Tänker med Deleuze VIII

När det går några dagar mellan de olika inläggen i serien är det lätt att tappa tråden. Det är bara ett problem om man ser på kunskap som något absolut, evident och evigt. Poängen med Deluze och Guattari är att deras texter inte bär på egna sanningar. Inget skall bevisas. Verktyg för tankar finns dock i överflöd. Och det är det viktiga, verktygen samt det man gör med dem. Då gör det inget att det som tänktes i relation till förra passagen från 1227 - Traktat om Nomadologin: krigsmaskinen (som finns att få tag i, i Skriftserien Kairos, nummer 4). Här tas en ny tanketråd upp, helt enkelt. Jag skriver som sagt inte om Deleuze och Guattari, utan om vårt samhälle och vår samtid. Jag använder filosofernas verktyg för att säga något om världen, kulturen och samhället.

Var finns dessa storheter? Var bör man söka deras ursprung? Det är en berättigad och viktig fråga. Och en kanske ännu viktigare fråga är, hur man skall förhålla sig till den kunskap man har om världen. Hittar en intressant artikel om detta på nätet när jag använder följande sökord: "End of theory." Hamnar mitt i en pågående diskussion mellan fysiker och filosofer. Räcker det att ha evidens, eller krävs det förståelse? Och vad ska man ha teorierna till? Artikeln är ett svar på taknar om vetenskap som publicerats av redaktören för tidskriften Wired Magazine, Chris Andersson. Den som svarar är filosofen Massimo Pigliucci, som skriver:

Anderson's main point is that the modern era of 'petabyte' information and 'cloud' computing on the web is bypassing the 'hypothesize, model, test' procedure of science because scientific theorizing simply cannot cope with the deluge of data. Here is an excerpt: "Out with every theory of human behavior, from linguistics to sociology. Forget taxonomy, ontology, and psychology. Who knows why people do what they do? The point is they do it, and we can track and measure it with unprecedented fidelity [...] the numbers speak for themselves." Actually, the point may or may not be why people do things as opposed to what they do—it just depends on one's interest. But the numbers, contrary to Anderson's bold assertion, do not, in fact, speak for themselves. As Charles Darwin (1809–1882) famously put it: "How odd it is that anyone should not see that all observation must be for or against some view if it is to be of any service!"

Kunskap är inte samma sak som information! Kunskap är en viktig mänsklig kompetens, och för att fakta, rena data, skall bli kunskap krävs tänkande, kritiskt värderande och resonerande. Inget är givet. Det räcker inte att veta att, man måste veta hur och varför, också. För att tala med Aristoteles. Vetande och kunskap är aldrig entydigt, det krävs därför alltid tolkning. Och eftersom världen förändras, förändras tänkandet. Förståelsen av de fakta som föreligger skiftar över tid och beroende på sammanhang.

Här öppnar sig en avgrund i synen på kunskap och vetenskap, mellan Royal Science där det går att säga saker som att vi är färdiga med teori, allt vi behöver är siffror, data. Och minor science, som har ett mer prövande och ödmjukt sätt att närma sig den komplexa helhet som samhället och världen utgör. För Deleuze och Guattari handlar det dock inte om för eller emot, det ena eller det andra. Bara om att undersöka och reflektera över skillnader mellan sätten att se på världen och på kunskapen om världen. De skriver,

Att få det absoluta att framträda på en speciell plats – är inte detta religionens själva kännemärke (om vi håller i minnet att framträdandets natur, och att legitimiteten, eller bristen därpå, hos de bilder som reproducerar den, är högst diskutabla)?

Jämför citatet ovan där Andersson menar att siffrorna talar för sig själv. Mattematiken likställs därigenom med verkligheten. Ju bättre man blir på att räkna, desto bättre blir man på att bemästra världen. Det är tanken. Kunskap kommer i en (och en enda) version, och vetenskap handlar om att bevisa att man äger den bästa kunskapen. Bara en kan vinna kampen, och det är den bästa, den sanna, den enda. Drar mig till minnes ett gammalt Filosofiska rummet, där fysikern Ulf Danielsson berättade att det bland fysiker finns många som är djupt troende, vilket inte alls är fallet bland biologer. Han menade att det skulle kunna bero på att fysiker, till skillnad från biologer, letar efter svaret i bestämd form singular.

Men religionens heliga plats är i grunden ett centrum som stöter bort det dunkla nomos. Det absoluta i religionen är väsentligen en inneslutande horisont, och om det absoluta uppträder på en speciell plats, gör det så i syfte att etablera ett solitt och stabilt centrum för det globala.

Nomos är ett begrepp som fångar människans vetande om den värld hen bebor. Här är det viktigt att inte blanda äpplen och päron. Fysikernas vetande är av en annan art än det vetande som används för att förstå människors värld. Royal och minor science jobbar med olika frågor. Man kan (och bör) lyssna på och lära av varandra, men inte strida om vem som äger sanningen. Deleuze och Guattri förmedlar verktyg att tänka med hjälp av, ger oss underlag för att samtal som skulle kunna leda till förståelse. Släta rum, och räfflade, är ett sätt att visa hur man kan förhålla sig till den värld man lever i och bebor. 

De släta rummens (öknens, stäppens eller oceanens) inneslutande roll i monoteismen har ofta noterats. Kort och gott, religionen konverterar det absoluta. I denna mening är religionen en del av Statsapparaten (i dess båda former, ”bandet” och ”pakten eller alliansen”), även om den i sig har förmågan att lyfta upp denna modell till nivån av universalitet och konstituera ett absolut Imperium.

Religion och Royal science hör stadsbyggandet till, är en konsekvens av detta sätt att förhålla sig till världen. Om man väljer att tänka med hjälp av Deleuze och Guattari.

Men för nomaden förhåller det sig helt annorlunda: platsen är inte avgränsad; det absoluta framträder inte på en speciell plats utan blir till en icke-begränsad plats; sammankopplingen av platsen och det absoluta sker inte genom en centrerad, orienterad globalisering eller universalisering utan i en oändlig succession av lokala operationer.

Som kultur. En ständigt föränderlig helhet, stadd i blivande. En öppen och icke-linjär process av tillblivelse. Ett slätt rum där det är svårt att hålla fast vid annat än temporära sanningar. För när kontexten förändras måste vetandet förändras. Och vetande om människor i samverkan (med varandra och med världen) är per definition föränderlig. Därför blir vetande om kultur nomadologisk, för att den utgångspunkten gör kunskapen/teorierna mer användbar/a.  

Om vi begränsar oss till denna motsats, kan vi notera att nomaderna inte erbjuder någon gynnsam grogrund för religion; krigaren håller alltid på att förbryta sig mot prästen eller guden. Nomaderna har en vag, bokstavligen vagabonderande ”monoteism” och de nöjer sig med det och med sina ambulerande eldar.

Visioner och drömmar om det absoluta, visst kan man ha det. Men att strida om det enda, det rätta eller det bästa är meningslöst. Om, säger om, man lärt sig se förändring. Och det har nomaden och den nomadologiska vetenskapsutövaren. Lärt sig se förändring. Det betyder inte att allt går, bara att det som hålls för sant idag kan komma att ändras i morgon. Och det som fungerar här kanske inte fungerar där. I en sådan värld måste man vara flexibel, även i vetandet. Som nomaden måste man följa med och anpassa sig. Påverka kan man absolut göra ändå, och visioner är viktigt att sträva efter. Dessa är bara för nomaden och utövaren av minor science under förhandling, ett slags nomos.

Det finns hos nomaderna en känsla för det absoluta, men en specifikt ateistisk sådan.

Som sagt, vetande är viktigt. Och det måste finnas något som är fast och beständigt, annars går det inte att organisera ett samhälle. Det är bara det enda, det absoluta, det evigt giltiga, Sanningen med stort s, man vänder sig mot. Som modell för vetandet om kultur.

De universalistiska religioner som har haft att göra med nomader – Moses, Muhammed, till och med kristendomen i fallet med det nestorianska kätteriet – har alltid stött på problem i detta avseende och de har tvingats kämpa mot vad de kallat en obstinat trolöshet.

Här finns massor av paralleller till det som under 1990-talet omtalades i termer av Vetenskapskrig, och som fortfarande ligger och pyr, inte minst i artikeln ovan. Vilket vetande är bäst, till vad? Det är frågan! Svaret är aldrig givet, skulle jag säga är Deleuze och Guattaris svar på frågan. Deras bidrag är verktyg för samtal, inte vapen för strid.

Dessa religioner är oskiljaktiga från en ständig och konstant orientering, från en imperial Rättsstat, till och med, och framför allt, i frånvaron av en Stat som sådan; de har understött ett bofasthetens ideal och riktat sig mera till migranterna än till nomaderna.

Vetande för vem, till vad och varför. Fysiken tilltalar den som är bofast och som vill förändra, den som strävar efter absolut makt. Nomadologi tilltalar den som ser förändring och som undersöker människornas värld. Olyckligt om en typ av vetande gynnas på bekostnad av en annan. Tyvärr är det vad vi ser i Svensk utbildningspolitik, idag. Strid om vilket vetande som är det bästa och vilken kunskap som skall omfatta alla. 

Till och med det tidiga Islam föredrog hegira eller migration framför nomadism; det var genom vissa schismer (sådana som Khârijî-rörelsen) som de vann över de arabiska och berber-nomaderna.

Kamp om vetande, är som all annan kamp, förödande för utvecklingen av sådana mänskliga egenskaper som ödmjukhet och förståelse. Vill man bli bäst, och anser man sig ha rätt (i en värd där bara en kan ha rätt) då är krig en logisk lösning.

Vetande mår bäst av och utvecklas mest gynnsamt i klimat där man lyssnar mer på och lär av varandra, istället för strider om vem som har rätt och vad som är bäst. Mångfald och relationer som präglas av insikt om det faktum att vi människor som lever här på jorden är ömsesidigt beroende, dels av varandra, dels av den planet vi bebor.

Fråga inte; Är det sant? Reflektera istället över om det fungerar! Strid inte, samarbeta.