeten mellan kulturvetare och ingenjörer - ett sådant område är t ex klimatfrågor.

Ingenjör C sa...

Alltså, Ann-Helen, jag är av uppfattningen att bred bildning är bra. En allsidig syn på livet, tillvaron. Men jag tror att de flesta människor, liksom ingenjörer, ganska väl själva vet och förstår vad som fattas dem. Eller vad de tycker är intressant och roligt. Vad som behöver utvecklas. Teknisk utveckling sker inte på kommando, eller för att någon efterfrågar något, eller för att kulturvetare anvisar en riktning. Det sker pga ingenjörers och andras oändliga nyfikenhet att pröva alla gränser. Det drivs i sig självt.

Jag tror inte kulturvetenskapen har styrka, eller möjlighet, att visa vägen till teknisk eller naturvetenskaplig utveckling.

Jag brottas med problemet att tydliggöra vad som är kärnan, vad som är det oundgängliga. Vad som skulle fattas.

På något sätt har ju kulturvetare en formaliserad "författarroll", att visa på skeenden. Varför behövs det? Det är svårt att svara på (tycker jag), därför är det lättare att fundera på vad som händer om man inte funderade på det.

När det gäller klimatet, tror jag det bästa vore om man gav matematiker och ingenjörer uppdraget, så det blev ordning på modellerna. Istället för alla andra tyckare ...

Ann-Helen sa...

Jag tror att det lätt tänks att kultur-natur är helt skilda saker som inte har något med varandra att göra, och att "teknik" och siffror är något neutralt, "kulturlöst", som inte innehåller tolkningar. Att tänka så, är i sig något med en viss tradition och idéhistoria, och det har konkreta, praktiska konsekvenser. Idén om att utveckling drivs av att människor vill "pröva alla gränser" är också kulturbunden, och om man tror det, kommer man att se vissa saker och inte andra - t ex att det mesta av förändring inte sker genom dramatiska gränsprovningar, utan genom långt mer vardagliga rutiniseringar och vanor. Det handlar inte om att kulturvetenskapen skall "bestämma" eller dirigera andra eller "utvecklingen", utan om sådant som att det är nyttigt att förstå det kulturella sammanhang man ingår i, sig själv och andra. På det sättet kan man möjligen skapa utrymme för nya idéer och sätt att göra. Kulturvetenskap är inte "tyckande", men utan den, så är risken att beslut blir mer baserade på ett tyckande (som är förment neutralt och objektivt, av dem som lyckas hävda en sådan position). Alla gör sina egna små kulturanalyser i vardagen, sina tolkningar, som är kulturbundna - men ser man inte det kulturella i det, så blir det "tyckande" (för dem som har lite makt) eller "sanning" (för dem som har mycket makt).

Eddy sa...

Håller med Ann-Helen i allt. Och tycker ingenjörens självgodher och omnipotens är obehaglig. Men det är så samhället ser ut idag. Ett kallt och instrumentellt samhälle, där väldigt många människor far djupt illa, medan ingenjörerna bygger partikelaccelleratorer, rymdraketer och sysslat med Universums uppkomst (jag vet att det ger andra kunskaper), vilket kostar enorma summor som skulle kunna användas för att lösa problem för männiksor här och nu.

Lägger man ner kulturvetenskapen och överlåter helt och hållet åt människorna att ordna sina liv, då är vi bara djur som visserligen förfogar över fantastiska maskiner, men livet består av oändligt mycket mer än det.

Värme, kärlek, förståelse, goda lyssnande och inkännande samtal. Till exempel.

Ann-Helen sa...

Poängen är, att (även) ingenjörer kan ha nytta av kulturvetenskapliga insikter i sitt arbete. Ingenjör C exemplifierade med "att värma hus". En enkel och direkt fråga, kan tyckas - alla måste ju värma sina hus. Då missar man att det inomhusklimat de flesta har nu, är historiskt specifikt. Det är något vi på olika sätt har lärt oss och vant oss vid och som kopplats ihop med en mängd andra saker. Ur en kulturvetenskaplig synvinkel kunde husuppvärmning handla om sådant som: vad är ett hem? hur levs livet i hemmet? hur klär man sig i hemmet? vad är bekvämlighet i denna kontext? hur skapas och ändras standarder kulturellt gällande inomhusklimat? vilken roll spelar uppvärmningsteknologi i sådana processer?

Eddy sa...

Exakt! Det är i samverkan kunskaper om människan, samhället och framtiden växer fram. Vi är bra på olika saker, men alla behövs. Det är mixen som är det centrala!

Anonym sa...

Hej. Jag har precis börjat blogga, eller i varje fall börjat förstå vad bloggande kan vara, nämligen utbyte med likasinnade människor som eventuellt brottas med samma slags frågor. Jag läste artikeln du hänvisar till med mycket stort intresse. Det formulerades något av en kärnpunkt i mitt eget sökande efter klarhet i mitt eget ställningstagande till världens (och värdenas) stora omvälvningar idag.Jag kommenterar bara din blogg nu för det andra gången jag stöter på den och jag märker som sagt att dina frågeställningar liknar mina. Tänkte bara hänga på och visa att jag finns. Jag har en antroposofisk bakgrund i Frihetens Filosofi med kompletterande studier i Global idéhistoria och Klassisk filosofi.