Igår avverkades sista arbetsdagen, på plats, på högskolan. Idag inleds en kort, men vacker period av frihet att arbeta var jag vill. Sitter just nu (även om bloggande inte riktigt kan sägas ingå i min arbetsbeskrivning så är det en oundviklig del av av mitt arbete, eftersom det utvecklar mitt tänkande) på Avenyn, på ett café. Det är frihet för mig, att kunna flytta runt och att arbeta där andan faller på och där det fungerar. Finge jag bara välja själv, var och när jag fick arbeta skulle min produktivitet öka dramatiskt. Tycker om att bara följa med, och att ta det som det kommer. Det jag gör blir bättre då. Så jag njuter i stora drag, här och nu.
Frihet, tänkte det kunde vara något värt att reflektera över. Tänka högt kring, innan jag tar tag i de två uppsatser som jag måste läsa och kommentera idag. Sedan är det helg, och ledigt. Det är också frihet, att vara ledig. Men frihet är väldigt mycket mer än avsaknad av arbete. Ledighet kan vara fylld av krav. Ledighet är ingen garanti för frihet. Man glömmer lätt det. Viktigt att ha med sig det in i reflektionen. Att friheten alltid är närmare än man tror, eller kan vara i alla fall.
Frihet är ett politiskt begrepp, och mycket har sagts om begreppet, av olika tänkare. Insåg just att jag redan har skrivit en post om begreppet, men jag väljer att gå vidare här ändå. Kollar sedan vad jag skrev då, för allt är inte sagt i frågan. Är dessutom säker på att jag ser på frihet med andra ögon nu, och tar fasta på andra saker. Så brukar det vara. Allt förändras och beror på vilken kontext det uppstår i. Inget har någon egen, individuell essens. Att är relaterat till annat, i synnerhet begrepp.
Liberaler brukar vilja ta patent på begreppet frihet, men det är aldrig så enkelt. Individens frihet talar man om där, men man glömmer alla förutsättningar och arrangemang som krävs för att individen skall kunna njuta av sin frihet och utnyttja dess möjligheter. Lika giltigt kan vara att göra som Spinoza, som jag drar mig till minnes dök upp i den förra blogposten på temat frihet, och se samhället som en absolut förutsättning för individens frihet. Kontext, alltid kontext. Glömmer man det missar man något fundamentalt. Det är ett argument för att tala om och tänka i termer av Aktör, Nätverks- Teori, och att anamma en posthumanistisk förståelse av begreppet människa.
Frihet blir, givet ovanstående tankar och utgångspunkter, att kunna göra som man vill, i relation till den kontext man är beroende av. Frihet är ett kontextuellt begrepp. Frihet kräver alltid fler än en parameter, och inbegriper alltid fler aspekter än en, men alltid och samtidigt, färre än många. Det är med andra ord inte omöjligt att ringa in problemet och förhålla sig till det. Det är bara omöjligt att säga vad det är, i bestämd form singular.
Frihet för mig, just nu, är att sitta här och bara låta tankarna vandra. Staden utanför vaknar, och jag följer med i dess rytm, kan inte bestämma allt själv. Frihet är att anpassa sig, inom rimliga ramar. Frihet kräver en struktur, annars är det ingen frihet. Tycker man missar det, allt som oftast. Och det är ett utbrett problem, eller kanske snarare ett fundamentalt, mänskligt tankefel. Allt är överallt och alltid beroende av något annat. Inget är något i kraft av sig själv.
Att vara singel, till exempel, uppfattas av många som högsta graden av frihet. "Man kan knulla som man vill", som en av mina gamla bagerivänner uttryckte saken. Fast man glömmer då att det krävs fler än en för att överhuvudtaget få till det, och det enda man styr över är sig själv. Den friheten är alltså i högsta grad villkorad. Så, om sexuellt umgänge är den högsta graden av frihet, är det kanske bättre att vara lojal mot en individ, att anpassa sig. Allt beror på målet, och på kontexten. Den som är singel är fri att göra som hen vill, så klart, men eftersom det mesta av det man förknippar med mänsklighet kräver att man gör det tillsammans krävs att man anpassar sig. All frihet är på detta sätt villkorad och relaterad till olika typer av sammanhang.
Den som ser frihet som avsaknad av aktivitet, den som inte vill jobba, hen måste verkligen kämpa för att kunna njuta sin frihet. För att kunna komma dit, om man inte är ekonomiskt oberoende vill säga, krävs att man sänker sina krav, och det krävs också e hel del tur. Att bara inte göra något, i ett samhälle, är omöjligt. Det kräver andras godkännande. Eremit kan man bli, så klart. Leva på landet, i ett självhushåll. Det kan vara frihet, för någon. Men det kräver definitivt arbete, och tur.
Ju mer jag tänker på detta med frihet framstår det som ett slags paradox, för det är en omöjlighet. Ändå är det vad vi strävar efter. Känslan av frihet, kanske är det bättre att tala om det. För det är vad det handlar om, att känna sig fri. Och med den ingången och förståelsen av begreppet öppnar sig en hel massa möjligheter, medan andra stängs. Till exempel tvingar det politiker att gå lite mer på djupet. Vad är det exakt man lovar när man i valrörelser utfäster löften om frihet, vilken man gör både till höger och vänster? Och hur ska denna frihet realiseras, till vilket pris? Vilka konsekvenser ger det eller detta frihetsbegreppet upphov till.
Avslutar tankegången, eller kanske, snarare, tar en paus från ämnet för att göra annat under en stund, med att hänvisa till Deleuze och Guattari (som jag hoppas kunna jobba mer med nu när jag är fri från arbetets vardagskrav) och säga att; Vi vet ingenting om, något, innan vi vet vad det kan göra eller vilka konsekvenser det ger upphov till. Inget är något, uteslutande, i kraft av sig själv. Frihet, liksom allt annat, är relationellt och kontextuellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar