Fokus på framtiden, eller på det som varit? Det är en allt för sällan ställd, men mycket viktig fråga. Uttalat alltså, för om man studerar hur det ser ut i samhället men även i vetenskapen blir det uppenbart att det finns bestämda uppfattningar kring vad man bör tänka och agera. Tänkte det kunde fungera som underlag för reflektion under lunchen, till kaffet. Något att hänga upp tankarna på, i väntan på eftermiddagens föreläsningsförberedelsepass.
Blicken, den kollektiva, samhällets syn på vad som bör göras och vad som är viktigast, är tydligt riktad mot framtiden. Framåt, uppåt, utåt. Det är mantrat. Djärva målformuleringar premieras och fokus på kvalitetssäkring av processen dit anbefalles. På detta sätt invaggas befolkningen i ett slags falsk trygghet, som sänker garden och ställer organisationen vidöppen för allehanda hot. Detta är ett utbrett fenomen, fokus på målen. Mål som inte uppnås kritiseras inte, inte i sig. Däremot kritiseras den som fått ansvaret, om något går snett. Ansvar är ett slags Svarte Petter, som ingen vill sitta med i motgång, men som just därför kan belönas furstligt om det är någon i ledningen som tar på sig ansvaret, och målet uppfylls vill säga.
Eftersom frågan eller målets rimlighet är utredd enligt konstens alla regler, och eftersom processen övervakas in i minsta detalj, blir det svårt att diskutera alternativa mål. Ingen vill verka defensiv, eller feg. Djärvhet premieras, vilket driver chefer att spänna bågen mer och mer. Högre, snabbare, mer effektivt och så vidare. Ingen har kontroll över den processen. Den är självorganiserande, och den är global. Ett slags kollektiv förnekelse, som alla tvingas in i även om man är kritisk eller ej. Logiken är den samma som i samband med börs- och bostadsbubblor. Eftersom alla är med i processen fortsätter alla på den inslagna vägen även om det är uppenbart att det inte finns någon grund för den.
En problematisk konsekvens av detta är att när oegentligheter uppdagas i organisationer är man så till den milda grad uppfylld av och övertygad om rimligheten i sina egna mål och metoderna för mål- och kvalitetssäkringen att man ofta inte tar på sig skulden och agerar för att ställa problemen till rätta. Istället letar man efter problem i processen, eller ännu hellre i den mänskliga faktorn. Det är människorna som är satta att följa som fallerat, inte organiseringen. Hur många gånger har vi inte hört orden: "Vi ska se över våra rutiner", eller så här ska det/får det inte vara, alternativt; här har det brustit i rutinerna. Så talar bara den som är övertygad om att man har en vattentät process och fullkomlig kontroll över skeendet. Om rutinerna bara följts hade det aldrig hänt. Därför är det rutinerna det är fel på, inte det levda liv som rutinerna skapats för att hantera. Det är dels att lyfta ansvaret för det som sker till en överindividuell nivå, dels är det en tydlig indikation på brist på sjukdomsinsikt.
Det är ett slags sjukdom detta, och det handlar om flykt från ansvar. Sjukdomen är psykologisk och resulterar i en kollektiv grandios hållning. Kvalitetssäkringsarbetet som började för att minimera problem och för att minska svinn ute i organisationen har spridit sig ända upp på högsta nivå i landet. En hybris som sprider sig och smittar allt och alla. Den utgår från illusionen om att det går att kontrollera levt liv, samhällsprocesser. Tyvärr är det omöjligt! Glöm det!
Kvalitetssäkra gärna. Bygg och utveckla system för uppföljning. Kontrollera och utvärdera, men gör det frikopplat från alla tankar på bestämda mål. Visioner är bra, men det är för att dessa varken kan eller ska uppfyllas, de ska strävas mot. Visioner fungerar som utgångspunkt för jämförelser av och instrument för att se om man rör sig i rätt riktning, eller bort från önskat läge. Kritiken mot målen handlar inte om att förespråka lazzes fair, eller om att propagera för spridande av en låt-gå-mentalitet. Absolut inte. Jag är ingen revolutionär som vill riva ner samhället så som vi känner det. Vad jag vill se mer av, och menar är viktigt, är dock en ökad medvetenhet om att ingen kan veta något om framtiden. Uppmärksamheten mot det som skall bli bör minskas, och omsorgen och vaksamheten på det som är bör öka. Annars blir det svårt att verka för hållbarhet.
Hållbara processer kräver insikt om och utrymme för det oväntat oväntade. Beredskap för det som inte ens i fantasin kan tänkas hända. Bara så går det att nå hållbarhet. Ökad trygghet går bara att nå genom att släppa på kontrollen och fokusera på processen, här och nu, i realtid. Det är rutinerna och tron på dess förträfflighet som är problemet, därför ska de inte ses över. Rutiner kan i de flesta fall, utom i sjukvården där rutiner kan användas för att säkra kvalitet i vården. Jag är tacksam för att läkarna hade program för uppföljning och kontroll som byggde på vetenskap och beprövad erfarenhet när jag hamnade på Östra för hjärtat, eller när jag söker hjälp för min astma. Men att överföra det tänkandet till hanteringen av levt liv, kultur, är förkastligt.
Kultur är till sin natur komplext, och samhällsprocesser är beroende av alldeles för många olika faktorer för att kunna hanteras med hjälp av manualer. Hårt arbete här och nu, vaksamhet på det som sker och en inte så liten del uppfinningsrikedom samt rejäla marginaler, är det enda som fungerar om man vill bygga upp en robust organisation som kan hantera kulturella processer.
Framtiden existerar först där och då, och den går inte att förutse. Ofta blir det som "experterna" säger, men det finns ingen säkert sätt att avgöra om det beror på tur eller på profetian var självuppfyllande, just för att många litade på experten och agerade i enlighet med hans ord. Eftersom framtiden alltid är en öppen fråga är det omöjligt att veta. Omöjligt! Bara att acceptera, och agera för att ändra på rådande syn på vad som bör göras när problemen hopar sig.
Målformulering är problemet som målformuleringen skall lösas, vilket är som att släcka eld med bensin. Det är övertygelsen om att det går att nå kontroll som är problemet med bristande kontroll. Lösningen stavas: Problemformulering, och arbetet med att lösa problemen och skapa hållbarhet i processen går ut på att skaffa sig överblick om och förståelse för vad som är problemet. Sedan, när det råder konsensus om detta kan man testa olika sätt att lösa problemet, tills man hittar något som fungerar. Tid, tålamod och tillit, uppfinningsrikedom och kollektiva ansträngningar. Det är vad som leder till hållbarhet. Enkelt kan tyckas, men just eftersom så få inser detta är det svårt. Eftersom makten inte köper denna bild motarbetas budbärarna, och kunskapen når inte ut. Och så upprätthålls illusionen om målsäkringens förträfflighet, även om det går så där i praktiken.
Hållbara processer går inte att målsäkra, för hållbarhet är inget mål som går att nå, det måste förändras i takt med att världen, samhället och det som skall säkras förändras. Utbildning och vård, till exempel, kan bara utvecklas, kontinuerligt genom att fokusera på problemen när de dyker upp, där de dyker upp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar