söndag 25 november 2012

Integration, medier och vägar till ett hållbart samhälle

Hittar en definition av ordet integration på Wikipedia som intresserar mig, och som får mig att tänka vidare: "Sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplexare helhet." Tänker att samhället, kulturen, det levda liv som jag studerar på olika sätt och som berör oss alla, är exempel på komplexa helheter. Hur ska man förstå dessa? För att söka uppslag till det söker jag mig vidare, och hittar ordet Systemintegration, också på Wikipedia. Vad är det för kunskap som behövs för att hantera integration, vad säger dem som arbetat med den frågan? Jo, följande: "Ofta krävs det ingenjörer med bred kunskap istället för djup kunskap inom olika områden för att kunna skapa en bra integration." Ser ett mönster här, och finner vägar fram, i och för arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle.

Samhället vi lever i nu är inte hållbart, långt ifrån. Det är enkelt att konstatera, men svårare att hantera och förändra. Vi sitter alla fast i ett slags låsning, som leder oss allt längre bort från integration, i ordets vidaste mening. Allt mer av det vi går på allt fler områden kännetecknas av integrationens motpol; segregation. Uppdelning i autonoma enheter och rumslig åtskillnad, likriktning, monokulturer och en tenens till minskade utbyten mellan samhällets delar och aktörer. Utvecklingen pekar tydligt i en oroväckande riktning som riskerar att leda till att människor blir disjecta membra, mer än integrerade delar i en gemensam helhet. Ett upplöst samhälle där var och en är sig själv nog, det är inget samhälle, det är något annat. Något okänt, aldrig prövat och därför en farlig riktning att röra sig i. Mänskligheten är ett kollektivt fenomen. Ingen människa är en ö!

We are in this together, oavsett hur vi som individer väljer att se på saken. Tillsammans, på gott och ont, bygger och underhåller vi den bas för allt annat som är nödvändig för överlevnad. Den tanken, den insikten, får aldrig överges, för då är vi dömda till undergång. Utan integration, ingen mänsklighet. Liv, möjligen. Men bara genom att stärka banden mellan varandra och vara väl integrerade, kan vi överleva. Tecken på att detta är en sanning, inte en (vänster)politisk åsikt, är många. Läser följande, på SvD, om konsekvenserna av det som händer på arbetsmarknaden just nu.
Svenska företag lägger ned mångmiljardbelopp på att göra sig av med anställda. Delar av de kostnaderna är tveklöst bortkastade, även om de kanske möts med applåder på något analytikermöte. Ofta tvingas företagen skaffa ny personal som i själva verket blir dyrare, om än kanske mer flexibel och lättare att göra sig av med igen framöver. Och kostnaden för att ha en osäker organisation, som lägger sin energi på internpolitik och glömmer bort kunderna, är svår att mäta. Men det är tveklöst en hög kostnad i många svenska bolag.
Sammanhållning bygger välstånd, för alla. Upplösning leder till en hel massa olika typer av kostnader, både för företagen och för samhället. Strategin att konsekvent låta någon annan ta hand om problemen riskerar att komma tillbaka och bita en själv i svansen. Balans mellan sammanhållning och upplösning är den enda hållbara vägen fram. Och balans når man genom ökad integrering, på alla plan.

Ett sätt att verka för ökad integrering i samhället är papperstidningen. Det är en produkt som anses hotad i dagens samhälle. Vi står inför ett möjligt paradigmskifte där vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Gör, om gör rätt, vill jag skrika. För vi saknar inte kon förrän båset är tomt, och då kan det vara försent. Läser följande om papperstidningen, i papperstidningen och på SvD.se
De senaste åren har fundamentet – nämligen affärsmodellen – ryckts bort likt en duk från ett fulldukat bord, och festen fått ett abrupt slut. Den historiskt geniala annonsmodellen – som bekostat korrespondenter, grävande reportrar och gedigna redaktioner i århundraden – har krackelerat. På internet är läsarna bara värda en knapp tiondel av vad de är i en papperstidning. Läsarna blir fler men förmågan att tjäna pengar på dem sämre. Ett strukturellt problem som blivit tydligt i lågkonjunkturen där svikande annonsintäkter ökat tidningsförlusterna och gjort upplagerasen mer förödande.
Papperstidningen hänger på repet, och förlorarna är vi, samhället. Dags att inse vilken roll tidningen har och kan ha, eller kanske snarare att uppfinna den rollen. Dagstidningen är inte längre en kanal för snabba nyheter, där är nätet överlägset. Det är inte för att veta vad som hänt som man läser tidningen, det är av helt andra skäl. Först när den insikten nått befolkningens breda lager kan arbetet med att skapa en ny tidning börja. Ett komplement till nätets möjligheter. Papperstidningen som en integrerad del av den digitala versionen.
Tidningarnas unika möjlighet är att de verkar i en förtroendebransch kapabel att ta betalt för en produkt kunden ännu inte har i handen. Läsaren väntar sig ett visst innehåll och köper eller prenumererar därför på tidningen. Och det är den titel med starkast varumärke som vinner.

– ’Brand is king’. Faktum är att printvarumärkena är större än någonsin. Tidningar har alltid varit mer än nyhetsföretag, de är sociala institutioner, säger Juan Antonio Giner, journalist, Harvard-professor och grundare av mediekonsultgruppen Innovation.

Hans recept för den tryckta tidningens fortsatta existens lyder: koncentrera dig på morgondagens nyheter snarare än på gårdagens. Det räcker inte med slentrianmässig bevakning. För att kunna ta betalt måste du, enligt Giner, serverera läsarna ”journalistisk kaviar”.
Förtroende är en bristvara i en värld där det lovas runt och hålls tunt, av politiker, företag och andra. Mer förtroende leder till ökad integration, och tvärt om. Vad vi behöver är goda spiraler, inte som nu onda. Papperstidningen kräver arbetskraft, i flera led. Visst är det en kostnad, men någonstans måste ju konsumenterna tjäna pengarna som sedan ska konsumeras, vilket är vad som driver välstånd idag. Och ju fler som har arbete, desto mer integrerat blir samhället.

Vad som behövs är fler kopplingar mellan människor, fler förbindelser. Och, inte att förglömma, fördjupade kunskaper i hur man hanterar komplexitet. Fler yrkesverksamma med breda kunskaper, istället för färre experter med djupa kunskaper. Papperstidningen kan vara ett sätt att arbeta för att uppnå båda målen, tänker jag. Inspiration till den tanken, och ett ljus i mörkret finner jag i/hos kulturchefen på Süddeutsche Zeitung, Thomas Steinfeld, som skrivit en lysande artikeln om dagstidningen på DN.se. Jag citerar, och reflekterar.
Det finns en tilltagande konkurrens med andra medier, framför allt på nätet, visst. Men konkurrens betyder inte att man ger upp. Och varför skulle man göra det? Det finns ju ingen tidningskris. Men det finns brist på kunskap om vad en tidning är. Det finns brist på förståelse hur världen förändras. Och det finns brist på eftertanke. Inte minst hos dem som äger och driver tidningar.
Kloka ord, och något helt annat än den defensiva hållning som finns på allt fler håll i företagsvärlden när lönsamhetstakten minskar och man tar till kortsiktiga, desperata åtgärder, som riskerar att undergräva hela organisationen. Förståelse, eftertanke, långsiktighet, brist på kunskap, det är vad som saknas och behöver arbetas med. Fler, med bredare kunskaper behöver arbeta med frågan, som inte bara handlar om eller rör tidningsvärlden. Vad är en tidning, det är den avgörande frågan. Steinfeld tänker så här.
Tidningen behövs inte längre för att sprida nyheter. När den nått brevlådan eller kiosken har nyheterna redan hunnit tröskas i radio, television och digitala medier, och det som står på papperet är ofta föråldrat. Den utvecklingen började för många år sedan. Ändå behärskar nyheterna ännu tidningen, framför allt i dess första, politiska del.

Det borde de inte göra. För en tidning som accepterat sina villkor borde nyheterna i stället vara en anledning att mobilisera de egentliga resurserna: att leverera information, föra debatt och förmedla erfarenheter om hur världen ser ut.

Eller, för att tillämpa de rätta begreppen: kunskap, teori, inlevelse. Tre kategorier som alla är bundna till samma mediala fundament: det skrivna ordet, samhällets starkaste kitt. En tidning är ett ordbaserat medium, ingenting annat. Bilderna i en tidning fungerar enbart som komplettering till orden, som illustration eller kommentar. De fungerar aldrig på egen hand.

En konsekvens av det är att det tillhör tidningens elementära uppgifter att ständigt reflektera över språket, att föra en debatt om språkets förändring, om stilar och genrer – och att ägna sig åt det skrivna ordets tillstånd såväl teoretiskt som praktiskt, alltså inom de journalistiska formerna nyhet och reportage, kolumn och kåseri, kommentar och recension.

Utanför experternas små världar har reflexionen över språket ingen annan hemort i samhället än just tidningen. Kultursidan är den reflexionens centrala organ.
Språket är en förutsättning för integration, och det håller i snabb takt på att förflackas. På nätet läser man översiktligt och det går snabbt, men för att kunna kommunicera med varandra och framförallt för att kunna lösa komplexa samhällsproblem, för att tillsammans kunna förvalta samhället som alla är den del av och behöver för sin överlevnad, krävs en kollektiv känsla för språket. Som lärare på högskolan möter jag den uppväxande generationens kunskaper och förmågor på detta område, och det är ingen vacker bild. Allt för ofta är texterna som lämnas in oläsbara, och när detta påpekas förstår den som skrivit texten ingenting. Skrämmande, och allt annat än integrationsfrämjande. Och det är oftast dem med svenska som modersmål som har de största problemen, för tror sig veta och kunna och anser sig inte behöva jobba med orden, med språket. Det är allvarligt, för samhället och för oss alla. Papperstidningen skulle kunna vara ett verktyg för att råda bot på det problemet, också. Vissa saker går vidare bara att behandla i tidningsformatet.
Det finns samhällsdebatter som enbart kan föras inom tidningens ramar. Dessa debatter har inga bilder, något som märks genom att tidningarna använder rent ornamentala bilder för att över huvud taget kunna illustrera dem. De är inte heller lämpliga för en tv-debatt, eftersom de kräver hänsyn till mer komplicerade omständigheter och djupare reflexion. De förutsätter en noggrann hantering av det skrivna ordet.

Somliga av dessa debatter är avgörande för samhällsutvecklingen. Under de gångna två åren hade vi i Tyskland minst tre sådana debatter: den om omskärelsen (är den judiska och muslimska traditionen förenlig med vad brottsbalken slår fast om liv och hälsa?), den om blasfemi (mot den muslimska såväl som mot den katolska guden) och den om plagiat bland annat i vetenskapliga verk (som slutade med försvarsministern Guttenbergs avgång).

Alla dessa debatter var bundna till kultur­sidan, och i alla dessa debatter hade tidningen en avgörande strategisk fördel mot andra, bildbundna medier.
Om vi gör oss av med papperstidningen, vilket är ett reellt hot på många sätt och enligt rådande samhällslogik och kulturella klimat, riskerar centrala värden och samhällsbärande funktioner att gå förlorade, som det skulle vara mycket svårt och enormt kostsamt att återskapa. Det talas om nätet och digitala medier som det nya, som framtiden. Men att helt överge allt annat för det nya, att bara se till vad man kan få och inte till vad man går miste om, det är kortsiktigt och farligt. Jag är en hängiven nätanvändare, och jag ser att det finns en hel massa möjligheter, men det finns värden värda att värna i papperstidningen också. Och ökad integration betyder att man lägger till, och till och till och till, man ersätter inte, bara för att det kommer något nytt.
När själva nyheterna inte längre är tidningens främsta uppgift blir en annan funktion avgörande: deras gradering. Möjligheten att redan med formella medel skilja mellan mer eller mindre viktiga frågor blir av desto större betydelse ju mer information som finns och ju bredare den sprids över olika medier.

Tidningens största tillgång i detta avseende är dess begränsning, alltså bundenheten till ett fysiskt närvarande material. Den finns på papper i begränsat format, med ett begränsat antal sidor, den börjar på första sidan och den slutar på den sista, och sidan läses från längst upp till vänster till längst ner till höger. Den första liksom den sista sidan är utan motsida. Varje sida har en baksida.

Graderingen av aktuella händelser, sorteringen av världen, den lilla och den stora, på ett intressant och nyttigt sätt, är den främsta tjänst en tidning kan göra sina läsare.

Det brukar sägas att utvecklingen går från det analoga till det digitala, från bok och tidning till dator och läsplatta. Visst är det sant. Men det är långt ifrån den enda sanningen. Ty en läsplatta delar inte tidningens begränsningar. I stället har den andra – läsplattans sida följer en konstgjord uppdelning av ett kontinuum, med bara lite utrymme för vänster och höger, utan motsida och baksida.

Det är betydligt enklare att gradera händelser i en tidning än på en sida på nätet. Det är betydligt enklare att på papper arbeta med olika format och genrer. Och så följer tidningen en fast rytm: den kommer varje morgon, inte förrän nästa dag blir det en ny tidning. Nätet är däremot elastiskt. Det är inte enbart en fördel. Det är svårt att få ihop en tydlig gradering när nätsidan måste uppdateras varannan timme.
Nyheter måste sorteras och värderas. För att nyheter ska kunna bli användbara behövs det läsare med förmåga till kritiskt tänkande, och båda dessa aspekter främjas av papperstidningen. Om alla får sina nyheter anpassade enbart efter vad man vill lösa om, kommer många att gå miste om en massor av viktiga kunskaper och central information, vilket utarmar kunskaperna och leder till än mer enkelriktade behov. Det leder till segregering, som leder till undergång. Det finns åtminstone en uppenbar risk att det kan bli så, men inget är någonsin givet. Varken det, eller papperstidningens död. Framtiden finns som bekant inte, den blir till i handling. Och jag vill slå ett slag för, och tror på det kloka i Steinfelds ord.
Om tio år, kanske redan om fem, kommer de seriösa, nationella tidningarna att vara mycket annorlunda än i dag, inte bara i Sverige utan i hela Västeuropa. Bäst verkar det visserligen ännu gå för tidningar som publiceras för att förmedla trygghet till läsarna, detta på alla områden, inklusive omfattande rapportering om hälso- och familjeproblem – den tyska veckotidningen Die Zeit är ett exempel på denna strategi, chokladrecept på första sidan en annan. Hur en sådan tidning i längden ska klara sig mot nätet är dock oklart.

Men kanske har vi tur och journalistiken på papper blir uppfunnen på nytt, med ett antal europeiska tidningar smalare än dagens men intellektuellt intressantare. Förmodligen lär det då börja med ekonomidelen. Och så finns en äkta chans att kultursidan blir både bredare i sina ämnen och mer kritisk i sin hållning.

Men vill det sig riktigt illa fortsätter dock utvecklingen som i dag: med tidningsägarna och chefredaktörer som försöker bekämpa nätjournalistiken genom att härma den på papper i stället för att utveckla papperstidningen på dess egna villkor.
Papperstidningen ägs inte av kapitalet, det är en angelägenhet för hela samhället. Papperstidningen är ett mångfacetterat, multiverktyg, ett oundgängligt instrument för arbetet med ökad integration i samhället. Fler behöver göra mer, tillsammans, oftare. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, från grunden.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Om man vill att den tryckta tidningen skall överleva måste ägarna först och främst se till att flytta tyckandet från vanliga reportage tillbaka till ledar- och insändarsidor. Om en tidnings journalister arbetar för att föra ut mer eller mindre egna politiska budskap kommer tidningarna succcesivt att förlora abonnenter.

Eddy sa...

Samhället behöver dagstidningen, just för att öka medvetenheten om den typen av problem. Och med kritiska läsare som bryr sig ökar chansen att det blir så, men visst, det lite av ett moment 22.