söndag 19 augusti 2012

I med OCH motgång

Läser dagens Brännpunkt, och blir konfunderad. En bra utgångspunkt för bloggande. Debattartikeln handlar om bristerna i Sveriges högre utbildning. Om bristande kvalitet i utbildningar, och att dessa finns över hela linjen. Utgångspunkten för påståendet är de utvärderingar som gjorts av landets högskoleutbildningar. Dessa visar på brister. Att sopa detta under mattan, eller att gå i försvar och börja klaga på utvärderingsmetoderna (vilka inom parentes sagt är djupt missvisande och oerhört problematiska. Men det är en annan diskussion), vore befängt, och farligt. Det finns problem, och dessa måste hanteras. Frågan är vad som är problemet egentligen, och hur landets högre utbildning kan bli bättre. Jag hittar tyvärr inga svar eller förslag på lösningar i debattartikeln, men den satte igång tankarna. Och jag hittar på annan plats i tidningen en notis som bär på hopp och där det finns uppslag att bygga vidare på.

Det är min arbetsplats vi talar om, och jag är ledamot i styrelsen för Högskolan Väst, så jag är part i målet. Men kvalitetsfrågan i högre utbildning är viktig, och jag är oroad. Kan inte bara släppa detta, eller sitta lugnt i båten och vänta på nya direktiv, uppifrån. Jag har genomgått landets högsta utbildning och har meriterat mig till Docent. Om inte mina tankar och förslag, som är resultatet av 20 års studier, är värda att tas på allvar, då är det illa ställt med kunskapen i Sverige. Därför skriver jag detta, för att jag ser på problemen på lite annat sätt än vad utvärderarna gör.

Problemet är för det första inte isolerat till högskolorna, det är ett samhällsproblem som yttrar sig på olika sätt i olika organisationer. Problemet och lösningen bör därför sökas i hela det sammanhang som Sverige av idag utgör. Problemet finns i vardagen, kulturen, allt det vi alla oftast tar för givet. Därför finns ingen enkel lösning, och den som förväntar sig att här få ta del av någon sådan kan sluta läsa. Tron på att allvarliga problem kan lösas med enkla handgrepp är en del av problemet.

Tron på ledaren och ledningens förmåga är en del av problemet. Det går inte att beställa fram kvalitet, inte inom högre utbildning i alla fall. Av det enkla skälet att, dels är kvalitet ett högst diffust och mångtydigt begrepp, dels ligger det i sakens natur att ny kunskap är okänd ända tills den hittats. Därför går det aldrig på förhand att veta vilket resultatet av just högre utbildning kommer att bli. Betänk att det inte finns någon högre nivå, utfallet av studier på Universitet och Högskolor är att man, så att säga, når toppen av kunskapspyramiden, och gärna vidare. Det går av dessa skäl inte att skriva annat än paradoxala målformuleringar, för om vi visste på förhand vad vi sökte, då skulle det inte handla om högre utbildning. Den typen av mål fungerar i grundskolan och på gymnasiet, som skall förbereda för studier på nästa nivå. Nästa nivå inom högre utbildning är samhällets levda vardag. Högskolor och universitet förbereder studenterna för att kunna hantera en komplex verklighet.

Målet med högre utbildning är att hantera nya problem och situationer, för samhället förändras ständigt. Det är reell kompetens vi snackar om. Faktisk förmåga, ute i samhället. Problemet med organiseringen av högre utbildning är att den följer principer från näringslivet, som av lätt insedda skäl har helt andra problem att hantera och andra mål. Jag kan inte se annat än att Sveriges utbildningspolitik har tvingats anamma såväl kvalitetskriterier som utvärderingsmetoder och organisationsprinciper som strider mot den kunskap som finns och produceras inom akademin. Klart det uppstår problem då, och klart det brister. Hur mycket man än vill och önskar går det inte att få det man vill, om det är omöjligt. Ändå är det vad man vill att vi lärare på högskolan skall leverera, det omöjliga.

Problemen, som alltså finns över hela linjen, i hela samhället och kulturen, är att man konsekvent bortser från det faktum att det är lätt att leda och nå framgång när det blåser medvind. Gång på gång ser vi hur chefer, politiker och andra ledare hyllas och dyrkas som gudar när det går bra. Sedan, när världskonjunkturen vänder, när vi går in i tider av kris, när det uppstår problem som kommer från samma håll och har samma orsak som medvinden, då byter man ledare. Det är så logiken ser ut, och det påverkar alla. Den som hyllats kommer så klart att tro på sin egen förmåga, betänk att människan är ett socialt djur. Och med tron på den egna unika förmågan följer krav på ersättning som står i paritet med självbilden. Inget konstigt alls, det konstiga är att vi vet att det är så här det fungerar. Och ändå gör vi inget åt det, förrän myntets baksida vänds mot oss och det blir uppenbart att det finns problem. Men poängen är att de fanns där även när det blåste medvind, det är bara det att de visar sig nu.

Det går inte att uträtta underverk inom högre utbildning. Det går varken att hota eller locka studenter till att internalisera verklig kunskap, vilket är syftet med högre utbildning, att främja utvecklandet av ny kunskap. Viljan att lära (och här talar jag om kunskaper, inte om högskolepoäng och examina som är det man mäter idag) är gåtfull, och den kommer inifrån individen. Man kan jobba med marginalen och genom att skapa en god miljö kan man få studenter att växa, men det går inte att uträtta underverk. Detta är vedertagen kunskap, och något som alla lärare vet och känner igen. Ändå tvingas man lägga tid och energi på att fokusera på mål som man vet är orimliga, för att det är vad som utvärderas. Klart det uppstår problem i den högre utbildningen då. De enda högskolorna som garanterat klarar sig är de skolor som lyckas rekrytera studenter som redan på förhand har kunskaper, motivation och ekonomiska förutsättningar. Alltså är det detta man utvärderar, och det leder inte till att Sveriges generella utbildningsnivå ökar, tvärt om. Det leder bara till att de som ändå hade klarat sig i samhället, klarar sig bättre.

För att få en högre utbildning som verkligen leder till att befolkningens generella kunskapsnivå höjs krävs helt andra metoder och en helt annan syn på uppdraget. Det krävs mer akademisk frihet. Det krävs tillit till den som ägnat 20 år av sitt liv åt att studera, att hen inte med flit saboterar eller av lättja inte bryr sig om studenterna, utbildningen och kunskapen. Framförallt måste det finnas marginaler, och långsiktighet. Tålamod, tillit och uppskattning, lite mer av den varan från ansvariga politiker hade inte skadat. Vi lärare och forskare kräver inga gigantiska löner, eller bonusar för att gå till jobbet. Ett skrivbord, en dator och tid samt att vi får söka kunskap utan att störas av än det ena än det andra. Det är det enda vi behöver för att ge samhället det samhället behöver. Och jag är högst tveksam till att samhället behöver ett Nobelpris, att Björklund tror det framgår med all önskvärd tydlighet. Men hur klokt är det att inrikta hela landets högre utbildning efter en mans (orealistiska) drömmar?

Lösningen då, som finns i notisen, längst bak i SvDs näringslivsdel? Den handlar om kreativitet, och det är en bristvara inom akademin idag. Det saknar jag inom högre utbildning, utrymme för kreativitet, och det är ett av problemen. Tre vägar att gå för att främja kreativitet läser jag om. Och jag ser att dessa tre vägar skulle kunna fungera som inspiration i arbetet med att reformera landets högre utbildning också. Tänk om detta var en beskrivning av Högskolan, en plats där man ...

1. ... får utmana sig själv, och där man utmanas. Samtidigt som man är realistisk och inte tvingar på sig själv och studenterna allt för höga mål. Att bli bäst i världen, till exempel, det kan man inte beordra fram. Det är ett orealistiskt mål, ett kontraproduktivt mål som leder bort från det man vill och som slukar resurser. Bättre chanser att verkligen bli bäst får man om man tillåts testa olika saker, och om det inte är ett misslyckande att misslyckas. För då vågar man testa igen, och igen, och igen. Plötsligt kanske man lyckas, men det finns aldrig någonsin några garantier. En högskola med högt i tak, där alla känner sig utmanade och där det finns plats och utrymme samt tillit nog att låta alla testa sina idéer.

2. ... får ha roligt. Detaljerade krav på specifika prestationer, och noggrant utstakade vägar att nå målen, är allt annat än kul att jobba med. Och det går heller inte att uppnå ny kunskap på det sättet. Alla vet att kreativitet främjas av och i lek. När kraven är obefintliga och när allt är tillåtet, när man släpper koncentrationen, då plötsligt ser man lösningen. Alla som jobbar inom kreativa yrken känner igen fenomenet. Och det är inte för inte som man spelat innebandy på arbetstid på Microsoft och andra liknande företag. Har man roligt presterar man bättre. Det gäller bara att ha tillit till att det fungerar, och det gör det. Alla forskning och erfarenhet visar att det fungerar. Lite mer utrymme för lek, även i akademin, det är vad som behövs för att lösa problemen och höja kvaliteten.

3. ... låter sig inspireras av barn som ännu inte har vett att förstå vad man inte klarar av och därför vågar testa även sådant som verkar galet. Kreativitet är inget man beställer fram, det är något man upptäcker först i efterhand. Och ju fler olika lösningar man kan hitta på, desto större blir chansen att man hittar något som fungerar. Viktigt att lägga märke till här är dock att ingen på förhand kan veta vad som kommer att fungera, och därför är även de lösningar som förs fram men som inte fungerar en viktig del av helheten. Alla medarbetare är lika viktiga och värdefulla och behövs, inte bara den som av ren tur lyckas träffa rätt. Det är den kanske största utmaningen av dem alla, att förstå och ta till sig den insikten. Irene Wennemo ställer frågan i debattartikeln: "[är det] rimligt att utbilda i företagsekonomi på 26 olika lärosäten", och svaret är: Det är inte bara rimligt, det är klokt också, och ligger helt i linje med forskningen om hur ny kunskap utvecklas. Problemet är att alla tvingas sträva efter och bedöms efter allt för snävt definierade mål.

1 kommentar:

Monika Ringborg sa...

Tack för ditt inlägg!
Mycket tänkvärt!