onsdag 19 september 2012

Hållbar tillväxt, (hur) är det möjligt?

Utanför fönstret vaknar Fredrikshamn. Snart hotellfrukost, och sedan fortsatt diskussion med parterna i projektet. Många intryck att smälta, många idéer och uppslag som pockar på uppmärksamhet, många nya ansikten. Inspirerande, absolut. Vad ska jag göra? Hur skall mina kunskaper och kompetenser på bästa sätt komma projektet till del? En utmaning bara det, att hitta nivån i engagemanget. Till vad skall forskarna i projektet användas? Den frågan kom upp. Vi är i minoritet, forskarna. Vi är en resurs i projektet, men fokus ligger på turistföretagen, museerna och de lokala politikerna. En resurs ...

Här gäller det att tänka kreativt, att inte låta sig charmas av smicker eller dras in i något av fåfänga. Tron på forskningen är stark. Samtidigt finns en skepsis mot oss, en misstänksamhet om att vi bara är intresserade av varandra och av djup, abstrakt och världsfrånvänd kunskap och forskningspraktiken. Efter några glas vin på kvällen klarnar bilden. Se där, ytterligare ett säl att träffas under ett helt dygn. Kunskaper finns sällan där man tror att de ska finnas. Därför måste man vara vaksam, altid. Om det är kunskap man vill ha. Det är vad kreativitet handlar om. Där känner jag att jag har något att tillföra. Min roll i projektet kommer inte att bli traditionellt akademisk. Jag kommer inte till min rätt om jag ska jobba med utvärderingar statistiska analyser eller forskningsgenomgångar. Det är inte där min kompetens finns. Men jag är bra på att hitta kunskap där man minst anar det. Och jag tror jag har en fallenhet för att medla mellan akademin och det omgivande samhället, tycker om att röra min mellan teori och praktik. Där, i mellanrummen, där finns mitt utrymme, och där kommer mina kompetenser till sin rätt.

Igår, till exempel, senare på kvällen. Efter några glas vin, under ett samtal, i en bisats, hörde jag tydligt förvåningen i rösten på lokalpolitikern jag talade med. Så ni är intresserade av att komma ut och snacka med oss? Uppenbarligen är det så man ser på oss. Och det är så klart oerhört viktig information i ett projekt som handlar om att främja samverkan. Liksom insikten om den urgamla konflikt som finns mellan Trollhättan och Vänersborg. Den låg mer öppen, var med tydligt frustrerande, där runt bordet. Man vill, men förmår inte. Det var känslan jag fick. Och det är ett problem och en utmaning som intresserar och aktiverar tankar. Där finns något att sätta tänderna i. Det vill jag jobba med. Tänker försöka söka mig ut, för att lyssna, samtala, interagera och skaffa mig fördjupade kunskaper samtidigt som jag delar med mig av mina kunskaper. Att sitta på kammaren och skriva artiklar kommer inte att vara min förstaprioritet i detta projekt. Jag vill samverka, som FORSKARE, med politiker och andra aktörer i de båda regionerna: Limfjorden och kommunerna runt Trollhätte kanal. Vill vara med och arbeta med att öka attraktiviteten för områdena, som forskare. Som forskare, inget annat.

Akademin är en urgammal samhällsinstitution, lite som biblioteken, som jag läser om i gårdagens GP, i Jeff Werners krönika. Tycker mig se en lite bitter underton i hans hyllning av Grande Biblioèque i Montreal, och den pågående ombyggnaden av Stadsbiblioteket i Göteborg. Och jag håller med. Jag är inte entusiastisk till att simhallar byggs om till äventyrsbad, eller att bibliotek förvandlas till gigantiska serviceinstitutioner med fokus på kommers. Eller att museer omvandlas till shoppinggallerier. Tillväxt är uppdraget i projektet, men hålbar tillväxt. Och att totalt omvandla gamla institutioner, att kasta ut barnet med barnvattnet för att få upp lönsamheten eller för att öka antalet besökare, som ett självändamål. Det är inte hållbart. Jag ser också ett behov av förändring, även av akademin, vilket torde ha framgått här på bloggen. Tillväxt har jag inga problem med, om den bara är hållbar. Tror inte på revolution, på att det är möjligt att skapa ett helt nytt samhälle, i en och samma rörelse. Alla vill helt enkelt inte åt samma håll, men just därför finns mycket att jobba med. För få är nöjda med hur vi har det. Blir glad när jag läser Werners avslutningsord.
Grande Bibliothèque ligger bredvid Montreals stora universitet UQAM, som förstås också bidrar till besöksstatistiken. Annars representerar många nordamerikanska universitetsbibliotek en annan möjlig framtid – specialisering på böcker och tidskrifter. De har enorma samlingar i öppna magasin och service 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. De flesta av dem är öppna också för allmänheten. Utan kaféer men med en tilltro till det tryckta ordet. I förvissning om att ny teknik sällan helt slår ut äldre. Vi cyklar och rider trots att det finns tåg och bil. Kommer fortsätta läsa på papper och skriva för hand. Liksom en och annan att hugga i sten.
Den dag då tilltron till det tryckta ordet överges. Den dag då vi bara har shoppingtempel och samhället har omvandlats för produktion av pengar för pengarnas skull, då är jag långt borta. Då vänder jag mig från världen, in mot mina böcker där hemma. Där finns kunskap så det räcker för resten av mitt liv. Kunskap att upptäcka, och återupptäcka. E-böcker är ett komplement till pappersböckerna, liksom interaktiva utställningar på museer, men det går inte att ersätta boken eller upplevelsen av att se och kanske känna på arkeologiska artefakter, med något virtuellt. Människan är av kött och blod, och kommer så förbli. Ett hållbart samhälle kan bara växa fram om det råder balans i hela sammanhanget, mellan alla ingående delar. Balans, och olika typer av utbud. Det är farligt att bara förenkla, att bara tänka pengar. Båda aspekterna behövs, och det är blandningen som ger dynamik och hållbarhet. Människor är olika, och det finns ett värde i att både förnya och bevara, även om alla inte alltid utnyttjar allt.

Akademin behövs även i framtiden, men inte på samma sätt som idag. Liksom biblioteken och museerna. Me det betyder inte att allt skall handla om populärkultur och förenkling, eller att forskare skall sälja ut sig till högstbjudande. Ett samhälle som inte står på vetenskaplig grund eller som låter pengarna vara den enda riktningsgivaren, det är och kommer aldrig att bli hållbart. Det är ett samhälle på väg mot undergång, oavsett hur lönsamt det är eller hur fin besöksstatistiken ser ut. För rätt som det är tröttnar publiken och söker sig till nästa plats, som kan erbjuda helt nya uttryck för samma tema. Genom att konkurrera med varandra slås alla ut, för eller senare. Och det är så klart inte hållbart.

Dags för frukost nu, men jag kommer tillbaka. Vi är något på spåret, helt klart. Det finns mycket att göra. Akademin behöver förnyas, men den får inte förstöras. Kunskapsutveckling och kritiskt tänkande är och måste även framgent vara kärnan i allt vi akademiker gör.

Inga kommentarer: