Ännu ett arbetsår sjunger på sista versen. En vecka kvar till semester. Två dagar på internat med högskolestyrelsen, på Gullmarstrand, i Bohuslän. Inte så farligt. Kanske till och med trevligt. Sedan två dagar hemma. Ska försöka skriva, och kanske bli klar med en artikel. Vi får se. Trött, men samtidigt full av förväntan. Längtar redan tillbaka till jobbet. Fast ledighet är anbefalld och helt nödvändig för att orka. Tacksam för att ha ett jobb som inte känns som ett jobb, över att ha privilegiet att arbeta med kunskap, lärande och att kunna forska på arbetstid. Tacksam över livet just nu. Det blir inte bättre. Det är nu, och det är på riktigt.
Allt är inte bra, men det är bra i grunden. Och till hösten förändras arbetet, till det bättre. Klart man längtar då. Till nya utmaningar och intressanta problem att engagera sig i. Innan dess finns en semester att fylla med innehåll. Också en utmaning. Gillar utmaningar, att tvingas prestera på toppen av min förmåga. Det utvecklar och gör en bättre rustad för framtiden. Därför tar jag illa vid mig av studenter som verkar vara på högskolan för att få poäng, istället för att lära. Jag kan inte, och tycker heller inte att jag ska behöva hantera förhandlingarna som allt som oftast följer på ett underkännande. "Jag tycker att detta räcker för G", eller "Jag är värd ett VG". Varför ska jag behöva svara på den typen av frågor, speciellt som jag redan har motiverat betyget? Det inte en utmaning som plockar fram det bästa hos mig, men det är å andra sidan inget stort problem. Förhoppningsvis blir det bättre till hösten, med nya studenter. Nya typer av studenter. Andra utbildningar. Längtar som sagt tillbaka till jobbet. Till vardagen.
Semestern är en välkommen bonus. Ett utrymme att fylla med innehåll. En vecka kvar. Sedan har jag lovat mig själv att inte ha några som helst krav, och det gäller bloggandet också. Under arbetsåret är det oproblematiskt och peppande att tvinga fram bloggposter, men på semestern måste lusten vara den överordnade principen. Kanske det blir fler bloggposter, kanske färre. Vi får se. Det blir definitivt fler filosofiskt reflekterande poster. Och så har jag tänkt att man skulle kunna ta med sig datorn ut på stan, för att iaktta. Kulturspaningar av semestersverige. Bara fantasin sätter gränser.
Tacksam för språket, för skrivandet och för att det finns utrymme för detta i mitt arbete och min ledighet och vardag. Det utgör ett slags ryggrad i tillvaron. Sätta ord på saker, händelser, känslor, tankar och upplevelser. Språket är ett verktyg för bearbetning av livet, samtidigt som det är livet. Ytterligare ett exempel på att jag lever fullt ut, på allvar. Står mitt i skiten, nedsänkt till axlarna i tillvaron. På gott och ont.
Språket är en annan sak. Ett annat problem. För mig har det tagit många år och mycken möda har lagts ner för att kunna erövra språket. Det har varit en kamp. Men en kamp värd varenda droppe svett, varenda tår. Åren av misstro på den egna förmågan. All vånda. Tacksam för att kunna skriva, och ännu mer tacksam för att bli läst. Flyktlinjer är en oväntad gåva. Hade ingen aning om vart det skulle ta vägen när jag började, för ett och ett halvt år sedan. Nu, snart 900 bloggposter senare, känner jag att det bär. Läsare kommer hit, och som det verkar finns det en hel del som söker sig hit också. Tacksam för det! Fortfarande vet jag inte vart det ska ta vägen, och det ligger lite i sakens natur. Flyktlinjer kan inte beställas fram, de dyker upp, om och när tiden är mogen. Där man minst anar det. Jag följer bara med.
Detta med språket är som sagt en viktig del i livet. Och lika mycket som det förknippas med glädje, förknippas det med sorg. För det är illa ställt med skrivförmågan på landets högskolor. Allt som oftast tvingas man som lärare sitta med texter som överhuvudtaget inte går att läsa, man får tolka och gissa sig till vad författaren vill säga (om det överhuvud taget står ett namn på pappret). Detta är ett problem, och vidden av det blottas när man får föra av studenter som skriver illa att, det har ingen sagt till mig förut!? Bristerna i mattematikkunskaper uppmärksammas, men lika viktiga och allvarliga är bristerna i språket. Och att man som författare själv inte förstår vad som är problemet, eller vad som krävs för att kunna skriva så att andra förstår, det är allvarligt.
Så där är det, i livet. Det finns glädjeämnen, problem och mer eller mindre spännande utmaningar. Så där är det överallt, alltid. På semestern, i arbetet och det privata. Det är livet. Idag hade jag inte speciellt mycket att säga, det märker jag, men det kanske kan få vara så ibland. Tycker det finns en tjusning i att inte radera, inte granska något annat än språket innan jag trycker på Publicera. Ofta känns det som jag inget har att säga när jag börjar, men så händer något. Många av de i mitt tycke bästa bloggosterna har skapats på det sättet. Detta är inte en av dem, men den är en del av helheten.
En flyktlinje är varken mer eller mindre än man gör den till. Som livet, arbetet och semestern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar