Vi bevakar varandra. På olika sätt på olika platser och över tid, men bevakar varandra gör vi människor, hela tiden, i vardagen. Det är en viktig aspekt av människoblivandet. Bevakandet och uppmärksamheten på andras granskande blickar är vad som skiljer människan från djuren. Vi har en offentlig identitet, och en personlig. Ingen har fullständig tillgång till någon annan människas inre. Inte för att det inte är praktiskt möjligt, för det är det, utan för att det finns regler för vad man talar om och avslöjar offentligt och privat för andra.
Att vi bryr oss om vad andra tror och tänker om oss, och hur andra ser på oss, är viktigt att förstå, om man vill förstå människan. Däri finns förklaringar och betydelsefulla pusselbitar till förståelsen för kultur. Kultur kan sägas vara detta bevakande, och beaktandet av bevakningen. Kultur är kontroll mer än något annat. Självförtroende, självbild och vikten av att tro på sig själv, talas det om men egentligen handlar det om hur man förhåller sig till andras blickar, tankar och åsikter. Jag blir jag i och genom andras ögon. Jag är därför meningslöst utan du, ni, kollektivet som man ingår i. Människa låter som ett ord i singular, men det är egentligen plural.
Bevakningen är kollektiv, och det är den som gör mig till den jag är. Det jag har i åtanke och reflekterar över ligger på en annan nivå än enskilda individers blickar och kommentarer. Två sidor av samma sak kan man se det som, men det är olika saker. Det ena förstärker det andra, och båda aspekterna påverkar oss. Kontrollen liksom människoblivandet uppstår i samspel mellan olika faktorer. Konsekvensen kan sägas vara synonym med, kultur. Det är kulturvetarens studieobjekt, konsekvenser av kollektiv kontroll.
Enskilda blickar från individer ser man, och de går hjälpligt i alla fall att hantera för den som utsätts för sådan bevakning. Räcka ut tungan till mannen som blänger på spårvagnen, kan en kvinna göra. Och är han bara lite receptiv kommer han att fatta vinken och påverkas av gesten.
Den kollektiva blicken går inte lika lätt att värja sig för, från. Det är inte säkert att man ser eller förstår att det är en kollektiv blick man utsatts för, men påverkad blir man. Även hemma i lägenheten, ensam, påverkas man av kontrollen. För man påminns om den, ständigt. Medierna påminner oss, till exempel, hur man bör se ut, vad man måste göra och att man är bevakad. Den kollektiva blicken internaliseras härigenom, och blir synonym med och oskiljaktig från den personliga synen.
Här finns en ansenlig men otydlig makt. En opersonlig makt som finns överallt och som påverkar och disciplinerar alla, på olika sätt. Makten är emellertid den samma. Och det har agens nog att hissa och dissa. Makten tar sin bokstavligen in under huden, och den kan omforma människors biologiska vara. Kosmetisk kirurgi vore obsolet utan kultur och människors kollektiva kontroll av varandra.
Ingen kommer undan den kollektiva blicken som kanaliseras genom och hämtar kraft från alla enskilda blickar, men som ändå lever sitt eget liv, på en annan nivå. Ett emergent fenomen är vad vi har att göra med. Ett gäckande fenomen som väldigt många förnekar. Kulturvetarens dilemma i ett nötskal, för vi studerar det som är osynligt för alla som väljer att inte se.
Att denna blick finns och påverkar vardagen för alla människor går inte att bevisa, men indicierna är många. Den samlade bilden och mängden av tecknen på denna blicks förekomst ger vid handen att vi har att göra med något viktigt här. Det går emellertid inte att se och förstå fenomenet med hjälp av konventionella vetenskapliga metoder. Den kollektiva blicken och effekterna av kontrollen löses upp och förloras ur sikte på samma sätt som motiv försvinner när bilder upplöses i enskilda pixlar, om man undersöker fenomenet och i och genom enskildheterna. Det är ett kollektivt, komplext, fenomen och måste undersökas på det sättet för att bli begripligt. Är det konventionella, (natur)vetenskapliga bevis man kräver och vill se för att ta saken på allvar kommer fenomenet aldrig att erkännas. Problemet, och konsekvenserna det ger upphov till kommer dock att finnas kvar och påverka vardagen för människor. Valet är vårt, som kollektiv. Ingen kan tvinga någon annan att se, man kan bara försöka övertyga med hjälp av argument.
Övervakningssamhället talas det om. Alla vet också att vi är övervakade i det offentliga. Frågan om kameror på gator och torg är aktuell, ständigt. Men det är något annat. Det är inte den typen av bevakning och kontroll jag pekar på och reflekterar över här. Det är en annan, mycket mer subtil men ändå långt kraftfullare, kontroll jag åsyftar och vill uppmärksamma. Dess mest kraftfulla verktyg, den teknologi som har mest agens är något mycket enkelt. Spegeln är samtidigt både ett verktyg för kontroll, och en teknologi för kollektiv kontroll. Det vi ser i spegeln är inte oss själva, det är den kollektiva bilden av oss. Och det är avgjort mycket viktigare än vår egen blick, för den stora massan. För att gå emot kollektivet krävs enorm inte styrka, alternativt avsaknad av empati.
En som förstod detta, och som utnyttjade det var August Strindberg. Ska gå till min lokala ICA-handlare nu och hämta boken Strindbergs världar, som är en illustration av ovan förmedlade tankar. Att låta sig fotograferas, och att regissera den offentliga bilden av sig själv var få förunnat runt förra sekelskiftet, och då var den kollektiva kontrollen heller inte lika stark. Men ingen har någonsin undkommit kulturen, för det är den som gör människan till människa. Jag blir mig själv, tillsammans med andra, i och genom att leva och göra kultur, kollektivt.
Tänk på det nästa gång ni står inför en spegel. Vem är det som betraktar vem, egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar