Så har det hänt igen. Insikten drabbade mig för en stund sedan, med full kraft, om att det inte är brist på kunskap som är problemet, utan brist på förmåga till insikt och en utbredd feghet att göra vad som krävs. Det är problemet i det svenska utbildningssystemet. Inledde dagen med att lyssna på David Boud, inbjuden Key Note, från Australien. Han talade om hur man kan och bör tänka kring utvärdering i högre utbildning, och man vill lyssna på honom själv finns det filmer från Youtube: Här, och här. Och en hemsida med texter. Klokt och lärorikt, även denna dag. NU2012 kommer jag att minnas som konferensen där man verkligen lyckats hitta engagerade och klokt inspirerande Key Note speekers, vilket allt för ofta inte är fallet. Stora namn kommer och river av ett standardnummer. Bruno Latour är undantaget som bekräftar regeln om att ju större och mer berömd någon är, desto mer besviken blir man när man får lyssna på dem.
David Boud var dok mycket klok, men just därför var det så frustrerande. För det blir så uppenbart att vi har all kunskap vi behöver för att skapa en mycket bättre skola och utbildningsverksamhet i Sverige. Frustrerande också att det är vi, de redan frälsta som får ta del av klokskapen, medan dem som borde lyssna håller sig undan. Nåväl, vad lärde vi oss, eller vilka kunskaper och insikter fick vi ta del av. Ska försöka sammanfatta även om det är svårt, för jag är fylld av intryck.
Boud talade om utvärdering, om att detta används på helt fel sätt. Idag är det forskare, lärare och utbildningar som utvärderas. Formen, examina och annat som egentligen inte har med kunskap att göra hamnar härigenom i fokus. Och ansvaret för utbildningen förskjuts uppåt, eller i alla fall bort från elever och studenter. Bouds tanke är att det är studenterna som skall lära sig att bli mer utvärderande, att ansvaret för kunskapsutvecklingen skall vara deras i mycket högre grad än idag. Nätet svämmar över av kunskap, så till vilken nytta är det att vi kontrollerar att studenterna kan dra sig till minnes ett antal på förhand uppgjorda och kontrollerbara informationspunkter? Förenklat är det vad vi förväntas göra, det vill säga skapa system för att garantera att studenterna når upp till ett tak. Universitet får sedan en stjärna i boken och kan dela ut examen. Allt handlar om detta, och fokus ligger uteslutande på formen. Detta leder till en känsla av kontroll, men det är en farlig känsla, och den lämnar fältet vidöppet för det som hänt i Japan. Forskningsfusk är en logisk följd av att fokus ligger på formen mer än på innehållet.
Kritiskt tänkande, det menar Bould, jag och väldig många, är vad högskolor skall träna studenter i, och vad högre utbildning handlar om. Kunskapen finns överallt idag, väldigt lätt tillgänglig för alla att ta del av. Då behövs förmåga att sålla, och den är oändligt mycket viktigare än fakta. Förmågan att granska fakta och ta kloka och långsiktiga beslut, både på individ och samhällsnivå, det är nyckeln till ett hållbart samhälle. Studenterna måste få ta ett större ansvar, och utbildning måste handla mer om strategier för att bli mer reflexivt, utvärderande. Det är studenterna själva som ska utvärdera sin egen process, inte lärarna, eller högskoleverket. Organisering underifrån är vägen fram, här liksom på så många andra områden. Först när dessa egenskaper förkroppsligats och används i vardagen, ute i samhället och i människor levda liv. Först då är vi på väg mot ett mer hållbart samhälle, och till det målet är det låååångt. Och det är som sagt inte mer kunskap som behövs, det är politisk vilja och mod att använda insikterna som saknas. Tänk om man kunde lita på oss som har landets högsta utbildning? Tänk om!
Symptomatiskt handlade det rundabordssamtal som jag modererade bland annat om utvärdering. Hur kan man tänka, vad kan man göra, och vems är ansvaret? Det var frågor som diskuterades. Problemet är att studenter söker, kommer in, och påbörjar utbildningar, men att (allt för många) faller ifrån under resans gång. Vad beror det på? Beror det på att fokus ligger på examina, istället för på livet? Jag tror att det i alla fall är en del av problemet inom högre utbildning, att fokus riktas mot tentor, kurser, poäng, CSN och examina. Samtidigt vet alla att man har ett liv att hantera, där det sägs att det är ett krav att ha en universitetsutbildning. Men är det verkligen det? Hur är det med talet om livslön, som visar att det för majoriteten är en (ekonomisk) förlustaffär att läsa på Högskolan? Om man sätter det talet och den insikten i samband med det fokus på ekonomi som råder idag, kan det då inte vara åtminstone en delförklaring till avhoppen. När utbildningen inte lyckas nå upp till förväntningarna, när det bara är poäng och tentaresultat som räknas, och när det inte finns några garantier att man får en anställning, fast man har en examen. Med tanke på det kanske man ska vara glad att så många ändå stannar kvar ...
Genomströmningen är i fokus, det kan jag skriva under på. Den får varken vara för bra, eller för dålig. Så hur man än gör som lärare riskerar man att drabbas av kritik. Om ansvaret ligger på lärarna, utbildningen eller högskolan, riskerar man att samhället präglas av känslan att ansvaret alltid är någon annans. Om alla är kontrollerade, då kan ingen göra det oväntade, och då låser vi fast oss. Och det är inte hållbart. Under samtalet kom jag att tänka på långa vägens män. Hermodsingenjörerna som helt på egen hand, på kvällar helger och en begränsad fritid gjorde vad som krävdes för att få examen, och som kraftigt förbättrade sina chanser till ett gott liv, samtidigt som man var med om att bygga det samhälle som nu i förfärande snabb takt är på väg att monteras ner. De tog själva ett ansvar, och resultatet var utmärkt. Om de kunde, så borde dagens ungdomar klara av det.
Tillit, det är vad som saknas, över hela linjen. Varför ska jag som lärare kontrollera att mina studenter kan? Varför är det mitt ansvar? Jag ska ju inte använda kunskaperna. Varför är det inte studenterna som utvärderar utbildningen, som bestämmer om det man får med sig från utbildningen är bra, relevant och hjälper dem att klara sig i livet? Om utvärderingen gjordes av dem som skall använda kunskaperna, istället för dem som (förhållandevis) snart ska gå i pension, då kunde vi lärare frigöra en hel massa tid som kunde användas för att fördjupa våra kunskaper så att vi blir ännu bättre på att möta studenternas krav. Och tänka vilka resurser som skulle kunna frigöras om man avskaffade högskoleverkets granskningar av landets Universitet och Högskolor. Vi snackar miljarder, som idag, mot bättre vetande läggs på sådant som kanske till och med hindar utvecklingen och motverkar syftet med arbetet.
Lita på studenterna, på oss lärare, på forskare och rikta fokus mot effekterna av och innehållet i forskning och utbildning. Bara kunskap som används och som kommer samhället till godo är bra och viktig. Fokus på innehållet, istället för på formen. Det är vad jag saknar och drömmer om. Vetenskapen har visat att det fungerar. Så vad väntar vi på? Vi är många som vill och som kan, men som inte får använda våra kunskaper och våra visioner om högre utbildning.
Tråkigt att tre så pass inspirerande och givande dagar skall ge upphov till den typen av känslor och sådan frustration. Bara det borde mana till eftertanke. Låt oss hoppas att det var sista gången som lärare i landets högre utbildning åker från en konferens frustrerade, låt oss hoppas att det vänder nu, att nästa konferens, NU2014, i Umeå blir början på en ny era i Svensk Universitetshistoria. Om tillräckligt många vill och agerar för att förverkliga visionen, då finns inget som kan hindra den från att förverkligas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar