Tänker med Deleuze XIV

Verktyg för att förstå levt liv. Sådana letar jag ständigt efter. Ingen äger sanningen om kultur, det enda man kan veta är vad som fungerar, och kvaliteten i och med insikterna gör först att avgöra i efterhand, utifrån de konsekvenser som förslagen till svar ger upphov till. Sanningen om samhället är alltid av karaktären; låt oss tänka oss följande, så får vi se hur det fungerar. Inget går att säga säkert. Sanningen är aldrig given, den uppstår i en process som är allt annat än linjär och mekanisk. Den är maskiniskt icke-linjär, och blir till, och till, och till. Vad vi har att göra med är komplexa händelsekedjor, arbiträra tillblivelser; Kultur.

Verktyg för att förstå kultur, användbara verktyg som hjälper mig att se mer än vad jag förmår på egen hand, hittar jag hos filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari. Båda är döda nu, och ingen av dem hade en aning om vad som skulle komma efter det att de lämnat livet. Men de visste att det även här och nu, liksom där och då, skulle behövas verktyg för att förstå, kultur.

Denna sommar har jag tagit på mig uppgiften att ta hjälp av Deleuze och Guattari för att se hur deras verktyg står sig, som hjälp i arbetet att förstå levt liv. Jag hade kunnat välja vilken text sin helst, egentligen, men jag valde ett kapitel från Mille Plateaux som finns översatt till svenska (se tidigare bloggposter för exakt referens), för att underlätta för den som själv vill botanisera bland deras texter. Detta är således inte en serie texter som Deleuze och Guattari, det är en serie texter där deras verktyg används för att förstå det samhälle som just nu blir till framför ögonen på mig och på oss som lever här och nu.

Ända tills nu har vi känt tre typer av organisation av människor: släktskapsmässig, territoriell och numerisk.

Ja, jo, så är det nog. Jag kan i alla fall inte komma på några andra sätt. Klass, hur är det med det? Sexualitet? Fast det är kanske inte organiserande principer, det handlar mer om delade erfarenheter. Och det är inte vad som bygger samhällen, det är snarare egenskaper som samhällen har att organisera, skydda och dra nytta av.

Släktskapsorganisationen tillåter oss att definiera de så kallade primitiva samhällena. Klanens släktskap är väsentligen segment i rörelse; de smälter samman och splittras upp, och varierar beroende på vilken anfader som tas i anspråk, på uppgiften och omständigheterna.

Släkten håller på att spela ut sin roll; här, idag. Majoriteten av Sveriges befolkning har en svag koppling till sina släktingar. Det är i alla fall min erfarenhet. Så har det så klart inte alltid varit, men det är så nu. Det kan bli så igen, men som förklaring till och verktyg för att förstå Sverige idag fungerar det dåligt.

Givetvis spelar nummer en viktig roll i att bestämma släktskap eller i att etablera nya släktskap. Samma sak gäller jorden, eftersom en klansegmentaritet dubbleras av en stamsegmentaritet. Jorden är framför allt den materia på vilken släktskapens dynamik skrivs in, och numret är ett redskap för denna inskription: släktskapen skrivs på jorden med numret, vilket skapar en typ av ”geodesi”.

I mitt pass står det Gamlestadens församling, och jag har en emotionell koppling till det territoriet, till den bit land som döpts till Gamlestaden. Där är min far född, liksom jag. Min mor är född i Malmö, och det var den första staden jag upptäckte på egen hand, genom ändlösa promenader som ung, i samband med besök hos min mormor som bodde där (även om hon var född på Öland, och en gång i ungdomen var på väg att emigrera till USA, som sin syster). Territorier är viktiga, även om det allt mer sällan strids om dem. Marken har förlorat en hel del av sitt forna ekonomiska värde. Det är inte genom att äga land som välstånd genereras, vilket Islands ekonomiska under under början av 2000-talet vittnar om. Okej, vi bor i Sverige, men även de som inte lever här kan känna sig lika mycket som svenskar och känna lika mycket för Sverige som jag gör för Gamlestaden. Platsen har en större imaginär betydelse, än den har en territoriell. Jag är jag, vart jag än är. Och där jag lägger min hatt, där har jag mitt hem. Det är åtminstone mer så idag än det var för bara några generationer sedan.

Internet är också en plats. En virtuell plats som man kan ta med sig, och som man kan omforma efter eget huvud. Territorier har blivit ett relativt begrepp, som en konsekvens av tekniska uppfinningar och många olika aktörers interaktion och agerande. Inget är, allt blir till, och förändras. Samhälle och kultur är komplexa helheter.  

Allt förändras med Statssamhällena: det sägs ofta att den territoriella principen blir dominant. Man kunde också tala om deterritorialisering, eftersom jorden blir ett objekt i stället för ett aktivt materiellt element i kombination med släktskapet.

Deterritorialiseingen av platsen har accentuerats efter det att Deleuze och Guattari försvann från scenen. Tänk datorer och internet, på hur de har förändrat rörelsemönstret i rummet, och hur själva rummet förändrats på grund av flygets utveckling och västvärldens ekonomiska utveckling. Det lokala är globalt, och det globala är lokalt. Allt går in i och ut ur vartannat. Allt förändras och blir till längs olika vektorer, maskiniskt.

Egendomen är just den deterritorialiserade relationen mellan den mänskliga tillvaron och jorden: detta gäller oavsett om egendomen är en tillhörighet till Staten som läggs över det konstanta ägande som tillkommer en släktgemenskap eller om den är en privategendom som tillhör individer som bildar en ny gemenskap. I båda fallen (i enlighet med Statens två poler) ersätts geodesin med en överkodning av jorden.

Jorden är den grund allt annat vilar på. Det är lätt att glömma det, men ack så viktigt att inte göra det. Glömma, för det skulle innebära risker. Glömmer vi, kollektivt, bort det faktum att jorden är den enda plats i universum som det går att leva som människa på, då är vi illa ute. Alla vi som lever här och nu. Klimatfrågan är således viktigare än allt annat, för den både uppmärksammar riskerna och bär på frön till lösningen av problemen.

Utvecklas stater som anser sig kunna bortse från klimatet, som utvecklar fallenhet för andra prioriteringar. Ekonomisk tillväxt, till varje pris, till exempel. Stater som lägger stora arealer under sin makt och som lockar stora skaror av människor till sig. Då ökar risken att mänskligheten går mot undergång. Och den risken ligger inbäddad i den process som det levda liv som vi kan iaktta här och nu blir till genom. Det finns emellertid ingen teleologi inbyggd i processen, den är öppen och rör sig i den riktning den själv, som helhet betraktad, bestämmer. Ingen styr, allt blir till maskiniskt.

Givetvis förblir släktskapsrelationer viktiga och numren får sin egen betydelse. Men vad som träder i förgrunden är en ”territorial” organisation, i den meningen att alla segment, oavsett om det rör sig om släktskap, land eller nummer, tas upp i ett astronomiskt rum eller en geometrisk extension som överkodar dem. Detta sker förvisso inte på samma sätt i den arkaiska imperiala Staten som i de moderna Staterna. Den arkaiska Staten innefattar ett spatium med en höjdpunkt, ett differentierat rum med djup och nivåer, under det att de moderna Staterna (med början i den grekiska stadsstaten) utvecklar ett homogent extensio med ett immanent centrum, delbara homologa delar och symmetriska och reversibla relationer.

Människan är kollektiv. Begreppet människa är meningslöst i bestämd form singular, det får sin mening i och genom interaktion. Sammanhangen bestämmer vem vi blir, aldrig jag, eller du. Människa består av och blir till genom 100% arv, och samtidigt 100% miljö. Sammanhanget avgör vilka genetiska anlag som aktiveras och hur de svarar mot omgivningens krav. Jorden snurrar sina varv i Universum. Tellus, liksom jag och du, består av materia. Av jord är vi komna, jord skall vi åter varda. Territorier spelar roll, och kommer att göra så under överskådlig tid.  

Dessa två modeller, den astronomiska och den geometriska, kan förvisso vara tätt sammanflätade; men till och med när de antas föreligga i ren form medför båda att släktskapen och numren underkastas en metrisk makt, sådan som den uppträder antingen i det imperiala spatium eller i det politiska extensio.

Nummer är viktiga, och blir allt viktigare i takt med att nätets betydelse ökar för allt fler.

Aritmetik och nummer har alltid spelat en avgörande roll i Statsapparaten: detta är fallet till och med i den imperiala byråkratin och dess tre sammanlänkade operationer, folkräkning, valcensus och val.

Och, inte att förglömma, Internet som ännu inte fanns annat än möjligen på ritbordet när Deleuze och Guattari arbetade med sina texter och verktyg för analys av bland annat kultur. Aritmetik, mattematikens praktiska gren. Levt liv kräver ständiga räkneoperationer, för att inte tala om tekniken som allt mer invaderar vår vardag. Pengar blir allt mer siffror och allt mindre materia, till exempel. Och allt hänger ihop, interagerar och blir till i samma process av blivande.

Detta gäller än mer för de moderna Statsformerna, vilka för sin utveckling begagnade sig av alla kalkyleringstekniker som dök upp på gränsen mellan matematiken och den sociala teknologin (det finns en hel social kalkyl som grundval för den politiska ekonomin, demografin, arbetets organisation, etc).

Socialt ingenjörsskap, skattebaser,arbetslöshetssiffror och ersättningsnivåer i trygghetssystemen. Försäkringsbranschen, allt bestäms av kalkyler och uträkningar. Det ger en falsk känsla av kontroll och förutsägbarhet. I normalfallet går det mesta att räkna på, men det är farligt att slå sig till ro med räknandet. Förr eller senare dyker oundvikligen det oväntat oväntade upp, och allt förändras. Det kan man inte räkna på, och därför bör man räkna med försiktighet. Man bör räkna även med det man inte kan räkna på. Och det är kulturvetenskapen bra på. Där finns sådan kompetens upparbetad och levandehålld. Jag läser Deleuze och Guattari som ett slags påminnelse om detta tillvarons oundvikligt implicita förutsättningar. Deras texter och verktyg hjälper mig att hålla den typen av insikter vid liv i dagens stressade och pressade tillvaro som ständigt skjuter den typen av problem framför sig och ut ur sikte, vilket i kombination med ett kollektiv och växande ointresse för politik, riskerar att underminera basen för samhället så som vi vant oss vid det. 

Detta aritmetiska element i Staten erhöll sin speciella effektivitet när det gällde att behandla allehanda typer av material: primära material (råmaterial), de sekundära material som är bearbetade objekt, eller de yttersta material som utgörs av den mänskliga populationen. Alltså har talet alltid tjänat till att behärska materien, att kontrollera dess variationer och rörelser, att underkasta den Statens rumstidsliga ramverk – antingen det imperiala spatium, eller det moderna extensio.

När man inom fysiken hävdar att allt är mattematik, att det är det språk som livets kod är författad på, då bekräftar man det som Deleuze och Guattari talar om. Och när den svenska Riksbanken delar ut pris till Nobels minne i ekonomi, ja då förstärks mattematikens makt över vardagen och det liv som levs, här och nu. Alla invaggas i en falsk trygghet om att allt går att förutsäga, om att det bara är en fråga om tid och tekniska resurser innan allt går att räkna på. Humaniora och Kulturvetenskap, eller i alla fall de tolkningar och traditioner inom dessa vetenskapliga discipliner som jag hämtar inspiration från och är med om att utveckla, utgör en motpol mot denna utveckling. Mattematik och nummer är också verktyg, och som verktyg är de bra till mycket, men inte till allt. Liksom andra begrepp bör de användas med måtta, till det de är avsedda för, och till det de fungerar.

Staten har en territorial princip eller en princip för deterritorialisering som länkar numren till metriska storheter (om vi beaktar de alltmer komplexa metriker som utför överkodningen). Vi tror inte att betingelserna för numrets självständighet eller autonomi kan återfinnas i Staten även om alla faktorerna i dess utveckling finns där.

Inget finns på en plats, allt uppstår i mellanrummen. Världen och det leva liv som jag och du erfar och utför, blir till i och genom interaktion med varandra och allt annat. Inget är, det är det enda vi vet. Resten är avhängigt vårt intresse för den värld vi lever i, och beroende av hur stor möda vi är beredda att kollektiv lägga ner i arbetet med att förstå principerna för allt.

Skrämmande? Nej, inspirerande!