onsdag 30 januari 2013

Håller vi på att tappa greppet?

Läser i dagens tidning; om singulariteten, om tidningsdöden och om Facebooks problem med lönsamheten. Ser mönster, hittar paralleller, och känner viss uppgivenhet. Inte så att jag ger upp, det handlar mer om en fördjupad insikt om problemen vi har att hantera. Och det är början på, inledningen till och förutsättningen för lyckade och effektiva åtgärder för att lösa problemen. Att man förstår grunden, utgångspunkten.

Singulariteten först. Den kanske kommer att bli ett faktum. Det finns tecken som tyder på att det i alla fall inte är otänkbart, att datorer och maskiner skulle bli mer intelligenta än människan, och att maskinerna tar över. Att det skulle gå att ladda upp mänskliga medvetanden i datorer, och därigenom ge människor evigt liv, det är däremot befängt. Människan är en sammansättning av biologi, kultur och teknik, ett assemblage. En sammansättning av olika samverkande saker och aspekter. En komplex helhet, som interagerar med omgivningen och andra komplexa helheter. Människan blir MÄNNISKA i och genom biologin, och utan biologi, ingen MÄNNISKA. Ett "medvetande" som är "uppladdat" till/i en dator, det må fungera på liknande sätt som en människa, men någon MÄNNISKA är det inte!

Tanken eller drömmen om singulariteten uppvisar tydliga likheter med drömmen om människans kolonisation av andra planeter. Det är befängda idéer, som faller på sin egen orimlighet. Drömma både kan och får man, så klart. Men det är olyckligt om/när drömmarna handlar om sådant som är omöjligt att realisera. Planeter som är beboeliga ligger, oavsett var de finns, så pass långt från jorden att ingen människa som åker dit kommer att leva tillräckligt länge för att hinna dit inom sin livstid, även om man blir radikalt äldre än idag. Det är och förblir en naiv pojkrumsdröm. Liksom alla tankar på uppladdade medvetanden, som bortser från fundamentala, och unikt mänskliga egenskaper. Det låter bra på pappret. Och tänk om man inte behövde bry sig om ... Det går inte. Världen och livet fungerar inte så. Människan upplever världen, som människa, genom människokroppen. Basta! Allt annat är farliga fantasier, som tar resurser och fokus från reella problem, här och nu.

Tidningsdöden har med teknikoptimismen att göra. Bara för att det går betyder inte att det fungerar, eller att det är bra och önskvärt. Visst går det att skaffa information genom andra kanaler än dagstidningar, men det är annan information man skaffar sig då. Man får bara information om det man redan vet något om, eller om det som direkt fångar en intresse. Poängen med dagstidningen är urvalet, och begränsningen. Det skapar en förståelse för samhället och världen, det främjar demokratin. Samhället och kultur är, liksom människokroppen och människoblivandet, komplexa helheter och processer. Och dagstidningens betydelse för och roll i demokratins utveckling och upprätthållande kan inte underskattas. Det är allvarligt det som håller på att ske. Google är ett utmärkt sökverktyg, men det kommer aldrig att kunna ersätta dagstidningen.

Utarmningen av mediernas bevakning av samhället och omvärlden är tydlig, galopperande och ytterligt allvarlig. Redaktionerna bantas, utlandskorrespondenterna blir färre, Rapport och Aktuellt upprepar i princip samma nyheter, tidningarna blir tunnare. Och den enda räddningen som finns och som det talas om är annonserna, detta universalmedel och lyckobringare. Ymnighetshornet, källan till evigt liv. Drömmen om kakan som finns kvar när den ätits upp, evighetsmaskinen. Det är just det som är problemet (med medierna), drömmen om flödet av pengar som aldrig tar slut. Tron på reklamens undergörande verkan. Drömmen om en utifrån kommande lösning på interna problem.

Singulariteten och tidningsdöden hänger ihop, är två sidor av samma sak. Båda är exempel på människans ofullkomlighet, mänsklighetens oförmåga att ta tag i de riktiga problemen, innan det är försent. Hur mycket man än ser kroppen som ett problem, så är det en lika avgörande förutsättning för mänskligt liv som jorden är det. Och hur mycket man än drömmer om ett ofelbart system som tar and om alla problem så är och kommer alltid demokrati att vara ett kollektivt system som kräver underhåll och engagemang från folkets breda massa för att kunna fungera som demokrati. Vi får den demokrati vi betalar och kämpar för, alla vi tillsammans. Demokrati går inte att delegera eller köpa för pengar, den växer underifrån, med stöd i kunskap och folkligt engagemang i vardagen. Dagstidningarnas oförmåga att inse detta, och deras dröm om reklampengar. Som i första hand går till vinst till ägarna samt bonusar till cheferna, och i andra hand till produktion av högkvalitativa nyheter, reportage och granskningar.

Rörelsen mot pengar för pengarnas skull. Utvecklingen mot pengar som mål, istället för medel i samhället är alarmerande. Det är ett slags singularitet, och ett mycket mer reellt hot mot mänskligt liv. När pengarna blir ändamålet är livet på jorden den stora förloraren. Och bristen på insikt om vart vi är på väg, oförmågan att tänka kritiskt analytiskt accelererar när allt färre läser allt mindre dagstidningar och när TVs nyhetssändningar utarmas allt mer, och blir allt mer introverta. Grunden för samhället och livet är hotad, och det går snabbt utför.

Facebook, slutligen, är en illustration av hur det kan gå. Och hur fort allt kan förändras. Reklamen spökar även där, liksom tekniken som nästlar sig in i och påverkar processen av människoblivande. Facebook har ett mål, ett enda mål och syfte, och det är ett generera ekonomisk vinst till ägarna. Facebook är ett mål i sig, inte ett medel.

Upprepar det som behöver upprepas: Kulturvetenskap och humaniora är en garant för det sant mänskliga, oavsett hur det ser ut och fungerar. Utan sådana kunskaper, och utan den kompetensen riskerar människan att med öppna ögon hota mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Det behöver inte bli så, men risken finns, och tiden är knapp. Det som en gång raserats tar tid att bygga upp igen!

2 kommentarer:

Farmorgun sa...

Där fick jag något att bita i. Jag som på ålderns höst använder tekniken som redskap för att både bilda mig och bilda mig uppfattningar om skeenden som intresserar mig. Med knapp pension prenumererar jag på två papperstidningar - Norrtelje Tidning och Svenska Dagbladet. Därutöver tar jag del av utbudet på webben och utan att kunna länka till artiklar på nätet skulle jag inte kunna dela med mig av mina tankar och åsikter till vänner och följare, vilka ger mig feedback. Statens övervakning och Kulturelitens taskiga attityder mot nätet har lett till att jag tagit steget in i Piratpartiet. Sharing is caring. För utbyte må vi dela med oss. Medier och sociala medier är kommunicerande kärl och psykiatrikers och psykologers prat om "Internetberoende" kan verkligen diskuteras. Har tagit del av annan forskning som säger att Internetberoende inte är ett faktum. Teknikoptimism har en motpol i Teknikrädsla. Det måste finnas en medelväg mellan himmel och helvete där vi kan mötas.

Eddy sa...

Det finns en medelväg Farmorgun! Det finns det, men den finns kanske inte där vi tror, och det krävs en öppennhet för olika tankar, och en vilja att lyssna och samtala. Den enda vägen leder alltid fel. Det är min mission, att föra fram den tanken. Sharing is caring, håller med om det. Bara genom att ge kan man få!