fredag 14 december 2012

Tankar i möten mellan, om hjärnan och dess relation till sammanhanget

En hel termins överfyllda tjänstefördelning tar ut sin rätt här på upploppet av arbetsåret. Tröttheten är påtaglig, och tankarna flyter som sirap. Just idag har jag inte så speciellt många egna tankar att bidra med, men jag är likafullt uppfylld av tankar. En sak att tänka, en annan att formulera tankar. Skrivandet och tänkandet är intimt förknippat, i alla fall för mig. Min hjärna fungerar så. Och hjärnspåret tänkte jag spinna vidare på, utifrån olika läsefrukter och fynd på nätet. Fyller tiden fram till handledningen med det, med reflektioner över den kroppsdel som just nu inte riktigt presterar på topp. Kanske är jag inte ensam om det?

Ann-Helen kommenterar klokt på gårdagens post. Hon skriver om hjärnans plats och funktion i kulturen oxh påpekar att hjärnan inte bara är jag, hjärnan är också en del av kulturen, och därigenom sammankopplad med allt och alla andra.
"Hjärnan är du" står det i reklamtexten för boken, som också lovar att boken kommer att förändra ens liv (=ens hjärna). Men en hjärna kan inte köpa en bok, läsa den eller börja förändra livet. En hjärna kan faktiskt inte göra något alls på egen hand.
Hjärnan behöver kroppen på samma sätt som kroppen behöver hjärnan. Finns ingen hierarki där, bara ömsesidig tillblivelse. Det som är bra för kroppen är bra för hjärnan, och vise versa. Lätt att glömma det. Ibland när tröttheten tränger sig på kan det vara mer vilsamt att arbeta med kroppen och vila i tanken, än att göra det som ligger närmast till hands: sova. Fast sova behöver man också. Speciellt på vintern, när det är mörkt. Både hjärnan och kroppen påverkas av sammanhangen de uppehåller sig i och blir till genom.
Jag har inte läst boken, men för mig verkar det som att den placerar sig i raden av böcker med fokus på individuell (hjärn-)utveckling.
Har ju heller inte läst boken, men jag är benägen att hålla med. Såväl lyckoforskningen och böckerna om den (som Norberg också skrivit om) tenderar att få karaktären av instruktioner till självhjälp. Och efterfrågan på den typen av böcker och auktoriteter är enorm. Så han är kanske rätt ute, Norberg. Pengar att tjäna ... Olyckligt om hjärnforskningen skulle låna sig, eller lånas ut till den typen av verksamhet. Intressant att Ann Helen tangerar den frågan. Har inte tänkt så, men det ligger något i följande ord, även om jag tycker man ska akta sig för konspirationsteorier.
I samma text står det att det är en revolution att forskningen nu kommit fram till att hjärnan inte är statiskt och hierarkiskt ordnad med specialiserade delar, utan att den är formbar. Tanken om de formbara hjärnorna passar mycket bra ihop med kraven på flexibilitet som många möter i arbetslivet idag (medan de hierarkiskt ordnade hjärnorna passade i en annan samhällsordning). Kulturhistoriskt rätt intressant.
Humanioras nytta, igen. Överallt finns exempel på hur viktigt det är med reflektion. Tid för eftertanke och lugn och ro. Hjärnan är plastisk, det verkar som forskningen entydigt pekar i den riktningen. Därför är det intressant att fundera kring varifrån den tidigare uppfattningen kom, och om det var ett resultat av kunskap om hjärnan, eller om hjärnan anpassade sig till det samhälle, den kontext där den fanns och verkade. Vad är sant, och vettigt, klokt och riktigt? Kan vi veta, och hur stort utrymme för modifikation och förändring finns? Viktiga frågor som i princip bara ställs av humanister. Inte för att misstänkliggöra naturvetenskapen, utan för att försöka förstå vad det innebär att vara människa.

Spinner vidare på såret och tankarna om hjärnans plasticitet. Letar på nätet, och hittar en gammal understreckare, från i våras. Läser följande, om ny teknik och hjärnans relation till omgivningen. Läser om den rastlöshet som sprider sig, om behovet av stimuli för att inte tappa intresset och koncentrationen. Och det är ett ämne som intresserar mig.
Och den största boven i dramat är internet. Dess snabba flöden, oändliga klickmöjligheter och ständiga uppdateringar – inte minst dess ständiga närvaro, överallt och hela tiden – lämnar allt färre utrymmen i vår vardag fria från distraktion. Somliga menar att internet redan börjat sätta allvarliga spår i vårt beteende och vårt sätt att tänka. En av dem är den franske filosofen Bernard Stiegler, som för ett par år sedan uppmanade till att ”ta hand om” de unga, genom att skydda dem från det katastrofala inflytande som medieteknologier som it, television, film och datorspel har på deras inlärnings- och koncentrationsförmåga. En annan är den amerikanske journalisten Nicholas Carr. I boken ”The shallows: What the internet is doing to our brains”, som utkom förra året (se Pelle Snickars understreckare 3/7 2010), argumenterar han för att internet ligger bakom vår tids rastlöshet, vår oförmåga att koncentrera oss på en sak under längre tid, vår betingade törst efter stimuli från en mängd källor samtidigt. Carr talar om hjärnans plasticitet, dess karaktär av en tillvänjande mjukvara snarare än en orubblig hårdvara. Vi har alltid påverkats av våra verktyg och medier, på den punkten är internet inget undantag, men dess effekter är ovanligt alarmerande och påtagliga.
Om det är internet som ligger bakom, eller om det är människans kollektiva önskan att upptäcka och få nya intryck, det låter jag vara osagt. Jag vet inte, men känner igen mig. Sammanhangen skapar oss, på gott och på ont. Och tid för eftertanke och reflektion, tystnad och utrymme för att bara vara, det är bristvaror. Olyckligt, för det riskerar att utarma samhället och framförallt undergräva mänsklighetens skydd mot alla de hot som lurar där ute. Skrämselpropaganda ligger inte för mig, men följande ord är värda att ta på allvar.
Och för både Stiegler och Carr finns det en aktivitet som är särskilt representativ för förändringen, inte minst som det är en sysselsättning vilken tycks befinna sig vid ruinens brant – läsningen av böcker. På sätt och vis har nätets utbredning fått oss att läsa mer än någonsin. Men det sker i korta sekvenser av koncentration, sällan eller aldrig i djup försjunkning. Att något faktiskt håller på att hända med våra hjärnor märker Nicholas Carr allra tydligast just på sin egen försämrade förmåga att läsa böcker: ”Det brukade vara enkelt att försjunka i en bok eller en längre artikel. Jag fängslades av berättelsens vindlingar eller argumentets utveckling, och kunde tillbringa timmar med att plöja långa avsnitt prosa. Det är sällan fallet längre. Nu börjar jag tappa koncentrationen efter en sida eller två. Jag blir rastlös, tappar tråden, börjar leta efter något annat att göra … Den djupa läsning som förr brukade komma helt naturligt har nu blivit en kamp.”
En kamp, för att kunna läsa. Det allvarliga är att bara den som vill läsa, som en gång har lärt sig uppskatta en längre text och det innehåll en sådan kan förmedla, vilket är omöjligt i och genom korta snuttar i en värld fylld av intryck. Den som inte lärt sig uppskatta detta går miste om något hen inte visste fanns. Dagens unga saknar något de inte vet existerar. Den aspekten av Internet bör beaktas. Vad går vi miste om? Vet vi det? Den typen av kunskap saknas, kunskap som är kritiskt värderande, reflekterande, men inte fördömande. Internet är här för att stanna och dess fördelar är stora, men om vi förlorar något i processen som är viktigt, då bör detta i alla fall undersökas.
Kanske måste vi alltså acceptera att den djupa och långa läsningen verkligen är utrotningshotad i vår distraherade tidsålder. Eller?

Det är i skuggan av det hotet som Alan Jacobs har skrivit boken The pleasures of reading in an age of distraction (Oxford University Press, 162 s). Han är lyckligtvis övertygad om motsatsen, att läsningen tvivelsutan har en framtid, men är heller inte omedveten om läsningens förändrade villkor. Jacobs är litteraturprofessor till yrket, född i England men bosatt och verksam i USA. ”The pleasures of reading” är först och främst en välskriven och väldisponerad läsarhandbok för 2000-talet, med iakttagelser som säkert intresserar både den ännu idoga läsaren och de som tappat förmågan att försjunka i en skönlitterär bok. Jacobs missionerar för läsningens njutbarhet, både som försvar för läsningen och som motgift mot alla sorters läskramper och distraktioner. Han framhåller återkommande vikten av otvungenheten, att ”läsa på nyck” (read at whim!). Och här har han en god portion distans till sitt eget ämbete. Jacobs invänder till och med mot den i sammanhanget ofta förfäktade föreställningen att läsning är något gott i sig. Att läsa skönlitteratur gör dig inte nödvändigtvis till en bättre människa, menar han. Särskilt inte om du läser för att ha läst. Att bocka av en lista med klassiker eller andra måste-böcker kan vara en god ingång för tonåringar – men det är varken en i längden möjlig eller eftersträvansvärd lässtrategi.
Kloka ord och viktiga påminnelser, liksom följande tankar och insikter som jag mer än gärna upplåter plats för här på Flyktlinjer.
Här kan man foga till Jacobs nyansering att de flesta tidsåldrar har betraktat sig som ovanligt fyllda av distraktioner. ”I hundra år eller mer (ja, i själva verket i femtonhundra, sedan Augustinus) har uppmärksamhetens förskingring beklagats”, skriver filosofen Paul North i sin nya bok om distraktionens begreppshistoria, The problem of distraction (Stanford University Press, 272 s) – ”och varje ny epok och disciplin tycks erbjuda en ny förklaring och kompensation för förlusten”. De flesta medieteknologier har i sin barndom väckt sådana skräckscenarier och demoraliserande diagnoser. Televisionen, fotografin, radion. Till och med trycktekniken.
Inget är nytt under solen. Så sant. Också viktigt satt ständigt påminna sig om. Det leder i sin tur över till andra tankar, förståelser och till frågor jag jobbat med tidigare och ser som viktiga. Vad är det att vara och leva som människa? Posthumanism, och neurodiversitet. Vad som är hönan och ägget är irrelevant, och slöseri med tankemöda och tid att reflektera över. Viktigare är att fundera på hur man kan hantera den situation vi lever i och med idag. Magnus Bremmer, som skrivit artikeln, hänvisar till en av mina husgudar.
I en artikel från 2008 lägger litteraturprofessorn Katherine Hayles fram hypotesen att vår samtids mediemiljö provocerat fram ”ett generationsskifte i medvetandestilar”. Tidigare generationers större förmåga till djup koncentration på en sak under lång tid (exempelvis läsningen av en bok) håller på att övergå i en ny generation som hellre sprider sin uppmärksamhet över flera kanaler och ett större mått av stimuli (exempelvis att se på tv och göra läxorna samtidigt). Det är en generation som dessutom blir lättare uttråkad vid längre tid av låg stimuli.

Hayles är medvetet försiktig i sitt sätt att hänvisa till moderna diagnoser som ADD och ADHD. Även hon talar om hjärnans plasticitet, men drar mindre växlar på dess effekter. Och hon värderar inte heller detta skifte på samma negativa sätt som Carr och Stiegler. En konsekvens av hennes synsätt är att kompensationen för förändringen måste vara lyhörd för dess natur, snarare än att protestera mot eller söka motverka den. Vi måste vara medvetna om och hantera detta skifte, menar Hayles. Framtidens undervisning kommer att behöva växla mellan dessa två modaliteter, den djupa och den hyperaktiva uppmärksamheten.
Vi måste lära oss se, och värdera det vi ser. Men att kategoriskt uttala sig i en eller annan riktning, eller att föra fram enkla lösningar på komplexa problem är kontraproduktivt. Förståelse kräver reflektion, och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Vi lever i den värld vi lever i, oavsett hur vi tänker om det och vad vi vill. Det är vad vi har att hantera, det och inget annat.
Det är en realistisk hållning. Och det finns onekligen anledning att inte bli alltför kategorisk, eller dystopisk. Har vi svårt att koncentrera oss bland all denna konkurrerande information? Självklart. Finns det en inneboende distraherande lockelse i de digitala medierna. Säkert. Innebär det slutet för den djupa koncentrationen och den stadiga uppmärksamheten som fenomen? Knappast. Att säga att vår koncentrationsförmåga utmanas i en miljö mättad av olika ljudliga och visuella stimuli är en sak. Att livet i en sådan miljö får långtgående konsekvenser för hur våra hjärnor fungerar är en annan.
Jag är oroad över utvecklingen, men just därför finner jag tröst i följande ord som får sätta punkt på denna bloggpost som bara delvis är författad av mig. Texten är ett resultat av samproduktion, av tankeutbyte mellan min hjärna/kropp och den omgivning som jag finns och verkar i. Jag står för urvalet och ansvarar för innehållet, men har bara delvis författat texten. Var börjar och slutar mig hjärna, det kan och bör man reflektera över. Kanske tillsammans med tänkarna som presenteras i understreckaren, vars avslutningsord får avsluta även denna text.
Paul North för avancerade filosofiska resonemang kring det faktum att uppmärksamhet och distraktion inte är diametrala motsatser. Distraktion är, trots allt, en minimal form av uppmärksamhet. Kanske kan vi dra nytta av den insikten. Vi måste kanske inte nödvändigtvis fly från distraktionen, utan snarare bejaka dess närvaro, försöka bli vän med den eller åtminstone försöka hitta sätt att kanalisera den.

Distraktioner kommer och går. Men läsningens djupa uppmärksamhet lär bestå, även om vi måste finna den där vi minst av allt trodde att den fanns.

2 kommentarer:

Ann-Helen sa...

Något som jag tycker är väldigt problematiskt, är när forskningsresultat (och statistik!) framställs, accepteras och används som om de vore "kulturlösa" - orörda, fristående och utan tolkning. Man kan inte komma ifrån att det är människor, som med sina föreställningar, bekymmer, förhoppningar, begrepp, världsbilder närmar sig något (t ex hjärnan), undersöker, analyserar och försöker bidra med viktig kunskap till det samhälle de lever i - något annat är också omöjligt, i så fall vore forskningen meningslös för människor. Men ATT resultaten kan uppfattas som oantastliga, öppnar upp för att olika intressenter kan ta dem och tillämpa dem som tyngd i sina egna verksamheter och argument(jmf religiösa förklaringsmodeller). Speciellt om resultaten rör människans natur och det mänskliga, så blir detta en viktig etisk fråga - vilken slags hantering och klassificering av människor kan resultaten kopplas till? Jag tror inte heller på konspirationsteorier; det är allt för förenklande att tro att det ligger "en hjärna" bakom allt. En större kraft är däremot de kulturella självklarheterna och sätten som olika element sammanfogas till något, utan att det riktigt läggs märke till hur det blev till.

Ann-Helen sa...

.. men jag tycker det är rätt intressant, om sättet att begripliggöra hjärnans funktioner kulturellt sätt, är att betrakta den som en modell av det samhälle och samhällsideal man lever i och med (hierarkiskt samhälle=hierarkisk hjärna, flexibelt samhälle=flexibel hjärna). Med det menar jag inte att den kemi man observerat och de mätningar som gjorts inte skulle vara korrekt, men att det trots allt också är fråga om hur man sätter ord på och visualiserar det man observerat.