lördag 13 oktober 2012

Dagens Nietzsche (2012-10-13, om moral)

Ska leda ett seminarium om några veckor, på temat etik och moral, för organisations- och företagsekonomstudenterna. Tänkte det kunde vara en lika god ingång som något annat för dagens bloggpost, och eftersom Nietzsche uppehöll sig ofta och länge kring moraliska frågor kan jag dessutom slå två flugor i en smäll. Vill försöka använda Nietzsches tankar som verktyg för att förstå min samtid, vill se vad som går att göra. Också det är ett projekt med två syften, dels är det en undersökning av kultur, dels ett filosofiskt projekt för att fördjupa kunskaperna om Nietzsches tankar.

Moral då. Går som vanligt till Wikipedia för att fräscha upp kunskaperna, och där hittar jag följande formulering, som får bilda utgångspunkt för fortsättningen.
Moral (av latinets adjektiv moralis, "det som rör sederna") är en kvalitativ egenskap i en handling, ett beteende eller hos en person att följa de etiska normerna, att följa god sed. Det kan också betyda förståelsen inför vad som är rätt och fel.[1] Med moral kan också avses regler och principer för handling som människor anser att det är deras plikt att leva efter.[2] Sådana regler och principer studeras särskilt i etiken.
En kvalitativ egenskap i en handling. Det är viktigt. Handling och värdering, det är utgångspunkten för alla moraliska diskussioner. Något görs, och detta något har ett värde som ska bestämmas. Är handlingen ond eller god, och resultatet bra eller dåligt. Inget är någonsin givet vad gäller detta. Moral handlar överallt och alltid om förhandling, och eftersom det är människor som "förhandlar" (citationstecknen indikerar att det sällan är en medveten akt) handlar moral även om makt. Den som har makten har stort inflytande över vad som ska anses vara gott och ont, bra och dåligt.
Termen moralisk används som sammanfattning av de beteenden som överensstämmer med god sed för en enskild människa, grupp eller kollektiv av människor. Det betecknar vidare en uppfattning om känslan av vad som är riktigt ur sedlig synpunkt; förhållandet att handla på ett sedligt riktigt sätt eller förmåga därtill.
Hur vet man vad som är god sed? Svaret är att det kan man aldrig veta, inte med bestämdhet. Ont och gott är omdömen som ständigt förändras, och som dessutom alltid är kontextspecifika. Frihetshjältars och terroristers handlingar uppfattas olika beroende på vilken sida i konflikten man befinner sig. Därför är nästa stycke viktigt att reflektera över.
Med ett akademiskt språkbruk avser "moral" en persons eller kulturs etiska normer, vare sig dessa är goda eller onda; även "omoraliska" personer kan således anses ha en moral. En viss moraluppfattning är ofta kopplad till en viss världs- eller livsåskådning, till exempel socialism eller kristendom (jämför Jesu bergspredikan). Å andra sidan är moral i marxistiskt språkbruk även sådant som på ett mer omedelbart sätt avspeglar villkoren för det materiella samhällslivet; moralregler som "var och en är sig själv närmast", "ensam är stark" och så vidare.
Moral handlar alltså också om att vara konsekvent i sitt tänkande och handlande. En väl genomtänkt och logiskt koherent livsfilosofi som följs i vardagen, den har ett högt moraliskt värde, oavsett om tankarna och handlingarna anses onda eller goda. Vad vi har att göra med är alltså ett komplext problem som inte går att förenkla mer än till en viss gräns. Här behövs följaktligen den kritiskt, självständiga analytiska förmågan. Det finns ingen regelsamling att vända sig till, inga enkla svar att få. Förstår man det, då kan man börja jobba med frågan. Och då blir arbetet förhoppningsvis mer stimulerande, för här finns gott om utrymme att vara kreativ. Bara man kan anföra väl underbyggda argument för sin ståndpunkt, bara det man säger hänger ihop, då är man moralisk. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, det handlar om att hålla sig med väl genomtänkta åsikter om vad som är gott och vad som är ont.

Med detta sagt har det blivit dags att vända blicken mot Nietzsche för att se vad han har att säga i frågan. Och det är mycket, vill jag börja med att påpeka, men det jag tänkte använda som utgångspunkt för mina tankar är en passage från hans förord till nyutgåvan av Tragedins födelse. Där ser han tillbaka på sitt förstlingsverk, i ljuset av den senare filosofiska produktionen. Viktigt att förstå när man läser citatet är att Nietzsche är kritisk mot kyrkan, eller kanske snarare kyrkans makt över människors tankar och handlingar. Måste tillstå att jag inte är jätteinsatt (ännu, i den frågan), men så mycket tycker jag mig ha förstått i alla fall. Nåväl, jag kastar mig ut så får vi se vart det leder och om förståelsen för etik och moral fördjupas av tankearbetet.
Kanske låter sig djupet i denna antimoraliska böjelse bäst mätas genom det försiktiga och fientliga tigande med vilket kristendomen behandlas genom hela boken [boken som åsyftas är Schopenhauers bok  Världen som vilja och föreställning, som det för övrigt finns en bra Understreckare om], - kristendomen som den vidlyftigaste genomarbetningen av det moraliska temat som mänskligheten hittills fått lyssna till.
Nietzsche skriver här om sin stora inspiratör, den på vars axlar han står och vars tankar bildar en viktigt utgångspunkt för hans arbeten. Och så är det med tänkande, att det aldrig uppstår i vakuum, det finns alltid något att bygga vidare på. Ingen uppfinner hjulet, även om många tror det och också gör anspråk på att ha gjort det. Ingen uppfinning har en upphovsman, allt är mer eller mindre tydliga vidareutvecklingar av sådant som redan gjorts. Viktig insikt att ha med sig i allt intellektuellt arbete. Det handlar inte om att tänka fundamentalt nytt, utan om att nå fördjupad insikt och om att se saker ur nya perspektiv. Grävs där du står, och gör något av det du har. Vänd och vrid på det du läser, och se världen från olika perspektiv. Så får man kunskap, och utvecklar genom processen kompetensen att söka ny kunskap. Och man blir därmed också bättre på att hantera moraliska frågor, och på att lösa komplexa problem.
I sanning, det finns ingen större motsats till den rent estetiska världstolkningen och världsförklaringen, som förkunnas i denna bok, än den kristna läran, som är och vill vara enbart moralisk och som med sina absoluta mått, till exempel redan med sin Guds sanningsenlighet, förvisar konsten, varje konstart till lögnens  rike, - alltså förnekar, dömer och fördömer.
Den rent estetiska världstolkningen som omtalas i citatet är vad Schopehauer och Nietzsche ställer mot kyrkans moraliska lära. Det filosoferna vänder sig mot är inte kyrkans lära sig sig, det är viktigt. Kritiken riktas mot kyrkans anspråk, mot den kristna lärans strävan efter att uppfattas som ren moral. Att kristendom skulle vara synonym med moral, det är detta anspråk filosoferna vänder sig mot. I bibeln står att Jesus är: Vägen, Sanningen och Livet. Detta ser Nietzsche som ett uttryck för makt, för det finns inget att samtala om här, inget att förhandla om. Detta är Moralen, i bestämd form singular, och den kan bara accepteras eller förkastas, i sin helhet. Stora anspråk, som får konsekvenser, för det stänger in och hindrar utveckling och förändring. Kyrkans moral skapades för 2000 år sedan, och den ligger fast. Enligt logiken att absoluta sanningar och definitiva moraluppfattningar är eviga.
Bakom ett sådant tänke- och värderingssätt, som måste vara konstfientligt så länge det är någorlunda äkta, har jag alltid upplevt det livsfientliga, den förbittrade hämdlystna motviljan mot livet självt: ty allt liv bygger på sken, konst, illusion, optik, nödvändigheten av perspektiv och misstag.
Som jag läser och förstår Nietzsche talar han här om konsekvenserna av det tänkande som den kristna kyrkans lära (egentligen alla fixerade läror) bygger på och utgår från. Det är ingen anklagelse av kyrkan eller troende, vad som förs fram är en kritik av konsekvenserna av kyrkans moraliska uppfattning och dess universella anspråk. Kyrkans moral leder till förakt för alla former av levt liv, menar Nietzsche. Och om kyrkans företrädare säger att de hyser kärlek till sin medmänniska, då är det upp till bevis, för det innebär om man tänker som Nietzsche att man talar mot sig själv. Man kan inte både följa kyrkans moral och bejaka livet, inte om tänkandet skall vara "äkta".
Kristendom var från början, till sitt väsen och sin karma, livets äckel och leda inför livet, som bara draperade sig, gömde sig, pyntade sig i tron på ett "andra" och "bättre" liv.
Detta kristna tänkande går att härleda till den tidiga kyrkans influenser från Nyplatonismen, från Plotinus och andra tänkare som hyser förakt för allt som är sinnligt och för materien, vilket ses som ljusets och sanningens motpol. Platons uppdelning i idéernas värld och sinnevärlden som bara är ett sken av den eviga perfekta sfären är det som spelar i bakgrunden här. Och när den tanken tas upp och anammas av kyrkan får det som konsekvens att materien och allt som är kroppsligt blir problematiskt. 
Hatet mot "världen", fördömandet av passionerna, rädslan inför skönheten och sinnligheten, uppfinnandet av ett hinsides för att desto bättre kunna förtala det näraliggande, i grund och botten en längtan mot intet, mot slutet, mot viljan i "sabbaternas sabbat" -
Det handlar återigen inte om ett oargumenterat och grundlöst fördömande av kyrkan som sådan, vad vi läser är en konsekvensanalys av kristendomens lära. Tänkandet extrapoleras och dess linjer dras ut för att bli tydliga. Nietzsche tar kristendomen på största allvar, han läser verkligen. Och detta är resultatet. Han uttalar sig inte om de kristnas intentioner, utan om lärans moraliska implikationer. En viktig skillnad! Alla moraliska uppfattningar kan analyseras, bör analyseras. Vad händer om denna tanke upphöjs till allmän lag? Det är en tanke att ta på allvar, och för att kunna jobba med den krävs en väl utvecklad förmåga till självständigt kritiskt tänkande. Åter till citatet.
allt detta, liksom också kristendomens ovillkorliga vilja att låta bara moraliska värderingar gälla, föreföll mig hela tiden som den farligaste och kusligaste formen av alla tänkbara former för en "vilja till undergång", och åtminstone ett tecken på sjukdom, trötthet, missmod, utmattning, utarmning av livet, - ty inför moralen (i synnerhet den kristna, alltså ovillkorliga moralen) måste livet ständigt och oundvikligen ha fel, eftersom livet väsentligen är omoraliskt, - måste slutligen livet uppfattas som icke eftersträvansvärt, som värdelöst, nedtryckt av föraktets tyngd och det eviga nejet.
Här blir det tydligt att det som kritiseras är konsekvenserna av tänkandet, inte tänkarna. Och resonemanget blottlägger även Nietzsches moral, som utgår från filosofisk grund. Nietzsches filosofi är nihilistisk i den meningen att han förkastar alla tankar på och anspråk om universella värden. Han menar att det bara går att hålla saker för sanna och riktiga, att all moral alltid är ett resultat av förhandling och därigenom makt. Om inget är eller kan sägas vara evigt sant eller moraliskt riktigt, då krävs det kollektiva överenskommelser för att kunna avgöra en tanke eller handlings värde. Moralens grund för Nietzsche är med andra ord kulturell, och föränderlig. Ingen kan resa anspråk på att ha en sannare moral än någon annan, för det finns ingen punkt i Universum att förankra värderingar. Därför är han kritisk till kyrkans eviga anspråk på makt över människors liv. Han är som jag förstår det inte kritisk till uppfattningarna i sig, det är anspråken han vänder sig mot. För han ser på innehållet i en god moral på ett annat sätt, ett diametralt annorlunda sätt.
Och moralen själv - kunde inte moral vara en "vilja att förneka livet", en dold instinkt att förinta, en princip för förfall, reduktion, förtal, en början till slutet? Och följaktligen den största bland faror? ...
Moral är emellertid för Nietzsche synonymt med kyrkan. Fast det läser jag som en konsekvens av tidsandan. Betänk att Nietzsche skriver och verkar under 1800-talet då kyrkans reella makt var stor. Och den som kämpar mot makten måste ta i. Jag vill försöka se bortom vreden och kraftuttrycken, för att hitta fram till Nietzsches moral. Den har vi kommit till nu. Den är lite obstinat om ni frågar mig, av ovan angivna skäl. Han låter lite som en tonåring som gör rent hus med sina föräldrar när han antar en motsatt moralisk uppfattning. Nietzsche bejakar livet och sinnena, allt materiellt. Levt liv, här och nu.
Med denna problematiska bok [Världen som vilja och föreställning] vände sig således då min instinkt mot moralen, en instinkt som lovordade livet och skapade åt sig en grundläggande motlära och motvärdering av livet, en rent konstnärlig, antikristen. Vad skulle den kallas? Som filolog och ordmänniska döpte jag den, inte utan en viss frihet - ty vem kände Antikrists rätta namn? - med ett grekiskt gudanamn: jag kallade den dionysisk. -
Nietzsche säger att hans livslära är ett slags instinkt som vänder sig mot moralen. Men jag ser här istället en väl utvecklad, tydligt framskriven och logiskt koherent moral. En dionysisk moral som bejakar livet och det som människor anser vara gott och njutningsfullt i livet här och nu.

Nietzsches moral är förhandlingsbar och föränderlig. Det är en moral som bygger på följsamhet. En moral anpassad för en modern värld där förändringstakten ökar och där allt som är fast förflyktigas. I en sådan värld går det inte att hålla sig med eviga värden, för det får otäcka konsekvenser om den rätta läran skall upprätthållas mot folkets, den stora massans vilja. För att moralen, vilket är alla samhällen och kulturers förutsättning, skall fungera och vara användbar krävs en djup och utbredd förståelse för denna livets förutsättning.

Nietzsches moral är evolutionär, kan man säga. Den förändras i samspel mellan aktörerna som finns och lever här och nu, och det sammanhang som allt och alla skapar genom att interagera med varandra. Ingen kan ha monopol på moral, det är en öppen fråga. Och det måste den fortsätta vara, tycker jag. Förutsättningen för ett sådant moraliskt samhälle är demokrati, yttrandefrihet och en väl utvecklad förmåga hos befolkningen att upptäcka tillvarons kontingenser.

Inga kommentarer: