onsdag 20 juni 2012

Företagens ansvar och politiska krav på transparens, det är vad som krävs för hållbarhet!


Sveriges Stadsminister, Fredrik Reinfeldt, Biståndsminister Gunilla Carlsson, och Lena Ek, vår Miljöminister skriver på DN-Debatt idag, med anledning av FN-konferensen i Rio de Janeiro om hållbarhet att Sverige särskilt vill peka på fyra centrala frågor. Tänkte det kunde fungera som underlag för dagens reflektioner. För hållbarhet är inte bara en viktig fråga, det är en nödvändighet för allt annat.
1. I ett hållbart samhälle prissätts jordens naturresurser så att priset också reflekterar miljöeffekterna. Detta kan ske till exempel genom miljöskatter, handel med utsläppsrätter och miljöavgifter. Sverige är ett bra exempel på hur väl sådana ekonomiska styrmedel faktiskt kan fungera. Om vi menar allvar med att möta klimathotet måste också resten av världen bli bättre på detta. Därför har vi inför Riokonferensen arbetat för att ekonomiska styrmedel ska bli centrala verktyg för att stimulera utvecklingen mot en grön och inkluderande ekonomi. Vi vill också att värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster integreras i samhälls- och affärsplaner.
Detta är lättare sagt än gjort i ett ekonomiskt system där lågt pris, hög vinst och jakt på effektivitet är den överordnade principen. När och där pengar är viktigare än miljön kommer hållbarheten i andra rummet. Tänker här på hur det ser ut på många av platserna där malm, olja och andra naturresurser utvinns. Ofta ligger dessa platser långt från konsumenterna i västvärlden, vilka är den största miljöboven, sammantaget. Efterfrågan i Väst på profit och låga priser, får som konsekvens att jorden utarmas, men inte den jord vi ärvde, utan de andras jord. Ekonomiska styrmedel finns väl redan, tänker jag? Det viktiga blir då vilka styrmedel man har i åtanke. Vem ska prissätta jordens naturresurser? Den fattiga befolkningen som förfogar över dem, eller företagen som utvinner dem? FN? Eller vem ska göra det? Det ser jag som den centrala frågan. Redan idag ser vi vad som händer när priset på olja stiger, då går världens ekonomier på knäna och krisen är ett faktum. Det är uppenbarligen lätt att säga detta, men svårare att genomföra det. Problemet ligger djupt inbäddat i det rådande ekonomiska systemet och hänger ihop med dyrkan av tillväxten, i alla fall så som den är formulerad idag.

Där och när pengar är viktigare än människor, även där kommer tillväxt och profit att överordnas hållbarhet. Där och när företag och företagens intressen är viktigare än medborgare, anställda och konsumenter, där och när kommer hållbarhet att vara tomt tal. Alla företag vill ses som hållbara, men ytterst få vill betala priset för det. Det verkliga priset. Så som ekonomin ser ut idag är den bärande tanken att någon annan ska betala, och det är naturligtvis inte hållbart. Ett företag eller en ekonomi som missköter sig kan gå i konkurs, men om den tankemodellen överförs till miljön är katastrofen ett faktum. Och det finns företag som inget hellre vill arbeta och verka för hållbarhet, men som hindras av till exempel kommunernas (marknadsanpassade) upphandlingsregler.

Först när man ser frågans komplexitet och förstår att världen blir till i och genom oräkneliga samband och förbindelser. Först när tillräckligt många inser att vi sitter i samma båt tillsammans, och att allt alla gör får återverkningar på miljön och är en del av rörelsen i riktning till eller från hållbarhet, först då kan arbetet med att uppnå hållbarhet ta sin början. Ekonomiska styrmedel är nog bra, men eftersom en stor del av problemet är direkt relaterat till nuvarande ekonomiska principer räcker det inte på långa vägar. Talet om hållbarhet kan och får aldrig vara i fokus, det är vad man gör och vilka konsekvenser det ger upphov till som är det centrala. 
2. År 2030 väntas fem miljarder av jordens befolkning leva i städer. En stor del av energiförbrukningen, miljö- och sociala problem samt i ökad utsträckning den globala fattigdomen koncentreras till städer. Det här är anledningen till att Sverige inför mötet i Rio är pådrivande för att öka medvetenheten om behovet av en hållbar urbanisering. Vi måste helt enkelt tänka om och anta en helhetssyn på stadsplanering, där resurs- och energieffektiv teknik går hand i hand med ökad återvinning. Likaså måste ökad sysselsättning kombineras med ökad tillgång på välfärdstjänster.
Denna punkt förstår jag ärligt talat inte. Jag får en obehaglig känsla av att det är ett sätt för våra folkvalda att föra fram Nya moderaternas arbetslinje som lösning även på problemen med bristande hållbarhet. Välfärdstjänster, vad menas? Städhjälp, eller vad? Och vem ska utföra tjänsterna? De fattiga? Dessutom är det väl så att förtätning skapar möjligheter till effektivare energiförsörjning. Städerna låter i mina öron som en möjlighet, inte ett problem. Givet, så klart, att fattigdomen utrotas. Och det är väl problemet, att så många är fattiga, inte att de bor i städer? Är inte detta ytterligare ett tecken på de inbyggda problemen i världens ekonomiska organisering och nyliberala företagspolitik. Så länge som fattiga är och ses som en resurs, fritt fram att utnyttja för den eller dem som har råd så kommer de problem som adresseras här att leva kvar.
3. Näringslivet spelar en avgörande roll för att mobilisera resurser, skapa sysselsättning och stå för ansvarsfullt nytänkande i vår strävan att uppnå en hållbar utveckling. Dagens ekonomiska och miljömässiga problem är i hög grad knutna till hur vi producerar och konsumerar. Ett mer effektivt resursanvändande är en förutsättning för ett hållbart samhälle, vilket regeringen också analyserar närmare inom ramen för Framtidskommissionens arbete. Vägen till hållbar utveckling innebär stora möjligheter för många företag. Att bättre ta tillvara näringslivets expertis, resurser och innovationskraft i hållbarhetsfrågor är därför ett genomgående förhållningssätt i regeringens arbete inför denna konferens.
Näringslivet KAN spela en avgörande roll, det håller jag med om. Men är det verkligen så det ser ut, generellt? Näringslivet bär på ett mycket stort ansvar för att vi överhuvudtaget har en FN-konferens i Rio om hållbarhet och miljö. Och var finns politikerna när de behövs, när skatter och regleringar ska tas ut och genomdrivas? Så länge som företagen tillåts vara egoistiska och bara se till sina egna behov, så länge kommer problemen att kvarstå. Här vill jag se mycket mindre snack och färre debattartiklar, och mycket mer verkstad i Riksdagens plenisal. Var finns de riktigt radikala lagförslagen? Var finns besluten och regleringarna som gynnar hållbarhet mer än företagen? Var finns den politiker som på allvar vågar utmana stora multinationella företag som högaktningsfullt skiter i lagar och regler och överför så mycket av kostnaderna som möjligt på skattebetalarna?

Och var finns satsningarna på forskning, olika typer av forskning, kring frågan om hållbarhet? Här talas bara om företagens expertis, inte om universitetens? Företagen har inga egna intressen i och för hållbarhet, det är människor som har och är beroende av detta. Företagen bryr sig bara om sin vinst! Låt oss aldrig glömma det! Vinst behöver dock inte vara ett problem. Jakten på profit kan vara ett viktigt drivmedel, men för att det skall leda till hållbarhet krävs att vi har politiker som vill göra mer än sänka skatterna och urholka politikens handlingskraft.
4. Tillgång till och hållbart nyttjande av energi och vatten är centralt för en inkluderande och hållbar tillväxt. Kostnadseffektiva och hälsosamma energi- och vattenlösningar bidrar till att förbättra människors levnadsvillkor, hälsa och miljö. Det är också viktigt att vi bidrar till utvecklingen av en rättvis och hållbar förvaltning av gränsöverskridande vattenresurser.
En självklarhet, och just därför problematisk att föra fram i ett dokument som detta. För det kan lika gärna läsas som en brist på idéer och lösningar.
För att uppnå en hållbar utveckling krävs ett komplext samspel mellan en lång rad faktorer – i allas våra vardagsliv. Det rör alltifrån den mat vi äter och den energi som vi förbrukar till vad vi gör med våra hushållsavfall och hur vi hanterar utsläppen från industrier och våra transportmedel – och långt mycket mer.
Detta håller jag med om, inga problem. Men det är just detta med komplexa samband och konsekvenser som jag ser som den viktiga frågan att forska om. Och om forskningens roll och vilken typ av forskning man vill satsa på sägs påfallande lite i debattartikeln. Varför? Det kan man undra! Därför känner jag mig inte riktigt trygg med uttalandet som görs.
Sverige vill att begreppet hållbarhet ska bli mer konkret och mätbart i vår vardag. Det har nu framlagts förslag om att i Rio inleda ett arbete för att utforma globala hållbarhetsmål.Dessa skulle kunna gälla för all världens länder från och med 2015. Tillsammans med Sveriges övriga prioriteringar vid mötet i Rio skulle detta kunna vara en ytterligare väg att påskynda den nödvändiga och brådskande utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle.
Regler kan och kommer alltid att kringgås. Mål kan alltid fejkas. Jag tror därför på färre mål, mer forskning och ökad transparens. Handlingskraftigare politiker och mer ansvarsfulla journalister som kan och vågar granska företagen och arbetet för hållbarhet. En fri och obunden press, och mer pengar till forskningen. Varför finns inga sådana förslag?

Ett generellt politiskt krav på transparens, och ett globalt förbud för företagshemligheter, det är ett enkelt krav som jag är övertygad om skulle leda till hållbarhet.Det är en regel som är enkel att kontrollera, och som skulle göra det enklare för konsumenter och medborgare att verkligen ändra sina konsumtionsvanor. Det skulle driva hållbarhet otroligt mycket snabbare än alla klimatmöten sammantaget!

Inga kommentarer: