Tänker med Deleuze XXXXVI

Många bollar i luften just nu. Mycket olika saker att tänka på, typer av problem att lösa, sammanhang att verka i. Nytt och gammalt, huller om buller. Deadlines, egna och andras att hålla reda på. Resor, böcker att läsa, seminarier. Stop. Andas. Närvaro, tänk närvaro. Andas in, andas ut. Så här ser det ut, och kommer det att se ut, under överskådlig tid. Livet för en akademiker i västvärlden ser ut så här. Bara att acceptera. Finns mycket lite att göra åt saken. Akademin är ett slags räfflat rum, och forskaren (åtminstone kulturforskaren) är ett slags nomad, som annekterats av stadsapparaten. Tänker man så kan Deleuze och Guattari fungera också som verktyg för att förstå sin egen roll i ett komplext system.

Krig kan vara många olika saker, och kan ta sig skilda uttryck. Död, som är en aspekt av kriget, är inte något entydigt. Död är inget förbehållet människans värld, eller biologin, ekologin. Död har med rörelse att göra, avsaknad av rörelse. En process som gått i stå, det är vad död är. Ägnar en stund åt detta, för att bryta den onda cirkeln av upptagenhet med allt och inget, för att finna ro, för att få kraft att fortsätta utan att gå under.

Övertagande handlade det om i förra posten i serien. Ömsesidigt övertagande. Och det är en aktuell fråga, överförbar till mycket annat också. Till akademin till exempel, för vem är det man arbetar, forskar och undervisar, egentligen? Är det för sig själv, för medborgarna i samhället, för studenterna, framtiden? Eller är det för att uppfylla statens, systemets krav? Svaret på frågan ligger någonstans emellan ytterligheterna, men nog handlar det allt som oftast om något slags övertagande.

Denna fråga om övertagande är så historiskt mångfasetterad att man måste skilja på flera olika problem. Det första gäller operation: det är just på grund av att kriget bara är krigsmaskinens supplementära eller syntetiska syfte som den råkar in i den tvekan som visar sig vara ödesdiger och Statsmakten i sin tur kan lägga beslag på kriget och därmed vända krigsmaskinen tillbaka mot nomaderna.

Är det månne detta som händer inom forskningen och den högre utbildningen. Håller vetenskapen på att vändas tillbaka mot akademikerna? Håller systemet för kunskapsproduktion på att suga musten ur utövarna, forskarna och lärarna som vigt sina liv åt forskningen? Är vi likt nomader som annekterats av och uppgått i stadsapparaten, och som i processen tankats på kunskap och kompetens, vilken sedan, av systemet, vänds mot oss? Det känns så ibland. Nej, ofta känns det så. Och vem gynnas av detta? Ansvariga politiker, i det korta perspektivet. Helt klart. Men hur är det för samhället, och på sikt? Den frågan är öppen, men eftersom riskerna vi har att göra med är gigantiska är det en viktig fråga. En fråga vi varken kan eller får ducka för.

Nomadens tvekan har ofta presenterats som en berättelse: vad ska man göra med de områden man erövrat eller genomkorsat? Återge dem till öknen, till stäppen, eller göra dem till betesmarker?

Vad händer med kunskapen som extraherats från världen? Vem äger den, och till vad ska den användas, av vem? Staten eller forskarna, eller samhället? Det finns inget självklart svar på frågan. För att kunna svara krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Och man måste kunna hantera komplexitet. Nomadologin är bra på det, minor science handlar om detta. Om att förstå premisserna för blivande. Nomadologin lever av och blir till i och genom utbyte av kunskap. Nomadologin försvarar inga kunskaper, man använder vetande, sprider insikt och engagerar sig i världens blivande. Det går på tvärs mot stadsapparaten, som vill befästa sin position och stärka sitt försvar mot yttre hot, som vill stänga in och äga kunskap. Nomadologin är rörelse, liv, förändring, tillblivelse. Går det att verka inom en stadsapparat? Jag blir allt mer osäker, men vet inte hur ett alternativ skulle kunna se ut. Läser vidare.

Eller låta en Statsapparat kvarstå som kan exploatera dem direkt, med risk för att själv förr eller senare bli en ny dynasti i denna apparat? Dessa processer kan ta olika lång tid, som exempelvis i fallet med Djingis Khan och hans efterföljare som kunde hålla stången länge då de delvis integrerades i de erövrade imperierna men samtidigt behöll ett slätt rum av stäpper som var överordnade de imperiala centren. Detta var deras bedrift, Pax mongolica.

Pax akademica, det låter lockande. Vad säger Björklund om det? Eller akademiker som gör och som har gjort karriär med stöd från stadsapparaten? Pax akademica. Tänk om det vore möjligt, ett slätt (seminarie)rum, mitt i högskolevärlden. Ett rum för tänkande, fritt tänkande. Där kan flyktlinjer uppstå, som kan testas, eller förkastas utan att riskera någons anseende. Det som fungerar kan få växa i en skyddad miljö, tills det går att testa. Pax akademica, en plats att samtala på. Utbyta tankar, lyssna lika mycket som man talar. En plats där kunskap kan och får växa, utan krav på prestation.

Faktum kvarstår att integrationen av nomaderna i de erövrade imperierna utgjort en av de viktigaste faktorerna i Statsapparatens övertagande av krigsmaskinen: en oundviklig fara inför vilken nomaderna dukat under.

Pax akademica vore något helt annat än det moderna universitet som just nu reformeras i raketfart. Och det var ditåt man var på väg. Även om det återstod mycket arbete var det i den riktningen man skulle kunnat gå, om man insett och önskat det. Stadsapparatens övertagande och integrerande av det fria kunskapssökandet hade ett pris, som betalas av kunskapssökarna. Viktigt att se och förstå det, innan den fria akademikern och grundforskningen skjutis i sank.

Men det finns också en omvänd fara som hotar Staten då den övertar krigsmaskinen (alla Stater har känt denna fara och de risker som övertagandet innebär). Timur Lenk kunde utgöra det mest extrema exemplet, inte som Djingis Khans efterföljare utan som hans exakta motsats: det var han som konstruerade en fantastisk krigsmaskin riktad mot nomaderna, men som också därigenom måste upprätta en Statsapparat desto mer tungrodd och improduktiv då den bara existerade som den tomma formen hos övertagandet av denna maskin. Att vända krigsmaskinen tillbaka mot nomaderna kan för Staten innebära lika stor risk som det är för nomaderna att vända krigsmaskinen mot Staterna.

Vi behöver varandra, staten och forskarna. Tillsammans kan vi uppnå storverk, vilket bevisats i historien. Och det saknas inte uppgifter och utmaningar att jobba med. Klimatförändringarna, till exempel. Eller svält, aids-epidemier, analfabetism och en galopperande brist på förmåga till kritiskt tänkande i samhället. Forskarna behöver trygghet och skydd, men lika mycket frihet och tillit. Och staten behöver forskarna för att kunna finna och utveckla kunskaper som kan användas för att möta framtida hot.

Bara när det råder balans mellan ytterligheterna, bara när klyftorna är små och där/när så många som möjligt kan och får möjlighet att förverkliga sig och utveckla sina medfödda talanger och intressen. Bara där och då kan strategier för hållbarhet utvecklas. Pax akademica, en nåd att stilla bedja om. Inte bara för egen del, utan för samhället och framtiden.