fredag 1 juni 2012

Akademiker i hela världen: Let's go native!

Bronislaw Malinowski tog antropologin, eller antropologerna, bort från verandans teoretiseringar av hörsägen om andra människors liv och leverne, ut i världen för att på plats bilda sig en uppfattning. Tanken var god och väl kunskapsteoretiskt förankrad. Socialantropologin förändrades i grunden. Hur skulle man kunna skriva om andra människors tänkande och sedvänjor, om man inte går ut och möter dem? Tyvärr utnyttjades detta av stater med koloniala ambitioner. Här fanns en hel kår av vetenskapsmän som hade såväl metoder som kunskaper, och vanan och intresset, så varför inte utnyttja kunskaperna? Tänkte man, från maktens sida, och resultatet är inte vackert. Den tanken är ett barn i stort behov av att tvättas. Låt oss emellertid inte kasta ut det som gott och bra, bara för att det döljs bakom ett skitigt skal. Överallt finns saker, uppslag och fragment att förädla. Guldkorn att vaska fram, och kunskap att använda. Om man bara lärt sig se var och hur. Så tänker jag. På väg till jobbet, inte lika stressad som igår, till den sista dagen på vårterminen. Äntligen!

Tänker att det är dags att rycka upp kulturvetarna, upp från akademin. Dags att ta kulturvetenskapen ut i samhället. Tanken har funnits med länge. Den väcktes under samtalen i samband med mötet inom Green Factory, här för några veckor sedan. Insåg där och då hur mycket man missar när man bara är på högskolan. Hur lite man som akademiker vet, egentligen, om vardagen där ute. Runt bordet satt högutbildade, välartikulerade, kloka människor, djupt insyltade i samhällets konkreta tillblivelse. Människor med makt att förändra, och ansvar för betydelsefulla processer. Det som slog mig var att de vet väldigt mycket mer om akademin, än vad akademin vet om arbetslivet. Olyckligt!

Om detta förhållande inte ändras. Om akademiker inte i högre grad än idag, konkret och handfast, engagerar sig i samhällets vardagliga blivande. Då har vi snart ingen akademi, och samhället riskerar att utarmas. Åt skogen kommer det dock inte att gå. Därtill är kunskapen som finns i samhället allt för användbar. Kunskap som inte sprids är lika illa som akademiker som studerar världen från sin trygga veranda. Här finns mycket att arbeta med, och ansvaret vilar tungt på akademin att agera. Det är i möten, mellan tankar, ting, teknologier och kompetenser, som världen blir till. Det är i samverkan mellan olika typer av aktörer som samhället skapas i en process av ömsesidig tillblivelse.

Akademin är inne på en farlig väg när man premierar allt mer specialiserad kunskap, när man bara räknar formella meriter såsom publikationer i smala specialtidskrifter och när det är viktigare vilken titel man har än vad man kan och har att förmedla. Formella meriter ackumuleras och läggs på hög. Ju äldre man blir desto fler utmärkelser hinner man få. Alla förstår att detta inte är en garanti för att den som är mest lämpad kommer att upprätthålla de viktigaste positionerna. Systemet gör att man kan leva på gamla meriter. Rådande system gynnar inte nytänkande. Har man blivit professor, ja då är man det tills man går i pension. Och det är titeln, inte kunskaperna som räknas, inom akademin i alla fall. Lite för ofta.

I den bästa av världar hänger det formella ihop med det praktiska. I den bästa av världar är alla professorer kompetenta, uppdaterade, intresserade av samhället och drivande. I den bästa av världar. Tyvärr är det min sorgliga uppgift att informera om att vi lever i denna värld. Vår värld. Och den är på gott och ont just som den är. Här i den värld vi lever i går det att verka inom akademin, utan kontakt med det omgivande samhället, på gamla men ackumulerade meriter. Det är inte optimalt. Dags att tänka om. Inte kasta ut några barn med badvattnet dock. Inte fördöma någon. Ingen revolution. Vad som behövs är inget omvälvande, bara ett lite annat tänkande. Och en annan syn på vad som är bra och önskvärt.

Vad ska vara meriterande? Vad behöver samhället, vi alla, tillsammans? Till vad ska vi ha akademin, och arbetslivet, staten? Vem ska ansvara för vad, och hur? Ska akademin vara ett ställe där man gör karriär genom att stanna på den institution där man var student, en plats där man kvitterar ut intyg och utmärkelser? En organisation som tillhandahåller formella meriter som kan omsättas i välbetalda arbeten inom näringslivet. Eller ska akademin sätta kunskaperna och kompetensen i centrum? Ska akademin agera även utanför elfenbenstornens väggar? Frågan är öppen.

Ovanstående tankar behöver reflekteras över och samtalas om. Akademin är, lika lite som arbetslivet och det omgivande samhället, uteslutande en angelägenhet för aktörerna som befinner sig på insidan. Tillsammans skapar vi världen. Green Factory skulle kunna fungera som modell för ett nytt sätt att se på kompetens- och kunskapsutbyte. Det är ett led i Högskolan Västs arbete med att utveckla former för arbetsintegrerat lärande. Och det är i sin tur en tankemodell som pekar i riktning utåt, uppåt, framåt. Inåt finns inget att hämta. Där hotar inavel, intellektuell degenerering och maktkamp, oavsett vilken organisation man verkar inom.

Input, utmaning, utbyte. Förutsättningslösa möten, mellan olika typer av kunskaper, kompetenser, intressen och visioner. Ödmjukhet, och ett driv, en vilja till handling och förmåga att lyssna. Mer av dessa varor, mindre av benhård konkurrens och sanning i bestämd form singular. Kom igen akademiker, dags att lämna kontoret. Dags att möta världen, head on. Hög tid att engagera sig, med själ och hjärta även praktiskt i världens blivande. Och till företrädarna för arbetslivet och politikerna, till er vill jag säga, lyssna på oss. Låt oss tala till punkt. Hav tålamod med våra abstraktioner.

Tillsammans kan vi uträtta storverk. Om vi bara vågar bryta murarna, öppna oss, ömsesidigt. Om vi bara inte är rädda för lite skit, och om vi bara vågar lita på att även smutsiga barn kan ha ett hjärta av guld. Även dåliga idéer kan leda till något gott eftersom de engagerar och manar till handling. Det är konsekvenserna som räknas, inte tanken.

Let's go native! Let's have fun! Lite oftare i alla fall. Kanske kan det vara lösningen på några av följande problem, inom skolan, med extremism, hos kommunerna, och i arbetet med att utveckla nya användbara produkter.

Inga kommentarer: