Tänker med Deleuze LII

Så har vi kommit till slutet på denna tankeresa. Detta är sista inlägget i serien. Tänker emellertid fortsätta tänka med Deleuze. Det finns mycket kvar att jobba med. Mycket kvar att upptäcka. Om och inom en ständigt föränderlig värld. Hade säkert kunna jobba mig genom 1227 - Traktat om nomadologin en gång till, med helt nytt resultat. Men det tänker jag inte göra. Vill upp, ut, fram, förbi. Ständigt på väg. Funderar på att ta mig an texten om Samtalet. Vi får se hur det blir. Vill hålla skrivandet öppet. Vill inte lova något. Jag bloggar av lust, och vill att det så ska förbli.

Det viktigaste jag lärt av Deleuze och Guattari tror jag är följande: Vikten av att vara i vetandet, totalengagerad i kunskapandet, utsättandes sig för risker, mitt i osäkerheten. Betydelsen av att våga bli till, tillsammans. Förkastandes allt som har med förvaltande av kunskap att göra. Insikten om att man måste upplösa problem, inte lösa dem (för då finns de fortfarande kvar och pockar på uppmärksamhet och expertis). Vetenskap handlar om att helhjärtat engagera sig i världens tillblivelseprocess, om att ömsesidigt skapa vetandet som behövs för att förstå och utveckla den helhet forskaren delar med allt och alla andra som lever och verkar på jorden, tillsammans.

Det jag har lärt mig har jag fått betala för i blod svett och tårar, genom att slita med texterna. Jag har inte informerats, har inte lyssnat andäktigt och antecknat flitigt. Jag har engagerats, av texternas innehåll. Orden har trängt sig på, har tvingat fram tankar och associationer. Deleuze och Guattari hjälper mig att se min verklighet, min samtid, mina sammanhang med nya ögon. De talar inte om för mig, pressar inte fakta på mig, de öppnar mina ögon genom att uttrycka sig kryptiskt ibland. De tvingar mig ta ansvar för det jag säger, skriver, tänker. Driver mig framför sig. Deleuze och Guattari utökar min verktygslåda, inte mina kunskaper och insikter. De är mina personliga tränare som hjälper mig att utveckla användbara kompetenser som behövs i sökandet efter kunskap om kultur.

Något av detta har jag velat visa här, i denna serien bloggposter. Sista ordet är aldrig sagt om Deleuze och Guattari. Det är sådana filosofer jag ständigt återvänder till. Glad och tacksam för att jag ännu har mycket kvar att läsa av Nietzsche, för första gången. Det kommer texter om och utifrån hans tankar också. De fungerar på samma sätt, som verktyg. Och det är vad som behövs, i akademin och i samhället. Fler verktyg, mer sökande, mindre prestige och bort med möjligheterna till maktutövning, i kunskapens namn. Öppna upp, stäng inte in. Riv pyramider, elfenbenshorn och murar. Ut i världen, forskare. Lev livet, levande. Tillsammans skapar vi samhället och vår gemensamma vardag. Ömsesidigt och utifrån de kompetenser vi förfogar över, som helhet betraktat.

Åter till tankarna om Krigsmaskinen, in i Deleuze och Guattaris textuniversum. Låt oss utmanas, tillsammans.

Hos nomaderna har vi trott oss se en sådan maskin uppfinnas. Här vill vi bara peka på denna upptäckt som historiskt faktum, även om den från början uppvisar hela denna tvetydighet som får den att bilda sammansättningar med den andra polen och röra sig mot den. Men i grund och botten är det inte nomaderna som besitter hemligheten: en konstnärlig, vetenskaplig eller ”ideologisk” rörelse kan också vara en potentiell krigsmaskin just i den mån den skapar ett konsistensplan, en kreativ flyktlinje, ett slätt rum för förflyttning, en relation till ett fylum.

Precis. Verktyg var det, inte en historielektion. Krigsmaskiner är sammansättningar, med förmåga till agens. Nomaderna må vara ett utdöende släkte, men deras uppfinningar lever vidare. Hemligheten är att det finns ingen hemlighet, bara konsekvenser och upprepad skillnad. Allt skapat lever sitt eget liv. Ingen äger något, och allt är samtidigt både gott och ont. Likt Schrödingers katt är Krigsmaskinen vid varje givet tillfälle, samtidigt både konstruktiv och destruktiv. Ingen styr, hen ger bara upphov till konsekvenser. Och konsekvenser måste tolkas för att få mening. Ont och gott är liksom sanning mänskliga uppfinningar, värderingar. Konsekvenser bara är. Krigsmaskinen är kastad ut i världen. Den finns där, och den kan användas. Men den kan också vändas, mot sin skapare. Nu är det upp till oss att göra det vi anser klokast och bäst. Försiktighet är anbefallen, om ni frågar mig. Bryt gärna upp, men gör det med måtta, och aldrig uteslutande. Det finns inte en väg fram, bara olika. Alla med sina unika konsekvenser.

Det är inte nomaden som definierar alla dessa karaktärer, det är denna helhet som definierar nomaden och på samma gång krigsmaskinens essens.

Sammanhangen är det, överallt, alltid, som ger och bestämmer mening. Delarna tillsammans. Det är förhållande till dem som inte är som den rike känner sig rik. Och det är för att direktörerna fjärmat sig från samhället och bara jämför sig med sina likar som bonusarna skenar. Det är klyftorna och kontrasterna som skapar den relativa känslan. Fast bara i skalans övre skikt, för den som är fattig tvingas kämpa med livets elementa och realitet. För hen är nästa budget eller löneförhandling på liv och död. För den rike och privilegierade är det en fråga om prestige. Sammanhangen, som sagt. Överallt sammanhangen. Allt är relativt, som han sa den gode Einstein (eller sa han verkligen det, osäker?), inte bara i fysiken, utan i det sociala, människors levda liv. Vi måste lära oss se det, om en mer hållbar värld skall kunna byggas.

Om gerillan, minoriteternas krig, det folkliga och revolutionära kriget, står i samklang med denna essens, är det för att de antar kriget som ett syfte desto mer nödvändigt då det bara är ”supplementärt”: de kan bara starta krig om de samtidigt skapar något annat, om det så bara rör sig om nya icke-organiska sociala relationer.

Nöden har ingen annan lag än nödvändigheten, är det detta de säger? Blir inte riktigt klok på denna passage. Men för den underordnade är det alltid på riktigt, på allvar. För den rike är allt bara en lek. För den som fjärmat sig är allt sekundärt och förmedlat. Därför är risken större att den privilegierade råkar illa ut när hen lierar sig med krigsmaskinen. Stadsapparaten har makt, och det distraherar, hen påverkas också av sitt sammanhang. Därför går allt lättare över styr, där. I toppen av pyramiden. 

Det finns stor skillnad mellan de båda polerna, framför allt vad gäller döden: flyktlinjen som skapar, eller blir till ett organisations- och dominansplan. Man ser ständigt att dessa två linjer eller plan kommunicerar med och ger näring åt varandra, lånar från varandra: den allra värsta världsomspännande krigsmaskin återskapar ett slätt rum för att omge och stänga jorden.

Ekonomins primat kanske man skulle kunna säga lurar i vassen här. Jag ser i alla fall konturerna till något sådant när jag tänker med hjälp av denna passage. Ekonomin är också en tillblivelseprocess, och den kan anta krigsmaskinens form, verkan och ger upphov till konsekvenser. Pengar för pengarna skull är en sådan. När jakten på pengar, vinst och effektivitet blivit ett självändamål. När pengar inte längre är ett medel, utan ett mål i sig. Där är vi inte riktigt än, men vi är på väg, med full fart i den riktningen. Mot en världsomspännande krigsmaskin som återskapar ett slätt rum som omsluter och stänger in, allt och alla. Ingen styr, det är en konsekvens av sammanhangets alla ingående delar. Ett resultat av samproduktion, av kollektiv förändring.

Men jorden aktiverar sina egna förmågor till deterritorialisering, sina flyktlinjer, sina släta rum som lever och banar väg mot en ny jord.

Det finns hopp. Alltid! Finns det liv, finns det hopp. Utveckling kan alltid ta sig nya vägar, förändring är aldrig konstant. Svarta svanar finns överallt. En annan värld är möjlig. Kriget är slut, om vi vill. Om tillräckligt många aktörer mobiliserar och agerar tillsammans, mot samma mål. Jorden har agens också. Fisken i havet kan ta slut, och då går fiskeindustrin under. Klimatet förändras, glaciärer smälter. Vare sig vi människor vill eller ej kommer vi under överskådlig tid att få leva med och utsättas för konsekvenserna av det som varit. Tillsammans med jorden vi lever på, och av, blir vi till. Ömsesidigt.

Frågan gäller inte kvantitet, utan den inkommensurabla karaktären hos de kvantiteter som står mot varandra i de två typerna av krigsmaskiner, enligt de två polerna. Krigsmaskiner bildas mot de apparater som övertar maskinerna och gör kriget till sitt projekt och sitt syfte: mot de stora konjunktionerna av infångnings- och dominationsapparater ställer de sina konnektioner.

Makten är alltid produktiv och föder överallt motmakt. Makt mobiliserar. Relationer, överallt relationer och asymmetrier. Inget går följaktligen att precisera närmare än fler än en, färre än många. Tillsammans, på gott och ont. Det är vad vi har att förhålla oss till. Ömsesidig förändring, det är vad livet handlar om.