Universitet och högre utbildning, till vad, varför?

Inför starten på kommande läsår dyker de upp igen, frågorna om vad Universitetet är. För vem det finns och vad man ska göra där. Tycker att diskussionerna kring ämnet ofta missar målet eller utgår från fel premisser. Sveriges högre utbildning fungerar, så där. Med tanke på förutsättningarna är det på det stora hela, godtagbart. Men det kan bli bättre, mycket bättre. Med enkla medel, och utan att det kostar en massa mer. Resurserna som idag läggs på forskning och högre utbildning skulle kunna användas mycket mer adekvat än idag.

Många längtar tillbaka till hur det var en gång, men man glömmer ofta att minnet färgas av nostalgi och att dagens förutsättningar är diametralt annorlunda nu, jämfört med då (oavsett om det är 1950, -60, 70, 80, eller 1990-talet man längtar tillbaka till). Det glömmer man konsekvent, när man är missnöjd med hur det är och när man jämför med hur det var.

Världen samhället, kultur och följaktligen högre utbildning, är en icke-linjär process av tillblivelse, ett flöde av förändring där det ena påverkar det andra och där det aldrig finns någon väg tillbaka, bara framåt. Dagens studenter har gått igenom en helt annan grundskoleutbildning än gårdagens. Omvärlden har förändrats, liksom de ekonomiska förutsättningarna. Att längta tillbaka är förkastligt, och när högskoleutbildade hemfaller åt nostalgi finns det skäl att ifrågasätta den akademiska förmågan. Man borde helt enkelt veta bättre.

Missnöjd både kan och bör man vara, för det skulle kunna vara så mycket bättre. Effektivare, mer användbart och kritiskt samt hållbarhetsinriktat. Universitetet bekostas av det allmänna och ska tjäna samhället och medborgarna. Idag har företag och ekonomer allt för stort inflytande över verksamhetens riktning. Fokus på pengar, lönsamhet och tillväxorienteringen som präglar ledningen av universiteten idag är förödande för kunskapsutvecklingen, och det riskerar i sin tur att undergräva hållbarheten i samhällsprocessen. Kortsiktiga mål och hänsyn premieras, på bekostnad av framtida behov.

En viktig orsak till att det är som det är, handlar om den rådande (och kunskapsignoranta) uppfattningen om att sanning är ett begrepp formulerat i bestämd form singular. Denna syn går ut på att det som fungerar, det fungerar överallt, på samma sätt. Därför sneglar man och tvingas av landets regering att anamma en företagsekonomisk ledningsfilosofi. Ekonomin sätts i första rummet, och såväl kunskapen, studenterna, forskare och bedömningarna av resultatet tvingas anpassa sig. Resultatet blir att kunskapen förlorar i pregnans, kvalitet och användbarhet. Ämnen som har särskilt svårt att passa in i (den enda) mallen tvingas ut (Kulturvetenskap och Humaniora, till exempel).

Den enda kunskapen som anses vara värd att bevara och utveckla är kunskap som gynnar företagen, ekonomin. Tidsperspektivet för kunskapsutvecklingen är den samma som företagens, kvartalsbaserad. Investeringar för framtiden, nödvändiga hänsyn som krävs för att bygga ett hållbart samhälle betraktas som kostnader, medan organisatoriska beslut som på sikt riskerar att kosta enorma summor betraktas enligt samma logik som budgetmässigt nödvändiga.

Resultatet är att vi som samhälle, med öppna ögon och helt medvetet, med ett slags välinformerad ignorans, håller på att undergräva själva det fundament som allt annat vilar på.

Till vad ska resultatet av det vetenskapliga arbetet användas? Varför ska man forska? Hur implementerar man på bästa sätt den kunskap som växer fram på Universitet och högskolor? För vem finns högre utbildning och forskning? Beroende på hur man svarar öppnar sig olika möjligheter för vidare förändring, och andra stängs. Som alltid, överallt, är det bara i och genom aktuella konsekvenser som det går att bilda sig en uppfattning om värdet på en reform.

Jag vill se ett framväxande Universitetsväsende som utgår från folkets långsiktiga behov, inte företagens kortsiktiga. Det är där allt börjar och samhället utgår från, människorna och deras behov av trygghet och stimulans. Det är en självklarhet som gått förlorad i den allt snabbare förändringstakten som samhället blir till i och genom. Det är ett resultat av humanvetenskaplig forskning.

Ett annat Universitet är möjligt, om tillräckligt många vill och är beredda att göra vad som krävs. Ett annat samhälle, där andra hänsyn än dagens råder, är också möjligt. Om vi, individerna som bygger, och i tanke och handling upprätthåller, samhället, vill.