Intelligens är ett intressant begrepp. Ägnar veckans första resa till arbetet åt att reflektera kring vad det kan vara och hur man kan tänka, samt vad det inte är och hur man inte bör tänka. Insikt om och förståelse för detta krävs för att man skall kunna bygga en högre utbildning värd namnet. Nu när höstterminen drar igång kommer den nya utbildningspolitiken att få genomslag, och jag är oroad. Bland annat av nedan angivna skäl.
Först och främst måste man göra sig medveten om att vi människor alltid, i alla lägen, oavsett vad man arbetar med och vilka uppgifter man än utför, och hur smart man än anses vara, drivs minst lika mycket av affekt som av intellekt och logik. Att bortse från detta är inte speciellt smart. Ändå görs det, ofta. Och det måste alltid utgöra en aspekt av alla samtal om intelligens. För annars använder man inte kunskaperna man har, och resonemanget får slagsida. Förhållandet mellan affekt och intellekt varierar, över tid, mellan individer och beroende på sammanhang. Det är det enda man kan veta, och det måste man förstå. Redan här dyker en central aspekt upp, osäkerhetsmomentet som präglar tillvaron.
Framtiden är en öppen fråga, om det tjatar jag ofta här. Men det är viktigt, och glöms allt för ofta bort, inte bara i samhällsdebatten utan också inom akademin. Det är ett annat exempel på hur människan styrs av affekter och önskningar om hur det borde vara, mer än av intellekt och vetskap om hur det är. Det gäller inte bara att ha kunskap, den måste användas också för att kunna värderas.
Användandet är viktigt, vilket leder över till nästa aspekt eller faktor som reglerar utfallet av intelligensen och som man måste ta hänsyn till om man vill bygga ett samhälle där mänsklighetens fulla intellektuella potential kommer till användning. Det handlar om vikten av att se inte bara till enskilda genier, utan till sammanhang och helheter, om att förstå att det är först när tillräckligt många erkänner intelligensen och lyssnar på den som vet som den kan ge upphov till effekter och konsekvenser. Några få intelligenser eller en elit kommer aldrig att kunna förändra samhället eller göra det smartare som sammanhang betraktat. Samhällets intelligensnivå bestäms av den generella nivån av kunskap och intelligens i hela populationen.
Intelligens handlar alltid om samspel, om att lyssna och om att samarbeta. Solitära genier är ett tankefel, det existerar inget sådant. Kunskap är alltid ett kollektivt projekt. Liksom samhället. Därför är det alltid bättre att vara i en intresserad och öppet tillåtande gemenskap av medelmåttor, än att ingå i en sluten gemenskap av genier som bevakar sin position i hierarkin. Samarbetande medelmåttor når alltid längre än grupper av genier som kämpar för att hitta den bästa lösningen. Av ovan angivna skäl; affekter, framtidens ovissa utfall och användbarhetens betydelse. Liksom i ekonomin lyckas alltid sammanhang med små klyftor mellan medlemmarna bättre än sammanhang med stora klyftor.
Därmed har det blivit dags att rikta fokus mot intelligensen som sådan, och då brukar man ofta krångla till det. För att man lätt får för sig att det är svårt, vilket det egentligen inte är. Intelligens handlar om förmågan att testa olika lösningar, om att kunna och om att vara uppfinningsrik nog att testa tillräckligt många olika förslag till lösning, och om förmågan att kunna granska utfallet av varje lösning kritiskt för att kunna välja den som passar bäst för det aktuella ändamålet. Svårare än så är det inte, vilket är lättare sagt än gjort. Tålamod, kreativitet och kritisk förmåga är vad intelligens består av, och det underlättar så klart om man finns och verkar i en gemenskap där förståelsen för ovanstående utgångspunkter är stor.
Intelligens handlar också om förmågan att kunna tänka i flera led, och om att kunna hantera olika aspekter samtidigt. Framförallt handlar det om att tänka nytt, helt nytt. Denna förmåga kan beskrivas på olika sätt, till exempel genom att använda Blooms taxonomi, som bygger på att lärandets progression kännetecknas av en ökande abstraktionsgrad. Det krävs mer intelligens för att hantera komplexitet än att lösa komplicerade problem, och för att tänka nytt krävs även lite tur för det är något man aldrig kan räkna med. Frågor som rör kunskap, kultur, lärande och intelligens är komplexa problem. Sådana problem kan inte brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en förklaring. Komplexa problem kräver komplexa lösningar. Det är en central insikt i allt arbete för att bygga ett kunskapssamhälle.
Detta är mina argument mot elitsatsningar i skolan. Det låter bra i politiska tal och är smickrande för många, betänk att majoriteten av mänskligheten tror sig vara mer intelligent än genomsnittet. Klart man vill satsa på elitskolor då. Men det är som att placera en Lambourgini i ett samhälle där det bara finns grusvägar. Allt börjar och slutar i sammanhanget, det är dess förutsättningar som avgör vad som är och vad som inte är intelligens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar