söndag 5 augusti 2012

Tänker med Deleuze XIX

Fortsätter att tänka med, inte om Deleuze och Guattari. Tänker kring och försöker förstå, samhället och kultur, med hjälp av de tankeverktyg jag finner i de båda filosofernas originaltexter. Vill gärna se dessa bloggposter som ett slags dans. Virvlande i mellanrummet mellan deras tankar och mina, för att framkalla flyktlinjer som kanske kan komma till användning. Det händer något i mötet mellan, och det vill jag fånga.
Den numeriska kompositionen eller det numrerande numret implicerar alltså flera operationer: aritmetisering av de givna mängderna (släktled); återförening av de utvunna underavdelningarna (bildande av tiotal, hundratal, etc); bildande genom substitution av en annan mängd som korresponderar mot den återförenade mängden (specialkåren).
Här handlar det om matematik och organisering av stridande trupper, om krigsmaskinen in action. Om det som händer när kultur sätts i verket, när liv levs. Jag ser djupa insikter om förändringens mekanismer och konsekvenser, på gruppnivå. Samhället är emergent, det existerar på en eller flera skalnivåer ovanför människans interaktion med sina nära och kära, i vardagen. Kultur lever sitt eget liv, och förändras efter principer och premisser som utgår från överindividuell nivå.

Det spelar roll hur man organiserar. Sättet man väljer att räkna påverkar utfallet, men inte bara utfallet utan även räknandet i sig. Organiserandet påverkas av organisationen. Därför uppstår komplexitet. Och det är den kanske viktigaste insikten som den som vill försöka förstå kultur måste ta till sig och acceptera. Kultur går inte att räkna på, annat än i inexakta sannolikhetstermer. I detalj kommer man aldrig nära kultur. Det är inget problem, det är så det är. Kulturens ontologi är beskaffad på det viset.

Om man uteslutande väljer att studera kultur i laboratorier, eller om man bara intresserar sig för teorier, då kan man förledas tro att kultur är en ekvation som går jämt upp. På pappret råder balans, och det går att göra förutsägelser. Men levt liv fungerar aldrig på det sättet. Vill man förstå det måste man vara beredd på att mönster kan och kommer att brytas, när som helst. Plötsligt dyker något upp, och någon följer. Sedan är allt förändrat. Atombombens verkningar, till exempel, går lång utöver dess omedelbara effekter av dör och förstörelse. Kalla kriget hade inte varit kallt om inte bomben funnits. Och rätt som det var upplöstes Sovjetunionen, och allt förändrades igen. Det gick inte att räkna på något av detta, i förhand.

Raden av betydelsefulla och berömda upptäckter och vetenskapliga genombrott är till stor del en uppräkning av misslyckanden, betraktade från projektens syften och ursprungliga intentioner. Viagra, till exempel, är resultatet av ett misslyckat försök att få fram en hjärtmedicin. Erektionerna som rapporterades från testerna var oönskade biverkningar, ända tills någon tänkte om och insåg potentialen i upptäckten. Och så ser det ut över hela linjen, alltid, för alla, överallt. Tänker på Wittgenteins berömda ankhare. Hur något kan vara två saker samtidigt, och hur mening bestäms av vilket perspektiv man betraktas saken från. Inser också hur svårt det är att lära sig se att det är både en hare OCH en anka, men att det är just vad man måste lära sig förstå om man vill förstå kultur.

Ankharar finns överallt i texterna som Deleuze och Guattari författade, och insikten om att det är vad man möter och måste hantera om man vill ta sig genom deras texter är pedagogiskt tacksam. För vet man vad man ska leta efter är det lättare att finna det man söker. Instinktivt och initialt är det för den som är ovan svårt att hantera ankharar, för man är van vid att verkligheten alltid är en och odelbar. Det är den emellertid inte, den är beroende av perspektiv. Och den får sin mening i mellanrummen som överallt finns, men som ser olika ut beroende på vilka aktörer som möts. Därför är det meningslöst att tvista om vem som egentligen har rätt, för svaret är att båda kan ha rätt. Först i efterhand vet man och kan man veta vilket alternativ som var mest adekvat i just det sammanhanget.

Samhället består av både kaos och organisation, samtidigt. Valet om vad som skall betonas är ditt. Jag väljer att se både och, istället för antingen eller. För det ger mig flest möjligheter att hitta verkningsfulla och konstruktiva lösningar på de problem jag för närvarande jobbar med. Ibland är tendenser till upplösning det som betonas, och ibland tendenser till fastlåsande. Diktatur eller anarki, det beror på vilka strömningar och tendenser som råder och som lyckats samla flest aktörer för sin sak. Ju fler som rör sig i takt, desto större verkningsgrad får rörelsen.
Det är denna sista operation där nomaderna visar störst variation och originalitet. Samma sak finns i Statsarméerna när krigsmaskinen övertas av Staten. Om aritmetiseringen av den sociala kroppen som sitt korrelat har bildandet av en speciell och distinkt kropp som själv är aritmetisk, kan man bilda denna speciella kropp på flera sätt: 1) med en privilegierad stam eller släkt, vars dominans därigenom får en ny innebörd (fallet Moses och leviterna); 2) med representanter för varje släkt som därigenom också fungerar som gisslan (de förstfödda: det skulle vara det asiatiska fallet, hos Djingis Khan); 3 ) med ett helt annat element beläget utanför det egna samhället, slavar, främlingar eller de med annan religion (vilket redan var fallet i saxarnas välde där kungen satte samman sin specialkår med frankiska slavar; men framför allt i Islam, som till och med har gett upphov till den sociologisk kategorin ”militärt slaveri”: mameluckerna i Egypten, slavar som ursprungligen kom från stäppen eller Kaukasus och köptes som barn av sultanen, eller de ottomanska janissarerna, vilka härrörde från kristna samhällen).
Samhället är synonymt med organisering, och olika sätt att organisera ger upphov till olika utfall eller konsekvenser. Samhällen och kultur är långt mer än summan av de ingående delarna. Deleuze och Guattari skriver om logikerna som styr helheter, inte om individer. De konstruerar verktyg att tänka med och analyserar inte sin samtid. Exemplen som lyfts fram och som vänds och vrids på är pedagogiskt allmängiltiga, och de handlar inte specifikt om det man först tycker sig se. Tänk ankhare, och tänk på vilket perspektiv du valt att studera fenomenet utifrån. Kanske blir det lättare att läsa Deleuze och Guattari då? Annars finns det väldigt mycket annat att läsa istället, att strida om värdet, det egentliga värdet, av en speciell filosof är meningslöst kvasifilosoferande. Så resonerar bara den som är ute efter makt.
Är inte detta ursprunget till ett viktigt tema, ”nomaderna som barnarövare”? I det sista fallet ser man tydligt hur specialkåren instiftas som det yttersta maktelementet i krigsmaskinen.
Makt är viktigt för att förstå förändring. Makt driver förändring. Det yttersta tecknet på makt är absolut teritorialisering. Den punkt där allt är låst och inget slipper från greppet. Det är synonymt med död, för där händer inget. Motpolen är total oordning, entropi. Upplösning av alla regler, all ordning. Kaos. Det är inte heller något att sträva efter, men eftersom makt överallt verkar vara mer lockande än frihet finns det en poäng att aktivt stödja tendenser av upplösning. Makten klarar sig på något sätt alltid, friheten är svårare, för den är beroende av enskilda subjekt. Det är ett sätt att förklara Deleuze och Guattaris intresse för krig och organisering av arméer. Samma krafter och logiker finns i samhället, och fungerar förför som underlag i arbetet med att konstruera begrepp att tänka med hjälp av.
Detta beror på att krigsmaskinen och den nomadiska existensen har behov av att avvärja två saker på en gång: återgången till de aristokratiska släktskapsrelationerna och till en formation av imperiala funktionärer. Vad som rör till allt, är att Staten själv ofta har använt slavar som högre funktionärer: vi ser att skälen till detta har skiftat och att dessa två tendenser har förenats i arméerna, men likväl från två olika utgångspunkter.
Två utgångspunkter, två ytterligheter längs ett kontinuum av möjliga utfall av förändring. Beroende på var tyngdpunkten läggs kommer konsekvenserna att påverkas i en eller annan riktning. Allt påverkar allt annat, i ömsesidiga processer av icke-linjär tillblivelse. Utfallet är det som går att iaktta i världen som samhälle, kultur eller vad det nu är man är intresserad av. Vilka är aktörerna? Hur samverkar de? Och hur fördelas makt i det aktuella sammanhanget? Viktiga frågor för alla som vill förstå levt liv.
Ty slavarnas, främlingarnas och fångarnas makt i en krigsmaskin med nomadiskt ursprung är i grunden skild från de aristokratiska släkternas och även från funktionärernas och byråkraternas. De är ”kommissarier”, emissarier, diplomater, spioner, strateger och logistiker, ibland smeder. Detta kan inte förklaras som en ”sultanens nyck”.
Makt kommer aldrig uppifrån. Därför är det djupt missvisande att tala om att en politiker vinner ett val. Utfallet av väljarnas val är det som ger den ene eller den andre kandidaten mandat att leda landet. Kritikerna av Obamas uttalande och kampanjstrategiska utspel, you didn't build that (läs här, till exempel), har missuppfattat innebörden i budskapet. Eller också kan man säga att de hårdnackat försvarar rätten att välja en aspekt av en ankhare framför en annan, och de är beredda att ta till de maktmedel de har för att försvara sitt val. Ingen människa är en ö. Därför kan heller ingen som lyckas i ett socialt sammanhang ta åt sig hela äran för framgången. Utan efterfrågan på potenshöjande mediciner och utan kunder som var är beredda att betala för substanserna står sig vetenskapsmännen slätt. Det sammanhanget som helhet som ger upphov till konsekvenser, ingen autonom aktör som agerar och vinner. I alla fall om man väljer att förstå samhället med hjälp av verktyg hämtade från den verktygslåda som Deleuze och Guattari skapat.
Tvärtom förklaras möjligheten till en sådan nyck hos krigschefen genom existensen och den objektiva nödvändigheten av denna speciella, numeriska kår, av detta Chiffer som bara gäller genom nomos.
Helheter är det som ger upphov till konsekvenser, och det är sammansättningen av helheten som är det intressanta, aldrig enskilda aktörer. Samverkan, samspel, interaktion och ömsesidig tillblivelse, i mellanrummen. Det är budskapet. Där finns viktig information att finna. Därför arbetar och resonerar kulturvetare (i alla fall kulturvetare som verkar i samma tradition som jag) som de gör. Inte för att försvara en a priori sanning, utan för att det veteskapliga arbetet leder dem dit. Sökandet efter kunskap måste vara förutsättningslöst.
Hos krigsmaskinen som sådan finns på en gång en deterritorialisering och en tillblivelse: specialkåren, och framför allt slaven – den otrogne – främlingen, är den som blir soldat och troende, samtidigt som han förblir deterritorialiserad i relation till släkterna och till Staten. Han måste vara född otrogen för att kunna bli troende, han måste vara född slav för att bli soldat. Det krävs skolor och speciella institutioner: detta är en uppfinning av krigsmaskinen som Staterna ständigt utnyttjar för sina syften så att den till sist blir oigenkännlig, eller också restituerar i en byråkratisk stabsform, eller i en teknokratisk form av specialkårer, eller i olika typer av ”kåranda” som tjänar staten lika mycket som de motstår den, eller i form av de kommissarier som dubblerar Staten lika mycket som de tjänar den.
Som sagt allt som samverkan lever sitt eget liv. Det går inte att styra ett samhälle mot ett specifikt mål. Det går bara att på marginalen påverka utfallet av tillblivelsen, i efterhand. Och för det krävs lyhördhet och lämpliga verktyg. Jag hittar verktygen hos Deleuze och Guattari, och genom att arbeta med deras texter fördjupas min förståelse för samhället och kultur.

2 kommentarer:

Christopher Kullenberg sa...

Funderar på en sak. Du skriver:

Samhället är emergent, det existerar på en eller flera skalnivåer ovanför människans interaktion med sina nära och kära, i vardagen. Kultur lever sitt eget liv, och förändras efter principer och premisser som utgår från överindividuell nivå.

Om vi tänker Latour här, framförallt i We have never been modern, så är detta ett typexempel på den "moderna konstitutionen". Det vill säga att samhället tänks som en överindividuell, transcendent storhet. På samma sätt som vi tänker om naturen med sina lagbundenheter och sitt oberoende av "samhället".

Jag är sympatiskt inställd till att tänka att det finns något som kallas samhälle osv. Men, ju mer jag funderar, desto mindre tror jag att så är fallet. (detta ska inte misstolkas som thatcherism; varken individer eller familjer finns heller).

Eddy sa...

Utveckla gärna tanken Christopher.

Det sättet att se på samhället har kanske brister som jag inte ser, och när du plockar upp och problematiserar tanken tvingas jag tänka vidare själv.

Tror jag tagit till mig den synen på samhället och kultur för att mejsla fram och motivera valet av studieobjekt. Jag studerar och vill förstå kultur, för att jag "där" finner svar på frågor jag bär på. Och jag tror det är viktigt att sprda sådan kunskap.

Men det är förmodligen inte nödvändigt att ha en sådan utgångspunkt för att uppnå det jag vill. Och att med näbbar och klor försvara en ståndupnkt bara för sakens skull är mig främmande.

Hur tänker du? Vad finns och hur bör/kan man se på detta något?