söndag 14 oktober 2012

Samtalar med Deleuze III


Debatter och samtal. Två ytterligheter längs den mänskliga kommunikationens kontinuum. Debatten vinns eller förloras, vilket visar sig tydligt i kampanjerna inför det stundande valet i USA. Debatter handlar om makt, om att vinna över NN till sin sida, om att förgöra sin motståndare. Det finns bara plats för en segrare i en debatt, och hen tar hem hela spelet. Samtal däremot är något helt annat. Samtalar gör man inte för att övertyga, inte för att vinna. Samtala gör man för att lyssna och lära, eller bara för att fördriva tid. Det handlar här om tankefigurer, renodlingar, positioner längs ett kontinuum. Viktigt att ha i minnet under den fortsatta läsningen.

Hur ser det ut i akademin? Odlas där ett klimat som drar åt samtal eller debatt? Debatten har ett tydligt grepp om den akademiska kulturen. Höjdpunkten i utbildningen, själva inträdesprovet in i akademin är disputationen, och den handlar om att man ska försvara sitt arbete. Disputationen är inget tillfälle då man lär sig något annat än hur man agerar i den akademiska världen. Det brukar sägas att disputera betyder lärt samtal, men skräckexemplen på motsatsen som jag bevittnat genom åren är många. Opponenten kan ibland ta över helt och det har hänt att man talat uteslutande om en avhandling som borde skrivits, opponentens tänkta avhandling. Disputationsakten används vid sådana tillfällen för ren maktutövning, för att tvinga respondenten att erkänna att förslagen från opponenten är de bästa. Opponenten kan också excellera i sitt ämne och driva sin linje. Tillfället, traditionen och upplägget är som gjort för att användas på det sättet. Därför är det en fröjd att lyssna till opponenter som är uppriktigt intresserade och som ställer öppna frågor till den som skall försvara sitt arbete.

Opponentens uppdrag är att leda ett lärt samtal om den text som av betygsnämnden skall prövas om den håller för akademin och ämnets krav på vetenskaplighet. Disputationer borde, om det var logik som styrde regler och konventioner, vara mycket mer samtalsinriktade än de är. Människan har visserligen en väl utvecklad förmåga till logiskt och abstrakt tänkande, men viktigare för hur det blir är kulturen, sammanhanget man finns och verkar i, vardagen och levt liv. Där skapar reglerna som får verkligt genomslag. Tyvärr glömmer man konsekvent bort det, i situationer där/när det inte är av nöden tvunget att aktivera dessa egenskaper. Oerhört viktigt att erkänna det, om man vill förstå hur man kan arbeta med förändring. Samtal ser jag som en konstruktiv och lämplig väg fram, men den kräver medvetenhet och ömsesidig omsorg för att det ska fungera. Debatten handlar om makt och den kräver egentligen bara att en agerar, och den starke vinner alltid.

Viktigt att ha detta klart för sig för att förstå dels vad samtalet kan vara och användas till, dels för att förstå varför det ser ut som det gör i den akademiska världen och i samhället i stort. Det blir sällan som man vill och önskar, oftare blir det som det blir. Och makten behöver som bekant sällan omsorg och uppmuntran för att verka, den lever sitt eget liv. Därför utgår Deleuze i sitt tänkande generellt från att makten, sammanhållande och territorialiseringar inte behöver understödjas. De är laddade med tillräckligt med agens som det är, och det som behöver stöd, uppmuntran och aktiv hjälp är upplösande och deterritorialisering. Debatten är ohotad, det är samtalet som måste värnas. Om vi vill skapa ett balanserat kunskapsklimat där möjligheterna att lösa alla typer av problem optimerats. Säkert finns det problem som löses bäst med hjälp av debatter, men kunskap om kultur och förståelse för förändring uppnås inte på det sättet. Därför värnar jag samtalet, och med detta sagt som introduktion, åter till Deleuze text.
Det som är mest omöjligt att förnimma är tillblivan­den, handlingar som endast kan rymmas inom ett liv och uttryckas genom en stil. Olika stilar är inte mer konstruktioner än vad olika livsstilar är det. Det är inte orden eller meningarna, rytmen eller grep­pen som är viktiga i stilen. Det är inte händelserna, inte heller principerna eller konsekvenserna som är viktiga i livet.
Formen för kunskapsproduktion är viktigare än innehållet. Det är så jag läser denna passage. Det viktiga är inte vilka termer man skriver eller uttalar, inte vem man hänvisar till eller varifrån man hämtar stöd för sina tankar och resonemang. Det avgörande är vad man gör, vilken kunskap eller insikt man vill förmedla, och vad man gör. Handlingar är till syvende og sidst vad allt kommer an på. Förändring är omöjlig utan handling, även om den inte går att reducera till enbart handlingen i sig. Tankar krävs givetvis också, liksom ett sammanhang som gör förändringen möjlig. Mycket måste man ta hänsyn till om man vill försöka förstå vad som gör förändring möjligt. Debatten är som gjord för att märka ord, och kräva specifika referenser. Det viktiga är att vinna över en motståndare, till varje pris. Det som händer sedan är inte så viktigt. Betänk hur det ser ut i politiken. Om man är lite raljant kan man lätt uppgivet konstatera att det handlar om att vinna debatter och val, och inte om att göra så mycket annat.

Samtal är något helt annat, och mycket mer handlingsfrämjande. Samtala gör man för att nå ömsesidigt fördjupad och vidgad kunskap. Det viktiga är inte vem som säger vad, eller vilka ord eller referenser som används, målet: ökad kunskap, är överordnat vägen dit. Att tala om vinnare i ett samtal är meningslöst, om man inte har som mål att alla som samtalar skall vara vinnare vill säga.
Man kan alltid ersätta ett ord med ett annat. Om man inte tycker om ett visst ord, om det inte passar, ta då ett annat, sätt ett annat i dess ställe.
Inom akademin utförs det en hel del dubbelarbete, just för att man debatterar mer än man samtalar. Samma lösningar, men med olika beteckningar förs fram i olika ämnen och discipliner, och eftersom man inte möts över gränser kan detta fortgå obemärkt. Om man som jag rör sig över gränser, interagerar med forskare från olika ämnen och akademiska miljöer märker man det omgående. Aktör-Nätverksteori kallas inom pedagogiken för Sociokulturellt lärande, och nåde den som försöker utmana Roger Säljö. Han sitter tryggt bakom sin mur, och lyssnar inte på någon. Jag är övertygad om att vi hade kunnat lära oss massor genom att samtala, men det finns inte på kartan. Den som har makten (och den får man genom att samla internationella publikationer och räkna erhållna forskningsmedel) har inget intresse av att samtala, inte inom rådande akademiska kultur. En fråga alldeles för sällan ställd är: Får vi bättre kunskap av att göra som vi gör? Nej, är mitt tydliga svar. Kunskap om kultur når man bäst genom att lyssna och lära av varandra, inte genom att försöka förgöra sina kollegor.
Om var och en anstränger sig på det [öppna och överlåtande, kunskapsintresserade] viset kan alla göra sig förstådda och då finns det knappt längre anledning att ställa frågor eller göra invändningar. Det finns inga ord som är rätt, det finns inte heller några metaforer (alla metaforer är smutsiga ord, eller blir det). Det finns bara inexakta ord för att beteckna något exakt.
Här sägs något viktigt. Det finns bara inexakta ord för något exakt. Förstår man det förstår man varför samtalet är så viktigt. Kultur är som den är, varken mer eller mindre. På det sättet är kultur exakt, men om man ska beskriva den måste man på grund av att människan är som hen är använda inexakta ord. Och dessa är det meningslöst att debattera om, ifall det är kunskap och förståelse man strävar efter. Är det makt och inflytande, pengar och publiceringar, som räknas, då kan man fortsätta debattera. Samtalet är en speciell form för utbyte av kunskap. Där kan man kan vända och vrida på inexakta formuleringar och begrepp, för att öka förståelsen för det som orden och begreppen är verktyg att förstå. Det avgörande är som sagt vad man gör med kunskapen, inte vem som får rätt. Därför är det bättre att lägga energin på arbetet med att förstå världen, än att strida för det perfekta ordet för något som ändå kommer att förändras inom kort.
Låt oss bilda alldeles särskilda ord under förutsättning att vi använder dem så vanligt som möjligt och att vi ger upphov till den entitet som de utpekar på samma sätt som det vanligaste föremål. Idag förfogar vi över nya sätt att läsa och kanske även att skriva. Det finns båda dåliga och smutsiga sätt.
Vi borde undersöka olika sätt att läsa och skriva mer, istället för att strida om vad som är det bästa sättet. Finns det något bästa sätt? Kan man veta det? Knappast, däremot kan den som vinner debatten och tar hem spelat, vara framgångsrik eller misslyckas. Men det säger inget om hur det hade gått om någon annan fått chansen. Det glömmer vi konsekvent bort, och debattens primat gör den tanken obsolet. Samtalar man mer kan fler modeller och tankar testas, och sedan kan man plocka russinen ur kakan. Men för att komma dit måste man sluta idealisera den starkes rätt. Hur ser det ut idag egentligen?
Till exempel verkar det som om vissa böcker skrivs för den recension en journalist förväntas skriva, så att det inte ens behövs en recension utan endast tomma ord (det här måste ni läsa! det är fantastiskt! sätt igång! ni ska få se!) för att undvika att boken läses och att artikeln skrivs. Men ett bra sätt att läsa idag är att behandla en bok som man lyssnar på en skiva, som man tittar på en film eller en TV-serie, som man njuter av en sång: vilket slags behandling som helst av boken som yrkar på en särskild respekt för den och ett annat slags uppmärksamhet som kommer från en annan tidsålder och förkastar definitivt boken.
För vem skriver vi och publicerar oss, egentligen? Varför är det viktigare hur många artiklar man skrivit och hur många citeringar man fått (oavsett om de dissar eller hissar ens rön), än vad man faktiskt skriver? Varför anses tankar som publiceras i en internationell, referee-granskad och erkänd tidskrift, bättre än exakt samma text som publiceras på nätet? Det är så det ser ut idag, och det gynnar inte samtal, men debatter. Det forskare tar för givet och den akademiska kultur som skapas och upprätthålls (oavsett hur den ser ut eller åt vilket håll längs kontinuumet den drar) kommer att påverka vetandet, på ett eller annat sätt. Man förväntas läsa och förhålla sig till referenserna, men ingen talar om kunskapen och dess användningsområde. Bara om var man publicerat sig, hur många publikationer man har samlat på sig, hur mycket pengar man erhållit och så vidare. Överallt jag ser är det bara vinnare som frotterar sig med varandra i samhället och akademin. Debatter, överallt debatter. Samtal är för veklingar, ibland verkar det vara så man resonerar. Därför fortsätter vi på den inslagna vägen. En väg där kunskap är ett mål i sig, mer än ett medel för att verka för förändring.
Det är inte alls fråga om svårighetsgrad eller begriplighet: begrepp är precis som ljud, färger eller bilder, det är olika slags grader av intensitet som passar en eller inte, som går hem eller inte går hem. Popfilosofi. Det finns inget att förstå, inget att tolka.
Akademin riskerar att bli ett tomt ställe, ett luftslott. Ett elfenbenstorn där vinnare bevakar sina kort och marker med sitt liv. En testosteronstinn och världsfrånvänd arena för maktkamp. Och allmänheten står förundrade vid sidan av. Det byggs gigantiska partikelaccelleratorer dit bara de utvalda, vinnarna har tillträde. Därifrån sprids kunskaper som är obegripliga för gemene man, och kampen kan fortsätta. Men hur vet vi att investeringen betalar sig? Visst får man Nobelpris, men vad mer? Vet vi att det inte hade gått att göra mer nytta för mänskligheten genom att satsa pengarna på något annat. Utvecklingen av billig AIDS- eller malariamedicin, till exempel. Eller för att att utveckla metoder för att utjämna klyftorna i världen. Problemet med resistenta bakterier, eller klimatfrågan, det är angelägna ämnen som tangerar kultur. Varför satsas det inte lika mycket pengar på det? Svaret är att det handlar om makt och inflytande, om olika vetenskapliga discipliners prestige och den beundran allmänheten hyser för olika kunskapsgrenar. Det är lättare att se grandet i ögat på sin nästa, än bjälken i det egna ögat, är det inte så det står i bibeln. Det är kloka ord. Kultur rör alla, och den är vi kollektivt begravda i upp till halsen, därför ser vi inte den. Och det gör att kunskap om avlägsna galaxer framstår som viktigare och mer värt att satsa på, än kunskap om vardagen och det levda liv som ger upphov till att vi tänker och gör som vi gör, med allt vad det innebär.
Jag skulle vilja berätta vad en stil är. Den tillhör dem om vilka man vanligtvis säger så här: »de har ingen stil...« Det är inte en betecknande struktur och inte heller en genomtänkt organisation, inte heller en spontan in­spiration, inte heller en orkestrering, inte heller något litet musikstycke. Det är en sammansättning, en sam­mansättning av uttalanden.
Samtal är just det, sammansättningar av uttalanden. Utan någon på förhand definierad mening eller innebörd. Samtal är förutsättningslösa och blir vad man gör dem till, där och då. Samtal uppstår och förändras i stunden, som ett resultat av hela sammanhanget, allt och alla som ingår i tillblivelsen. Samtal handlar om att bli till, tillsammans. Samtal är ingen universalmetod med garanterat resultat. Samtal är som livet, komplexa, ofta motsägelsefulla och svåra att hantera. Därför kräver de och uppmuntrar till ömsesidig omsorg. Samtal är ömtåliga och måste värnas för att fungera. Och allt, verkligen allt kan fungera. Det är viktigt, att inget är givet på förhand.
En stil innebär att man lyckas stamma på sitt eget språk. Det är svårt därför att stammandet måste uppstå ur en nödvändighet. Inte bara vara någon som stammar i talet utan även i själva språkbruket. Vara som en främling i sitt eget språk. Skapa en flyktlinje.
Detta är vad samtalet syftar till, att främja uppkomsten av flyktlinjer. Konstruktiva möjligheter som uppstår i mellanrummen mellan dem och det som krävs för att upprätthålla samtalet. Flyktlinjer är nyckfulla och uppstår där och när tiden inne och förutsättningarna de rätta, det är bara det att det inte går att avgöra detta på förhand. De uppstår där och när de uppstår, och det enda man kan göra är att vänta och förbereda sig på och utveckla kunskap och kompetens för att ta vara på dem där och när de uppstår. 
De mest slående exemplen för mig är: Kafka, Beckett, Gherasim Luca, Godard. Gherasim Luca är en av de största poeterna: han har uppfunnit en häpnadsväckande stamning som är hans egen. Det har hänt att han har gjort uppläsning­ar av sina dikter inför publik; två hundra personer och ändå var det en händelse, det är en händelse som går via dessa två hundra och som inte tillhör någon skola eller rörelse. Saker händer aldrig där man tror de ska hända, inte heller går de via de vägar man tror.
Samtal är kollektiva händelser som ingen äger. Följaktligen är resultatet av samtal allas egendom. Samtal sprider kunskap, dit där den behövs. Debatten stänger in och bevakar gränser. Upphovsrätt upprätthålls med hjälp av debattens verktyg och metoder. Den starkes rätt råder där, och det är stora ekonomiska intressen som står på spel här. Samtalet är alltså hotat från många olika håll, och det måste värnas för att överleva och för att kunna komma mänskligheten till nytta.

Detta värnande av samtalet har jag gjort till min livsuppgift. Och det kommer jag att fortsätta att göra, det är så jag använder mina akademisk förvärvade kunskaper och kompetenser. I samtal vill jag vara, alltid. Debatter skyr jag som elden. Samtal är kunskapens barnkammare. Debatten är akademins grottekvarn som mal ner allt motstånd och som suger glädjen ur sökande efter förståelse för den värld vi människor lever i och delar, ömsesidigt.

Inga kommentarer: