Med risk för att falla in i nåt slags kletig pekoral, kastar jag mig ut i tankarna om och tacksamheten över, livet. Flyktlinjer handlar om kultur, och kultur är resultatet av mänskligt liv. Jag är en människa, och det jag inte är ensam om att uppskatta, det är kultur. Det är, som jag ser det, tjusningen med att forska om kultur. Den finns överallt, och spänner över väldigt mycket. Kulturforskning är aldrig tråkigt, och man blir aldrig färdig. Det passar min rastlösa själ.
Har visserligen semester, men även under ledigheter pockar kulturen på uppmärksamhet. Det finns som sagt överallt, och tar aldrig ledigt. Och ännu har jag inte riktigt kommit ner i varv. Kroppen är fortfarande delvis inställd på arbetsmetabolism. Därför skriver jag om det, om gränslandet mellan kulturforskarens vardag och ledighet. Och om tacksamheten jag känner över livet.
Det är bra nu. Just nu är det precis så bra som det någon kommer att vara. Visst kan det bli bättre, men i grunden saknas inget och mer kan och ska man aldrig begära. Det har jag lärt mig. Att kunna vara glad och tacksam för det man har är värdefullt, för då finns alltid något att uppskatta. Avsaknad av ekonomiska problem och sjukdom, att vara älskad och att ha vänner. Mer än så behövs inte. Majoriteten av jordens befolkning har inte ens det. Därför väljer jag att känna tacksamhet över det. Ingen vet hur länge det varar, så jag tar in så mycket jag kan av den lyckokänsla som detta ger.
Just nu är det bra, livet. Så har det inte altid varit. Just nu har jag det bra. Tacksam för det, och för en hel massa andra saker. Smått som stort. Tänkte lista lite saker att vara just tacksam över, i det lilla. För det är det som är svårt. Spektakulära lotterivinster, jorden-runtresor och lyxkryssningar. Exklusiva middagar och häftiga konsertupplevelser. Det är lätt att vara tacksam över, men jag vill här slå ett slag för lite mer vardagsnära, triviala upphov till tacksamhet. Livet och kultur finns som sagt överallt, och pågår jämt. Och jag är tacksam över,
att kunna hyra en bil och bara bege mig, dit inspirationen tar mig. Ensam i bilen, ätandes milen. På radion surrar lokalradion och den ena dialekten avlöser den andra. Tar vägen genom Dalsland, längs Vänerns västra strand, till Kristinehamn. Sover på ett billigt Bead & Breakfast. Äter en pizza i ett centrum som är helt dött. Anspråkslöst, men lika exotiskt som en "autentisk" och (påstått) orörd by i Amazonas.
att köra en bil med indikator som visar besinförbrukningen, och försöka hålla denna så låg som möjligt. Har man bara inte bråttom finns mycket att ägna sig åt medan det skiftande landskapet susar förbi och bilarna kör om en. Det är ett sätt att lära sig känna kulturens olika hastigheter. Kunskaper som inte går att läsa sig innantill, insikter som bara kan upptäckas. Kulturen är allt det vi tar för givet. Och på semestern kan man bryta lite på de tysta regler som finns mellan oss människor, och då ser man att det inte är de formella som styr. På vägen är det inte skyltarna som gäller, det är kollektivets sammantagna önskan om att komma framåt som styr vad som är normalt och onormalt. Intressant!
att kunna uppleva känslan man får när man närmar sig en stor stad som Stockholm. Först landsbygden, sedan förorterna och därefter stadens ytterområden. Centrum är bara en liten del av en stad, utan alla mindre centra som omringar staden är den noll och intet. Stockholm blir Stockholm i kraft av sin kritiska massa. Stockholm är sten, betong och asfalt, i lika hög grad som den är summan av sina inbyggare. Men Stockholm är också allehanda andra flöden. Ekonomiska, kulturella och rent mänskliga. Jag är en del av Stockholms tillblivelse, just nu. Liksom denna text, och allt annat som upprättar förbindelser med den gäckande essens som går under namnet Stockholm.
att få möjlighet att röra mig snabbt genom storstäders myller av gator och torg. Är inte mycket för att stanna upp och ta in. Jag mår bäst när jag får vara i rörelse. Och i en storstad finns hela tiden nya saker att upptäcka. Älskar att bara vara i rörelse. Att få gå genom stadsdelar och bara ta in deras olika karaktärer, att få kryssa mellan stadens fysiska och mänskliga hinder, det är så jag tycker om att upptäcka livet, kulturen på just den plats där jag är just då. Ögonblicken och upplevelserna som svärmar. Det passar mig. Det fyller mitt liv med mening.
att bara anonymt kunna ströva omkring i sin hemstad. Att göra sådant man aldrig gör annars, av olika anledningar. Gå på bio ensam, till exempel. Tycker om att tvinga mig själv utanför vardagens inrutade rutiner. Ta nya vägar hem. Hoppa av spårvagnen eller pendeltåget på en station innan och gå hem. För att det är fin kväll, eller för att stilla sin rastlöshet. Allt för att öka uppmärksamheten på det som är här och det som är nu. För att ta in tacksamheten över att allt är bra, just nu. Tacksamhet är inget man får, det är något man gör och känner. Och ju längre krav man har, desto mer finns att vara tacksam över.
att kunna äta frukost på hotellet och sedan bara ta bilen och åka hemåt, på en väg man aldrig tagit innan. Att kunna upptäcka sitt land, även utanför de mest bekanta stråken. Tacksam för det, och för en hel massa annat.
att kunna läsa de böcker man vill, när man vill och hur man vill. Över det är jag oändligt tacksam. Över skönlitteraturen som återigen tränger sig på och pockar på uppmärksamhet. Så mycket finns att upptäcka där. Så mycket kvar att uppleva.
Tacksam över att ha insett allt detta nu, medan det fortfarande finns tid och liv kvar. Tacksam över att kunna glädjas åt även triviala ögonblick, och små upplevelser. Tacksam över att ha ett arbete som gör att detta delvis ingår i arbetsbeskrivningen. Ögonblicken, upplevelserna, livet. Det är kultur, liksom kultur är liv, upplevelser och ögonblick.
Klart som fan att det inte finns någon sanning om kulturen, då! Klart som fan att inget är beständigt under sådana förutsättningar. Men det är som det ska med den saken. Det är inte humanioras eller kulturvetenskapens fel, det är bara så det är. Och det kan man acceptera, eller förneka. Men, kulturen, livet, upplevelserna och ögonblicken, kommer ingen undan.
Tacksam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar